Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
? <0 .—
; Ut pj;
f » 3,
r w ©=
O: ta
•-i ^
1/2 Stf°
O: “
t^s
£
&
&
te
CD
S
S
b
ci-
Or
b
«
0
>1
H
»
P
a
TU
CK
P
€*•
P
es
QQ
O
O
*r
b-
O
Q
■
■
en
o
»
cl
g
î>
o
H
H
V
(fl
~ B
H £130
£. »
P Ü$
s»
»-f
H"
î*ï“ a
0 o
et- 4
" «r*-
CD
4
W “
CD
«P l_j
p: ’y
„ o:
1 . CQ
1<_> cj:
t-J S
M> »-»
O pj
f»*’ O
a “
P o:
t*
et- <1
— <o
*1
280
vill göra dig den äran att taga dig till sin hustru!»
sade den stränga frun och rynkade ögonbrynen.
»Jag håller så mycket af onkel Jonas,» svarade
Tony, »men... åh Gud!» och därmed brast hon
i häftig gråt.
Fadern ville smeka henne, men modern tog
hans hand i sin och sade i en hård ton till
Tony:
»Jag förstår inte sådana narraktigheter. Först
skrattar du, som om man ville drifva gäck med
dig, och så gråter du, som om man ville göra dig
något ondt. Förstår du inte, hvilken ära han gör
dig, han, som kunde ha låtit sitt val falla på en
långt mera utmärkt kvinna än du, oförståndiga
barn!»
Friherrinnan blef helt vältalig af att höra sin
egen dygdiga stämma, och hon höll ett längre
föredrag öfver alla onkel Jonas goda egenskaper
och öfver den sällsynta lycka, som erbjöds Tony.
Nästa torsdag skulle han komma igen, och
modern anbefallde henne att med lugn och allvar
öfverväga saken, så att hon, när han åter visade
sig, kunde gifva honom sitt svar.
Härmed var audiensen slut, och fadern sköt
henne sakta ut ur kabinettet.
Hon sprang så fort, som om någon skulle ha
förföijt henne, ned på sitt rum ; där kastade hop
sig ofvanpå sängen och gaf sina tårar fritt lopn.
Hennes mor hade gett henne fyra dagars be-
tänketid, och hon hade sagt henne, att hon na-
turligtvis hade sin frihet att bestämma hvad hon
ville ; det ville med andra ord säga, att hon skulle
vara så god att i allt lyda sina föräldrars vilja,
hvarförutan hon aldrig skulle få en glad stund i
lifvet mera.
Hon satt framåt aftonen upprätt på sin säng
och stirrade ut i mörkret. Huru kom det sig väl,
att denne onkel Jonas, som hon höll så mycket
af, plötsligt föreföll henne så motbjudande?
Hon såg honom med de små korta benen i de
strama damaskorna, med sitt skalliga hufvud glän-
sande af värme och det runda ansiktet lysande
rödt som en hummer. Hon erfor en rent lekam-
lig smärta af att tänka på honom. Hon skulle
ha velat springa till världens ände för att aldrig
behöfva se honom mer.
IDUN
De fyra dagarne förgingo, utan att man vidare
plägade henne.
Hennes föräldrar förhöllo sig kalla, men höfliga
mot henne. Hon märkte tydligt, att systrarna
voro förbjudna att tala till henne för att icke in-
verka på henne eller själfva låta inverka på sig.
Men så snart hon var ensam, grät hon oupp-
hörligt. Hennes tårar flöto som från en flod i
öfversvämning. Hon kunde icke hejda dem, fastän
hon till sist knappt hade en tanke i hufvudet eller
en känsla i hjärtat.
Förfärliga drömmar uppfyllde natten innan hon
väntade onkel Jonas. Hon drömde, att det var
bal på Arvidsnäs, och att hon skulle dansa dan-
sen med dolken. Men i stället för att sticka dol-
ken i sitt eget bröst, som denna scen slutar med,
sprang hon bort och stack dolken rätt in i nac-
ken på onkel Jonas.
Hon såg honom tydligt falla ned på golfvet, och
där blef han liggande och sprattlade med sina
små tjocka ben. Hon hörde, huru de klapprade
och slogo mot golfvet, och hon vaknade i skräck
och hörde, hur lindgrenarne i den stormfulla nat-
ten slogo mot hennes fönster
Om morgonen kom kammarjungfrun med en
nytvättad hvit musslinsklädning med korta ärmar
och ljusblått skärp, som hon iklädde sig.
När hon klädt sig, gick hon ned till frukosten,
men hon såg så trött och förgråten och utvakad
ut, att hon, då hon åter kom in på sitt rum, lade
sig på sin säng och föll i en djup sömn.
Hon hade sofvit ett par timmar, då hon vak-
nade vid att modern stod vid hennes säng och
sade:
»Ligger du här och skrynklar ner din hvita
klädning! Nu får du lof att stiga upp; onkel
Jonas är här.»
Hon var ännu helt yrvaken. Hon kunde myc-
ket väl ha sofvit hela dagen; och som i drömmen
gick hon vid moderns hand till dörren, som ledde
in till den gula salongen, där onkel Jonas vän-
tade henne.
På vägen dit talade hennes mor åter vid henne,
strängt och förmanande. Hon hade ju sin frihet,
men afsloge hon onkel Jonas frieri, så handlade
hon tvärt emot sina föräldrars önskan, och hon
hade icke mycken ömhet att vänta sig från deras
1893
sida, om hon blefve anledningen till, att det goda
förhållandet mellan dem och onkel Jonas blef
brutet. Ja, hon gjorde vissa häntydningar, hvaraf
Jony förstod, att det icke blott var en gammal
vänskap, som hennes far var skyldig onkel Jonas,
utan att det fanns andra ting, på grund af hvilka
en brytning med honom skulle vara familjens
ekonomiska ruin.
Hon hörde frånvarande på moderns yttranden.
Hon längtade endast efter att sofva. Hon frös
och måste kväfva den ena gäspningen efter den
andra.
Modern sköt henne in i den gula salongen och
stängde dörren efter henne, och där stod onkel
Jonas framför henne.
Hans ansikte strålade af all den rörande god-
het, som det kunde uttrycka, och då han såg den
lilla bleka, förgråtna flickan, tog han henne vän-
ligt i handen och förde henne till en af de stora
gula länstolarne, satte sig i den och tog henne i
knäet.
»Min stackars lilla ungel Är du inte frisk?»
frågade han i sin vänligaste ton.
Han var den första människa, som under alla
dessa dagar hade sagt henne ett vänligt ord.
Det var så godt och tryggt att sitta hos honom.
Hon slog båda armarna kring hans hals och lade
sitt lilla fina hufvud upp emot honom, så att hen-
nes pannlockar föllo midt på hans näsa.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Ärkebiskopinnan Klara Sundberg, född Koch (med por-
trätt); af J. N—g. — Efterlämnade sånger och visor af Au-
gusta Nycander. I : Smärtan. II : Den sjukas tröst. — »Nyck-
fulla kvinnor» ; af Ave. — »Underkänd» ; skiss för Idun af
Elsa Lindberg. — Iduns fosterlandstäfling. — Ur en ung flic-
kas poesialbum; af Karl August Hagberg. — Nålpenningar;
fortsättning på en gammal flickas funderingar; af S. T. (Slut
från föreg. n:r.) — En förgäten svensk hjältinna. — Ur notis-
boken. — Teater och musik. — En gammal historia; af He-
lena Nyblom. (Forts.) — Tidsfördrif.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En forntida statEman sitt land gaf la
gar
och stiftade då äfven mig.
Se’n blefvo i staten lugnare dagar,
— nu gåtan väl tyds re’n för dig?
Om icke, så ock jag dessutom dig sä-
ger,
att nio små delar mitt hufvudord äger,
och sedan du letar nog fort utur dem
af småord en samling jämt trettiofem.
Ett utrop utaf både fröjd och smärta.
Hvad göra du bör om du bar ett
hjärta.
Hvad växten måste först i jorden.
En mycket gammal kung i norden.
En man, som folket bjöd att dansa.
Hvad blef på kopparn, du glömt att
ansa?
När halt för blind — hvari de falla.
En gudom falsk i böljan kalla.
En buske grön än i vinterns drifva.
Hvad lärarn stundom plär pojken gifva.
Så grym en härskare förr i Rom.
Hvad Stina gjorde, när kungen kom.
För katoliken ett heligt namn.
En gud i skogarnas dunkla famn.
Hvad finns på människroppens yta?
Hvad hördes bonden till bästen ryta?
Till lilla vännen, hvad är väl vägen?
Hvad bli de båda, om han är
trägen ?
Ett husdjur kändt mest i höga nord.
En flod som, sköljer Italiens jord.
Hvar sånggudinnorna pläga gästa.
Hvad mången sökt har i spjället fästa,
när lifvets börda har känts för tung.
En hofvets tjänare — alltid ung.
Den härd vi säga är mest värd guld.
Hvar fågeln satt hos sin maka huld.
Hvad skådespelarn får ständigt göra.
Hvad måste du för att ekot höra?
På kaffekoppen du plär mig finna.
Ett namn, som bäras kan af en kvinna.
Hvad hvar Xantippa sägs bruka vara.
Och hvad den är, som vill något spara.
Ett litet djur ifrån söderns länder.
Hvad gjorde vattnet väl dina händer?
Hvad den som ohjälpsam är, vi kalla?
Hvad grafven slutligen ger oss alla.
Viola.
Charad.
Mitt första:
Mång’ stoftets träl
med brist och fel
till det i tro ser opp —
för kval och ve
och lidande
men ock symbol för hopp.
Mitt andra:
Med surr och sus
och dån och brus
det ilar fram med fart
och hjälper till,
om man så vill,
att hinna målet snart.
Mitt hela’
.
I gången tid
de kristnas strid
mot Islams vilda hord,
då man drog ut
med svärd och spjut
till"hel’ga grafvens vård.
P. L.
Ifyllningsgåta.
De 35 tomma rutorna i nedanståen-
de kvadrat skola ifyllas hvar och en
med en bokstaf sålunda, att de 7 våg-
räta raderna utgöra bekanta ord. Or-
den, men i annan ordningsföljd, be-
teckna : en militär, en husgerådssak,
en fisk, en sjukdom, en blomma, ett
läkemedel, en maträtt.
Surre.
Aritmogryf.
1 1 10 11 4 6 10 9 12
2 2 13 14 11 15 12 2 4
3 3 7 16 6 17 13 12 10
4 4 9 7 15 11 4 14 18
5 5 8 2 19 8 13 9 12
6 6 8 13 12 4 16 7 11
7 7 4 3 10 14 11 15 19
8 8 13 4 12 8 18 20 14
9 9 5 16 14 21 8 9 10
10 10 11 22 10 4 16 8 10
1) Ett smycke, 2) en ryktbar lärd,
3) ett verb, 4) en ryktbar skald, 5)
en stad i Sverige, 6) hvari en flicka
gärna går, 7) ett adjektiv, 8) en skad-
lig dryck, 9) en frukt, 10) ett svenskt
kloster.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam-
net på en svensk originalroman.
Caro.
Bokstafsgåta.
Tag 4 a, 1 b, 1 d, 5 e, 1 f, 2 g,
3 i, 4 1, 5 n, 2 o, 2 p, 2 r, 4 s, 1 ö
och bilda 7 ord, hvars begynnelsebok-
stäfver bilda namnet på ett konunga-
rike i Europa och slutbokstäfverna
detta rikes konung.
Orden äro : 1) stad i Sverige, 2) flod
i Tyskland, 3) station i Skåne, 4) stad
i Kina, 5) rike i Asien, 6) del af Tysk-
land, 7) berg i Asien.
—rs.
Lösningar.
Charaden: Myntfot.
Ifyllningsgåtan: Skanör, Gagnef, harpun,
bergnf, punsch, Jerfsö.
Figurgåtan :
Aritmogn/fen : 1) Jasmin, 2) Efraim, 3) Nec-
ken, 4) Nässjö, 5) Yngarn, 6) Lodjur, 7)Ima-
tra, 8) Naaman, 9) Dorpat — Jenny Lind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
