Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 1 september 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 279
1893
folkskolan, hvilka anses ha mindre anspråk, men
större fysisk kraft än jämnåriga ur bättre lottade
samhällsklasser. I sammanhang härmed skulle
den vanliga månadslönen sänkas från 50 till 30
kronor. Med anledning häraf ha vederbörande
lämnat följande upplysningar:
Minskningen i kompetensvillkor gäller icke för
alla telefonisterna, utan endast för dem, som sys-
selsättas vid lokalborden och de kortare lednin-
garna, således icke för telefonister som tjänstgöra
vid de stora interurbana ledningarna. Aflöningen
är fastställd, icke till 30 kronor, utan till 40, ehuru
naturligtvis — liksom annanstädes — begynnelse
aflöningen är lägre. För de flickor, som tjänstgöra
vid långledningarna, och af hvilka erfordras en
vida större kompetens, är aflöningen motsvarande
högre. Nästan alla telefonister, som blifvit anställda
under detta år, äro sådana som endast ha folk-
skoleundervisning, och ett eller annat hundratal
sådana torde redan finnas vid rikstelefonen.
*
Kvinnor inom journalistiken. Mrs Emily
Crawford, Daily News’ mångåriga Paris korrespon-
dent, hvars bild Idun ock engång meddelat sina lä-
sarinnor, har i ett föredrag nyligen uttalat sig an-
gående frågan, huruvida journalistiken är en lämp-
lig lefnadsbana för kvinnorna. Hon har genom
en lång erfarenhet kommit titl det resultatet, att
talangfulla kvinnor mycket väl kunna träffa just
den stil, som passar för vederbörande tidning, och
förstå att gifva hvarje ämne, de behandla, lif.
För öfrigt böra kvinnorna icke tro, att tidnings-
arbetet är lätt. Det kräfver framför allt uthållig-
het, därnäst själsnärvaro och mod samt för öfrigt
många andra egenskaper.
*
I skördetid. I måndags afled å egendomen
Leonardsberg i närheten af Norrköping grefvinnan
Mathilda Carolina Lovisa Leijonhufeud, född
Stackelberg, i en ålder af 73 år. "Hon var dotter
af öfverste-kammarjunkaren grefve Adolf Ludvig
Stackelberg och hans grefvinna Eva Sofia Adel-
svärd. Hon blef 1842 gift med sin kusin, öfverste-
kammarjunkaren friherre Erik Seth Adelsvärd.
Ar 1862 ingick hon nytt gifte med majoren frih.
Bengt Carl Fredrik Leijonhufvud och var sedan
1864 änka efter honom.
*
För djurskyddssaken. Den af d:r Henning
Vendell i Örebro utgifna skriften »Vackra Svarten»,
allmänt erkänd som ett bland de bästa arbeten
för djurskyddets främjande, särskildt för bibrin-
gande af insikt i hästens rätta behandling, har
vunnit en sådan uppmärksamhet, att Patriotiska
sällskapet inlöst 1,000 exemplar af den i våras
utkomna tredje upplagan. »Vackra Svarten» är
äfven bearbetad på norska och kommer jämväl
att utgifvas i en finsk bearbetning. Bland våra
landsmän i Amerika hafva ej få exemplar blifvit
spridda. De många bland våra läsarinnor, som
äro intresserade af djurskyddet, kunna såsom af
annons i dagens nummer synes, för ringa afgift
erhålla ett exemplar af det beaktansvärda lilla ar-
betet.
Teater och musik.
Kungl. operan, som nu åter börjat sin verksam-
het, uppförde i tisdags »Aida» med väsentligt ny
rollbesättning. Titelpartiet utfördes för första
gången af fru Brag, hvilken med tydlig omsorg
inöfvat detsamma och på ett öfverraskande godt
sätt löste sin ingalunda lätta uppgift. En något
behagligare maskering horde dock kunna åstad-
kommas. Detta senare gäller ock om hr Bratbgst,
hvilken nu likaledes för första gången, åtminstone
å denna scen, utförde Radamès’ parti. Den starka
stämman, hvilken nu som förut ofta låter pressad
och ansträngd, gör sig väl gällande i ensemblerna
och lämpar sig särskildt för detta parti, som ju
är ett halft hjältetenorsparti. Någon skönare klang
äger den beklagligtvis ej. Särskildt erkännande
förtjänar hr B. för sitt lugna och behärskade ut-
förande af rollen i dramatiskt hänseende. Amo-
nasros’ roll utfördes af hr Söderman betydligt lif-
ligare än af hr Lundqvist, med hvilken han där-
emot naturligtvis ej kan täfla i afseende på sången.
Afven i vokalt hänseende förtjänar hr S. dock ett
visst erkännande. De tre omnämnda voro som
sagdt nya i sina roller och fingo därför ock del
af den talrika publikens välvilliga bifall. Detta
gällde dock i främsta rummet — och detta med
rätta —fru Linden, hvilken gaf en i alla detaljer
förträfflig bild af den stolta konungadottern Äm-
neris. Hennes spel var sällsynt väl genomtänkt
och på samma gång naturligt. Rösten gjorde sig
ock väl gällande ; en viss svaghet i mellanregist-
ret förspordes dock understundom. Fru L. hyllades
rättvisligen både med blommor och flerfaldiga in-
ropningar, särskildt efter den stora scenen i fjärde
akten. Hrr Sellergrcn och Strömberg skötte med
vanlig omsorg sina partier.
Första nyhet å k. operans scen blir »Stradella»
med hr Ödmann och fröken Holmstrand i hufvud-
rollerna. Den uppföres en af de närmaste dagarne.
Djurgårdsteatern bjuder sedan i tisdags på ett
nytt program, som utan tvifvel bör kunna locka
en följd goda hus i sommarsäsongens elfte
timme. Det inledes af Anders de Wahls sedan i
fjor kända täcka lilla proverb: »För tidigt», där
den manliga rollen fortfarande på ett innerligt och
tilltalande sätt utföres af författaren själf, och där
fru Eliason som den unga backfischen mycket
friskt och intagande sekunderar honom. Bifallet
var också synnerligen lifligt.
Det franska lustspel, som därefter följer, »Varieté-
sångerskan» af firman Gondinet och de Sivrac,
erbjuder intet nytt, jämfördt med sina många fö-
regångare, med afseende på uppslag eller innehåll
—■ det är det oslitliga parisertemat: synnerligen
fördomsfria äkta män och knappast mindre för-
domsfria äkta hustrur. Egentligen är nu detta
en både tarflig och grumlig källa för en farsors
kvickhetsåder, men medgifvas måste att den här
sprudlar med en yrande fart, som åtminstone för
ögonblicket lätt frestar en att distansera betänk-
ligheterna. Med erkännansvärd kläm gick också
spelet, och i all synnerhet hade hr och fru Elia-
son en famos kväll. Utom dessa träffade hrr
Jean Sandberg och Hansson ypperligt den rätta
lustspelstonen ; bröderna Ranft voro sig själfva:
charmanta och ståtliga karlar. Herr Hagman
kunde ha varit roligare, icke minst masken, och
fröken Rustan — med förlof — litet ungdomligare
som den förföriska varietésångerskan! Publiken
hade emellertid en högtid af skratt, om detta
också måhända, för ett något närmare lystrande
öra, ljöd mera bullrande än hjärtligt.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
«
ans runda hufvud hade icke många hår kvar,
men de få små ljusa lockar, som ännu funnos
i hans nacke, friserade han med stor omsorg.
Onkel Jonas var med ett ord renligheten och sir
ligheten i egen person.
Allt omkring honom var så propert och fint,
att man måste tro, att intet damm kunde falla i
hans hus, liksom man också frestades att tro, att
intet svårt eller obehagligt skulle kunna hända
honom.
Han mötte aldrig elaka människor. Motgång
och förtret höllo sig borta från den väg, där han
spatserade fram med sina vällackerade stöflar, och
det var omöjligt att tänka sig onkel Jonas någon-
sin se ond eller uppbragt ut. Han log emot lif-
vet, och lifvet log tillbaka mot honom.
Men om han var vänligt stämd mot alla män-
niskor, så var han det i all synnerhet mot sina
tre niècer på Arvidsnäs.
Han älskade dem alla som sina egna barn och
hade med en faders, för att icke säga en moders,
ömhet följt dem genom den svåra tid, då de skulle
få tänder och lära sig gå, genom mässling och
andra barnsjukdomar till deras konfirmation och
första stockholmsresa.
Till onkel Jonas kunde de anförtro alla sina
hemligheter. Han visste, att unga damer icke blott
behöfva en sträng uppfostran och goda lärdomar,
utan också bonbon och sötsaker, spetsar och vackra
sidenband, och han hade alltid sina djupa fickor
fulla af dessa nödvändighetsartiklar, när han kom.
Därför var han också obeskrifligt välkommen, och
när han var väntad till Arvidsnäs, rusade flickorna
genom trädgården för att gå upp på en höjd, som
låg vid muren, och därifrån ,vifta till honom, så
snart han kom inom synhåll. När så onkel Jonas
kom galopperande på sin bruna häst, kunde han
redan på långt håll se de tre unga flickorna hänga
med öfverkropparne ute öfver muren och sex
s^Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer
hvita armar svänga i luften som kvarnvingar och
vifta till honom med näsdukar och skärp.
Onkel Jonas gjorde sig då så rak i ryggen som
möjligt, sträckte på sina korta ben och satte spor-
rarne i sidorna på hästen, och i det han red förbi
muren, hälsade han militäriskt med ridpiskan,
medan de unga damerna skreko hurra i munnen
på hvarandra.
Cordelia, som annars var en mannahatare, gjorde
ett undantag för onkel Jonas. Hon betraktade
honom snarare som en gammal rar tant, och hon
visste, att det var honom ett sant nöje att skänka
henne hjälp till hennes fattiga. Han kom alltid
med fickan full af klingande mynt.
Han sjönk oftast ned i en af de stora länsto-
larne och tog Anne-Sophie och Tony på hvar
sitt knä.
Anne-Sophie anförtrodde honom gärna sina
mycket omväxlande kärlekshistorier, och Tony
spelade på luta och sjöng för honom: »Hulda
maj, din englablick», »Blott den som älskog kän-
ner» och »Arma flicka, minnes du» och andra
af hans favoritvisor.
Han satt med hufvudet på sned och lyssnade
smäktande, medan hans stora ögon fylldes med
klart vatten liksom förgät-mig-ejer i regnväder.
Så hände det en dag, att Tony stod nere i
bak-rummet och lagade smördeg till middagen.
Det var icke vidare roligt att stå där nere i
det kalla källarrummet och trilla deg, medan ro-
senbuskarna stodo fulla af blommor där uppe i det
varma solskenet och svalorna beständigt flögo förbi
fönsterna och ropade: »Vi, vi, vi äro fria!», men
det var hennes tur att göra desserten, och den
måste vara färdig antingen det var solsken eller
regnväder.
Men huru förvånad blef hon icke, då hon fick
se onkel Jonas galoppera in på gården och binda
sin häst vid trappan. Hon väntade att strax bli
uppkallad, men till sin ännu större förvåning
såg hon onkel Jonas, efter ungefär en halftim-
mes förlopp, komma ned igen, svinga sig upp
på sin häst och rida bort, utan att han hade visat
minsta lust att vilja se sina flickor.
Hvad skulle detta betyda?
De andra systrarna blefvo snart underrättade
.om denna märkliga tilldragelse, och vid middagen
sutto de alla som tända ljus, väntande på att för-
äldrarne skulle beröra detta intressanta tema.
Men middagen förflöt i all stillhet, och icke ens
vid kaffet i det lilla kabinettet yttrade föräld-
rarne något om onkel Jonas’ besök.
Det var icke förrän flickorna reste sig upp för
att gå hvar till sitt arbete, som fru Elisabeth sände
sin man en blick, som genast fick honom att
säga : •
»Tony kan stanna här några ögonblick. Mamma
och jag önska tala med dig.»
Det var något så allvarligt, nästan högtid-
ligt öfver föräldrarnes ansikten, då hon blef
ensam med dem, att hon anade, att hon skulle
få bannor. Hon försökte minnas, om hon hade
gjort något, som särskildt kunde ha misshagat
dem, men hon kunde icke finna annat, än att
smördegen icke hade varit så lätt och mör, som
modern önskade det.
Då därför fadern började i en allvarlig ton:
»Tony, du är inte längre ett barn,» och därefter
gjorde en paus, svarade Tony med gråten i
halsen :
»Nej, min gode far! Men det kan ibland miss-
lyckas i alla fall !»
»Hvad är det, som kan misslyckas?» frågade
baronen, som genast fick en skälm i ögonvrån.
»Smördegen,» svarade hon med darrande
stämma. »Det var inte riktigt kallt i källaren
i dag, och ....»
»Det är inte fråga om smördegen,» svarade fa-
dern, medan han ifrigt vred sina mustascher för
att dölja sitt leende: »Det är fråga om gifter-
mål!»
Tony såg hjälplöst från fadern till modern, och
så tillbaka till fadern igen.
Han barklade sig och började därpå ett tal,
hvari han framställde, huruledes giftermålet är
kvinnnans egentliga bestämmelse, huru Tony nu
hade nått den lyckliga åldern, då hon skulle
kunna öfvergå från att vara barn i föräldrahem-
met till att bli hustru och fru i ett eget hem, och
han slutade med att säga, att en man, som de
högaktade och värderade, hade anhållit om hennes
hand.
»Det är ingen främling för dig,» inföll modern.
»Det är en man, som vi tro oss veta, att du älskar
högst, näst efter dina föräldrar. Onkel Jonas har
bedt dig bli hans hustru.»
»Vill. . . onkel Jonas gifta sig med mig?» Tony
måste kväfva ett frambrytande skratt.
»Skrattar du åt, att en man som onkel Jonas
fftoßert ïïitzinger
^7 O. WaefonlqnfiflAf/in I «««- n h 1 r\ O tn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0283.html
