Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 8 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 IDUN 1893
Om kärleken gäller det: Du förtjänar honom, därför att du ej lägger an på att vinna honom;
och de människor förvärfva honom också oftast, som icke jaga efter honom.
Goethe.
lig förtröstan eller manligt mod stå starka,
banbrytande män vid sidan, elda och
stärka dem till deras lifsgärning.
Samma misstro som mötte hennes fa-
der, då han banade nya vägar för vår
gymnastik, mötte äfven hennes make, ko-
möopatiens främste förkämpe hos oss, då
han ville bryta nya banor för vår läke-
konst. För bådas utöfvare hyste hon
samma förtroende, och till bådas arbete
gaf hon i hemmet samma stöd.
Men ej endast den moraliska grund,
liängifven tro på en lifsgärning äger,
skänkte hon sin make. Under dagar af
pröfningar och ej minst ekonomiska svå-
righeter skötte hon äfven hans hus med
den omtanke och klokhet, som förstå att
af litet göra mycket.
Det var till en början ofta knappt nog
i den oppositionelle och för sin vetenskaps
mer än sin egen framgång intresserade
forskarens hem. Men hon styrde där så,
att ej endast han kunde fortgå på den
väg han utstakat för sig, utan att af
brödbekymmer nödgas öfverge den, utan
äfven så att en talrik skara kraftiga sö-
ner och väna döttrar där fostrades till
heder för sitt land och till utmärkelse
på skilda lifsområden.
I barnens idoghet ser man ofta mo-
derns återspeglad. Få mödrar ha såsom
Jetta Liedbeck förstått att under vansk-
liga yttre förhållanden, innan ännu hen-
nes make tillkämpat sig det erkännande,
som sedan kom honom till del, fostra
sina barn till glädje för sig och till fram-
gång för dem själfva.
Men sin kraft därtill fann hon genom
att i sitt lif följa samma grundsatser
som hon i sina dikter och andra arbeten
gifvit uttryck åt: en varm och innerlig
förtröstan på den allmakt, som med rätt-
vis fadershand leder människornas öden,
en frisk och oförvillad blick på lifvet
samt en bottensats i karaktären af det
sega, okufliga lifsmod, som utmärkte de
gamla kämpar, hvilka hon af sin fader
lärt sig både att älska och förstå.
Alla dessa grundsatser finner man klart,
ädelt och känsligt uttalade både i de
dikter hon, därtill uppmanad af vänner
och bekanta, utgaf och kanske än mer
i den med lika mycken uppfattning som
pietet skrifna minnesruna hon ristade
öfver sin fader.
Anda in i sin höga ålderdom bevarade
hon ock samma hjärtats adel och lynnets
spänstighet. Till och med sedan sjuk-
domen brutit hennes kroppsliga krafter,
var hennes ande lika verksam, vaken och
kraftfull som någonsin. Till det sista,
äfven då fädernehemmet efter hennes
makes död var upplöst, var hon för de
sina, sina barn och deras familjer, en
sammanhållande och lifgifvande kraft.
Detta om den inre gången af hennes
lif. Om den yttre är ej mycket att säga;
här dock några data.
Dotter till Per Henrik Ling och hans
första hustru, den väna och fagra Sofia
Maria Rosenqvist, föddes hon i Lund, där
fadern då ännu var fäktmästare, den 8
april 1810. Endast tre år gammal kom
hon med sin fader till Stockholm, när
han år 1813 förläde sin verksamhet dit.
Tjugutre-årig lärde hon där känna dåva-
rande docenten i anatomi, doktor P. J.
Liedbeck, och blef hans maka. De för-
sta åren af sitt äktenskap tillbringade
makarne i Upsala, där Liedbeck då var
docent och tillförordnad professor i ana-
tomi. År 1840 flyttade han harmsen öfver
att ha blifvit förbigången vid en befor-
dran, till Stockholm, där han lefde som
praktiserande läkare ända till sin död
187G. Sina senaste lefnadsår tillbragte
doktorinnan Liedbeck dels hos sin måg,
domänintendenten Miintzing på Fiskeby,
dels hos sin dotter, änkeprofessorskan
Georgii i Stockholm. Innevarande som-
mar var hon på besök hos sin halfsyster,
fru Y. Dahl på Ingla egendom, där dö-
den träffade henne.
Sin förnämsta litterära verksamhet ut-
öfvade hon under 1840- och 1850-talen.
Hennes dikter, försedda med förord af
Atterbom, utkommo i Upsala 1849, hen-
nes lefnadsteckning öfver fadern 1852
och hennes större skaldestycke, »Bardens
dotter», 1855, båda i Stockholm.
H. A. Ring.
Ombord på »Sibylla».
fVCapoli i morgonljus
styra ut på vågen
att höra fMedelhafvcts hrus
och vindens sång i tågen.
jDen skarpa logen höljan skär,
att skummet mjölkhvitt rvkcr,
och kring »Sihylla» här och där
delfinen lustigt dpker.
ntÄddio, hclla fVLapoli!*
från fördäck redan klingar,
och måsen, sväfvande förhi,
står still på sträckta vingar.
jDct hlir så tyst med ens omhord
hland hela främlingsskaran:
man tyssnar rörd till sångarns ord
och märker inte snaran.
jDen hrune skälmen väl förstår,
att när SLcapcl svinner,
kan han hlott locka fram en tår —
en flod af silfvcr rinner.
fHan säkert då i tanken ser
en nedrökt lic/uorista,
där hans "Lucia kärligt 1er
om kvälln mot sin jBatlista.
Dch därför klingar mandolin
och svarta ögon flamma
med samma eld som detta vin,
som har Vesuv till amma.
Napoli 1S93. ‘ Daniel Fallström.
”Fin de siècle.”
»•\ 1 i lefva i en dekadansperiod,» säger Hans
ïyU- Alienus i Verner von Heidenstams bok
med detta namn. I samma mening har man
redan länge begagnat sig af ett franskt slag-
ord: »fin de siècle». Seklets sista årtionde
är för handen; med sina förhoppningar på
framtiden vänder man sig mot det gryende
tjugonde århundradet, medan det nittonde likt
en sjunkande sol går ned vid synranden.
Men hvad är det då, som brister vår tid?
Ty det är något som fattas; i anDat fall vore
det ej ett fin de siècle-skede, en dekadans-
period. Någon tror måhända, att intet kan
fattas vår tid, om ej tilläfventyrs det, som det
är kommande tider förbehållet att uppdaga.
Men det är ej så. Det, som framför allt bri-
ster vår tid, det fanns i gångna dagar, fanns
som en eldande, inspirerande kraft till stora
dåd, och den kraften namnes — entusiasm.
Det är den, som nutiden förnämligast saknar,
den och dess förutsättning, fantasien.
Man torde icke kunna förneka, att entusi-
asmen är en drifkrafc till stordåd, att den
lyfter och höjer, att den biingar småaktighe-
tens röst till tystnad. Den gör dådkraftig och
viljestark, ty i sin rätta form sväfvar den ej
»ins blaue hinein» till strids mot donquixoti-
ska väderkvarnar, utan är medveten om det
mål, för hvars uppnående den strider. Men
denna segervissa hänförelse, som ensam är i
stånd till stDrverk — hvar finns den väl nu?
Besjälar den också ea och annan, som oför-
truten bland gäckeri och motstånd bibehåller
målet i sikte, så är den likväl till finnandes
blott hos få. Och hvarför? Jo, fantasien är
borta.
Liksom entusiast fått betydelse nära nog af
svärmare, så har också fantasirik och fantast
fått en dålig klang. Här som så ofta annars
är det öfverdriften, som har bragt själfva be-
greppet i vanrykte. Ett tidehvarf, som nä-
stan uteslutande fäster afseende vid nyttan, är
dessutom böjdt att ringakta hvad som ur uti-
litetssynpunkt tyckes vara af mindre vikt. Nu-
tiden har också velat inrymma ytterst ringa
plats åt fantasien. Den har till och med måst
lämna ett herradöme, där man tillförene kun-
nat tro den vara enväldig härskare, nämligen
barnavärlden. Se blott på den litteratur, som
är afsedd för de små ! Hur hafva ej sagorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
