Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fattig är den, som mistat en vän — Men tiofaldt fattig dock är den,
Ej någon förlusten vägde — Som aldrig vännen ägde.
Erik Bögh.
lidanden, lyckades det omsider hennes I
man att fly från Sibirien, ocli förklädd
till tiggare återvände han till sitt stam-
gods i Lifland, där han sent en afton
sökte och erhöll härbärge hos sin gamle
trogne skogvaktare. Af denne erfor han
sin makas flykt och äldste sonens åter-
vändande samt den despotism och hård-
het, som mer och mer utvecklat sig hos
denne hans förstfödde.
Sorgsen vände fadern för alltid ryg-
gen åt sin hembygd och begaf sig, allt-
jämt förklädd till tiggare, men nn åt-
följd af den gamle skogvaktaren, öfver
till Sverige. Efter många äfventyr fram-
kom han slutligen till Bolstad, där han
gaf sin sista brödbit åt den skällande
bandhunden, hvilken han med detsamma
löste från hans kedja. Därpå skyndade
han in i stora byggningen, hvarest i den
sal, i hvilken han först inkom, en stor
fågelbur genast ådrog sig hans uppmärk-
samhet, och inom ett ögonblick hade han
befriat den fångna sångarskaran. Han
visste hvad fångenskap ville säga och
kunde ej lida, att något lefvande väsen
kvarhölls däri. Förskräckt öfver bullret
i salen och fåglarnes högljudda jubelskri,
inträdde en tjänarinna, som naturligtvis
blef än mera häpen vid åsynen af den
sällsamme mannen. Denne begärde blott,
att hon skulle tillkalla sin matmoder.
Grefvinnan igenkände genast de aldrig
förgätna dragen af sin så länge begråtne
make, ocli återseendets fröjd låter lättare
tänka sig än beskrifvas.
Enligt konungens önskan öfvertog den
återkomne fältmarskalken ånyo befälet
öfver Åbohus läns regemente.
Äldre sonen blef ock med tiden fält-
marskalk samt introducerad svensk fri-
herre och stamfader för friherrliga ätten
Stackelberg i Sverige. Den yngre, Wol-
ter Reinhold, blef grefve. Såsom gene-
ral för lätta kavalleriet deltog han i flere
fältslag. Hans valspråk: villig, redlig,
stadig (bildadt efter initialerna i hans
namn) var städse ett uttryck af hans inre.
Detta valspråk stod inristadt på hans
kaffekopp, hvilken ännu finnes kvar i släk-
ten (på Stensnäs). Han bebodde herre-
sätet Malma i Södermanland och dog
vid fyllda 100 års ålder, somliga upp-
gifva 107 år. Den gamle var ej själf
viss om sitt födelseår, ty hans dopattest
hade gått förlorad vid branden i Åbo.
Hans son, Fredrik Stackelberg, blef rytt-
mästare vid lifgardet till häst samt tjänst-
görande hos Gustaf III. Gift med Char-
lotte Louise de Geer, lämnade han efter
hennes tidiga död hofvet och drog sig
tillbaka till sin egendom Malma, där han
afled år 1816, aktad och älskad af alla,
som stått i beröring med honom.
Hans yngste son, Carl Adolf Louis
Stackelberg, ägnade sig ock åt militär-
tjänsten. Under tiden var han kavaljer
hos hertig Fredrik och åtföljde denne
på flere utländska resor. Med sin maka,
Eva Sofia Adelsvärd från Adelsnäs, bo-
satte han sig sedermera på sin natur-
skönt belägna egendom Almnäs i Väster-
götland. Deras hem utmärkte sig för
gammaldags fromhet, och dagligen sam-
lade de barn och tjänare omkring sig till
»emensam morgon- och aftonbön.
o O .o
I detta hem uppväxte jämte manga
syskon Mathilda Carolina Lovisa Stackel-
berg, närmaste föremålet för denna teck-
ning. Född den 16 maj 1820, tillbragte
hon sina första barnaår på Almnäs, men
flyttade snart nog med föräldrarne till
deras nya egendom Tyresö. Från båda
dessa hem bibehöll hon alltjämt ljusa,
lyckliga minnen.
Föräldrarnes gudsfruktan ingaf barnen
vördnad för kristendomen och dess bä-
rare samt nedlade i de ungas sinnen ett
lifsfrö, som under tidens växlingar spi-
rade upp och bar frukt i välsignelse.
Den unga Mathilda var af naturen rikt
utrustad såväl på hufvudets som hjärtats
vägnar. Lefnadsfrisk och spirituel i um-
gänget vann hon vänner hvar hon vi-
sade sig. Lyckan tycktes ock le emot
henne, då hon redan såsom helt ung gaf
hand och hjärta åt sin kusin, öfverste-
kammarjunkaren friherre Erik Seth Adel-
svärd, och med honom bosatte sig på det
för sin skönhet berömda herresätet Kvist-
rum i norra Tjust samt sedermera på
Adelsnäs. Lyckan är dock mer än allt
annat oberäknelig och visade sig sådan
äfven här. Efter tvänne minderåriga sö-
ners död upplöstes det till en början så
lyckliga äktenskapet, och den unga gref-
vinnan bosatte sig för den närmaste
tiden i Norrköping.
Därifrån öfverflyttade hon dock snart
nog till Frankrike, hvarest hon i Nancy,
i sin kusin friherre Adelsvärds lysande
salonger var en högt uppburen värdinna,
på samma gång hon ägnade moderlig
vård åt hans tvänne uppväxande moder-
lösa söner. Tillsamman med dessa vista-
des hon ock någon tid i Algier.
Efter flerårig bortvaro återvände hon
till fäderneslandet, där hon år 1862 in-
gick äktenskap med majoren, friherre
Bengt Karl Fredrik Leijonhufvud, hvil-
ket äktenskap dock redan 1864 upplöstes
genom mannens död under vistelsen vid
Karlsbad.
Sedan dess har grefvinnan Leijonhuf-
vud lefvat såsom änka i den svenska
hufvudstaden och därunder på många
områden utöfvat en ganska stor verksam-
het, fastän obekant för de flesta. Hon
hörde icke till dem, som framlägga sina
gärningar inför människor, men gladdes
dess mer att i tysthet få lindra nöd och
aftorka tårar. Så länge hon ännu ansåg
sig förmögen eller åtminstone fullkomligt
ekonomiskt oberoende, hade hon en all-
tid öppen hand, när det gällde att hjälpa.
Men så kom plötsligt öfver henne ett
oväntadt slag, då hon med ens såg sig
beröfvad allt hvad hon ägde, och det
genom en mångårig vän, åt hvilken hon
med obegränsadt förtroende lämnat vår-
den om sin förmögenhet. Med sällspord
själsstorhet böjde hon sig dock för det
nårda slaget, utan ett ord af förebråelse
eller klagan. Utan tvekan skyndade hon
att realisera sitt dyrbara, fäderneärfda
bo, med alla gamla minnen, för att där-
med tillgodose personer, som skulle hafva
lidit genom den förlust, som drabbat henne
själf. Lika villigt utbytte hon ock sin
eleganta våning mot en långt anspråks-
lösare bostad,, hvilken hon dock förstod
att göra inbjudande för de vänner hon
ännu emellanåt såg hos sig. Hvad hon
under alla dessa växlingar lcände, det
framlade hon endast för sin Gud. Inför
människor bar hon sitt hufvud högt och
tillät aldrig, att i hennes närvaro stränga
domar uttalades öfver den man, som vål-
lat denna rubbning i hennes yttre för-
hållanden.
Så väl i följd af uppfostran som egen
lifsåskådning var grefvinnan Leijonhuf-
vud i ordets vackraste mening i hvarje
tum aristokrat. Besjälad af den varma-
ste fosterlandskärlek och med ett hjärta,
som ännu i lefnadens höst klappade varmt
för konung och konungahus, fröjdades
hon mer än de flesta öfver hvarje fram-
steg på lagstiftningens och politikens om-
råden, på samma gång hon sörjde öfvei-
de samhällsupplösande strömningar, som
söka undergräfva konungamakt och be-
stående ordning. Med aldrig minskadt
intresse följde hon dagens brännande frå-
gor, så väl de politiska, som sociala och
religiösa, och inkastade under årens lopp
mången gång värderika artiklar i ena
eller andra ämnet i tidningspressen eller
i små broschyrer för dagen, men allt un-
der pseudonymens för personliga vänner
lätt genomskinliga slöja. Såsom aristo-
krat tillämpade hon vid alla tillfällen det
gamla: noblesse oblige, och icke sällan hör-
des hon uttala sin djupa indignation öf-
ver det adelskap, som syntes förgäta sin
höga uppgift att träda i spetsen för sitt
lands kulturarbete.
Till detta räknade hon, och det med
skäl, arbetet för nykterhetens befrämjan-
de bland vårt folk. Icke nog att hon
åt detta arbete lämnade sitt fulla bifall;
genom att anlägga blå bandet och ikläda
sig de förpliktelser som följa härmed,
deltog hon äfven på direkt sätt i en verk-
samhet, hvilken hon förstod att till dess
fulla värde uppskatta. Icke utan stolt-
het bar hon sitt blå band till tecken, att
hon ställt sig med i ledet af dem, som
kämpat och kämpa mot rusdryckernas
förhärjande framfart, och mötte hon på
gatan eller i spårvagnen en arbetare, som
bar samma tecken i knapphålet, hände
det, att han fick icke blott en vänlig
nick, utan äfven ett handslag och ett
uppmuntrande ord af grefvinnan.
Sedan grefvinnan Leijonhufvud, såsom
vi redan nämnt, förlorat sin förmögenhet,
hade hon till sitt förfogande endast en icke
öfverdrifvet stor lifränta, hvilken dock
med hennes reducerade behof ännu satte
henne i stånd att utöfva en icke obetyd-
lig välgörenhet, så mycket mer som den
alltid reglerades af urskillning och för-
stånd. Och visade sig hennes egna till-
gångar otillräckliga för ett behjärtans-
värdt ändamål, tvekade hon ej att klappa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
