Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 \ D U N 291
på hos sina vänner och begära deras
hjälp. Så.t. ex. vid ett tillfälle, då hon
fått reda på, att en aktad tjänsteman med
stor familj befann sig i svårt ekonomiskt
trångmål. Midt i vintern skyndade hon
ut till vänner och bekanta för att ge-
nom deras medverkan åstadkomma hvad
hon själf icke ensam förmådde. Och
när det sålunda lyckats henne att få ihop
en icke obetydlig summa, huru gladdes
hon icke att anonymt få tillställa denna
åt den betryckte familjefadern, som san-
nolikt aldrig fick veta, hvarifrån den
oväntade hjälpen kom.
Efter ett besök i Skandinaviska sjö-
manshemmet i London fattade den varm-
hjärtade kvinnan ett lifligt intresse för
arbetet för sjömännen och använde med
glädje många stunder af sin dag att till-
verka yllemuddar, halsdukar och andra
småsaker, livilka sedermera utgjorde väl-
komna julgåfvor åt våra sjömän.
Eör att kunna bereda glädje åt de
blinda, hvilka utgjorde ett ömt föremål
för hennes deltagande, lärde sig vår gref-
vinna under senaste åren äfven blind-
skriften för att medels en liten tryckap-
parat kunna återgifva uppsatser i hvarje-
handa ämnen, berättelser, skaldestycken, m.
m. åt dem, som i saknad af ögonens ljus voro
hänvisade att läsa med fingerspetsarne.
»Hvad jag skall vara flitig i sommar att
arbeta för mina blinda,» yttrade hon till
en vän, kort förrän hon för sista gången
lämnade Stockholm, tilläggande : » Så
snart jag läser något, som gör intryck på
mig, lifvas jag af önskan att kunna med-
dela det åt mina blinda.»
Ett utmärkande drag för grefvinnan
Leijonhufvud var hennes uthållighet i
vänskap. Hade hon en gång fäst sig vid
en person, höll hon profvet i alla skif-
ten. Öch att hennes vänskap var af rätta
slaget visade sig däri, att hon aldrig
skydde att säga en vän sanningen, äfven
om däri låg en skarp tillrättavisning.
Man kände dock, att ett sådant uttalande
icke kom af klandersjuka, utan fastmer
af ett verkligt begär att gagna, på sam-
ma gång man kunde vara viss, att hvad
hon icke sade i ansiktet, det sade hon
aldrig på ryggen. Hörde hon en vän
orättvist bedömas, var hon den första att
taga hans försvar, huru mycket skenet
än låg emot honom. Att en sådan ka-
raktär mången gång skulle misskännas,
var ju naturligt, men också att den skulle
finna vänner för lifvet. De små afton-
cirklarne hos henne, till hvilka hon in-
bjöd några få vänner i sänder, utmärkte
sig ock för en trefnad och ett behag,
som gjorde dem till verkliga rekreations-
stunder, och det icke minst därför, att
de aldrig lämnade rum för dagens »on
dits». Vanligen hade värdinnan på för-
hand bestämt något ämne för tankeut-
byte, eller ock föreläste hon något, som
hon för tillfället valt, väl bevandrad som
hon var inom den svenska och utländska
litteraturen. Icke sällan föreläste hon
ock någon af henne själf författad upp-
sats, hvilken hon på detta sätt godmo-
digt lämnade åt kritiken.
I början af sjuttiotalet utgaf hon en
serie af månadshäften med titel: Litet af
hvarje, hvari åtskilliga af de frågor, som
den tiden stodo på dagordningen, berördes.
Under de senaste åren började emel-
lertid de kroppsliga krafterna svika. Ett
kroniskt lidande gjorde, att hon icke rör-
de sig med samma lätthet som förr, och
detta kändes för henne så mycket mer
påkostande, som själskrafterna ännu allt-
jämt voro desamma. Då hon ofta för
långa tider måste hålla sig instängd, grep
henne en känsla af ensamhet, som stun-
dom blef nästan öfverväldigande, isynner-
het sedan en tilltagande ögonsvaghet
hindrade henne att längre stunder syssel-
sätta sig med läsning. Dessa långa vec-
kor och månader af ensamhet gåfvo hen-
ne dock dess mera tid till ingående i sig
själf och begrundande af det förflutna
och det tillkommande. Det växlande lif,
som låg bakom henne, hade gifvit henne
mången hård läxa och gjort henne fri
från mycket, af hvad som i allmänhet
fängslar människosinnet. Därför kunde
hon ock så mycket lättare lämna det.
Också sträckte sig hennes håg och läng-
tan allt mer efter det lif, som icke skall
veta af tidens växlingar, och där allt,
som här vållat oss ve, skall vara borta
för evigt.
De varma julidagarne innevarande som-
mar lockade med oemotståndlig makt ut
till landet, och oaktadt svårigheten att
röra sig beslöt grefvinnan Leijonhufvud
företaga den länge påtänkta resan till sin
enda lefvande syster, grefvinnan von Koch
på Leonardsberg vid Norrköping. Där, i
skötet af nära anhöriga, kände hon sig
återförflyttad till forna dagars lyckliga
syskonlif; den tryckande ensamhetskäns-
lan var borta och hon önskade att, om,
så vore Guds vilja, få sluta sitt lif i
denna omgifning. I ett bref till en vän
talar hon om, huru lycklig hon kände sig,
och huru innerligt hon tackade Gud för
en tid af så rik vederkvickelse för kropp
och själ. Och icke många dagar därefter
läste samma vän annonsen om hennes död
den 28 sistlidne augusti ! En häftig lung-
inflammation hade varit dödsorsaken.
De sista dagarne voro fulla af frid. Så
länge hon kunde förnimma ett ord, lyss-
nade hon begärligt till de bibelspråk,
som upprepades för henne, och äfslutade
dem ofta själf, då hon hört begynnelse-
orden, samt uppläste stundom hela kapitel
ur bibeln utantill. Hon var från barn-
domen väl bekant med den gamla, af
mången så föraktade boken. »En sådan
underbart rik bönhörelse,» hviskade hon
till en af de kära, som omgåfvo henne,
»att jag skulle få dö här och ej behöfva
återvända till min ensamhet i Stockholm
efter den ljufva tiden med er.» Man
upprepade för henne det gamla kända or-
det, som för så mången blifvit en säker
brygga öfver den mörka dödsfloden: »Det
är ett fast ord och värdt att på allt sätt
mottagas, att Kristus Jesus har kommit i
världen för att frälsa syndare,» — »bland
hvilka jag är den förnämligaste,» ifyllde
hon och pekade med den redan kallnade
handen mot hjärtat samt tilläde hastigt:
»Dock icke endast syndare, utan barn
och därmed arfvinge till en fröjd, som ej
vet af någon växling.»
Grefvinnan Leijonhufvud hade undan-
bedt sig blommor och kransar. Må det
dock tillåtas en tacksam vän att lägga
denna*enkla minneskrans på hennes graf!
L S.
Efterlämnade sånger och visor
af
Augusta Nycander.
III.
Aftonklockan.
Hör, huru ljuft i stilla kvällen
toner sig höja mot himlens bryn,
stiga från dal mot tonande fjällen,
bortdö i glans från purpurskyn.
Tonernas vågor, som hjärtats stormar lugna,
eko aj sånger, i högre sfärer sjungna,
kommen med friden:
oron af tiden
vike för ljudet af himlabudets röst!
Lyssna, o lyssna!
Och när de tystna,
göm deras minne i djupet af ditt bröst!
Människa, vet, hvarför tonen svallar,
hvarför med makt ditt hjärta han når:
det är en far, som barnet kallar,
det är en vän, som kvalen förstår.
Böj då din ande att tonens mening tyda.
Böj då ditt hjärta att tonens maning lyda
Himmelska ljuset
lyfter ur gruset
anden vid vingade tonernas röst.
Lyssna, o lyssna!
Och, när de tystna,
göm deras minne i djupet af ditt bröst!
IV.
Koltrasten.
Lyss hör, ja hör : det klingar i skog !
Helt visst det var en fågel, som slog
en ton — ja se där uti askens topp
den mörke sångaren flugit opp,
att sången må ljuda kring dalar och berg:
La la la la
la la la la — la — la —
I skog.
Så djup, så varm och likväl så kort.
I vemod smälta tonerna bort.
En evighetstrånad du hör däri,
en fråga som bidar sitt svar — och vi,
vi vänta att sluttonen höra — men nej!
Det blir så tyst,
det blir så tyst — så — tyst -
I skog.
Nu åter — hör huru tonerna gå
så klara upp mot himmelens blå!
Själf lyssna han tyckes, om icke ett svar
på djupaste trånad naturen har.
Af sången ett eko i människans bröst
ljuder så klart,
ljuder så klart — så — klart —
I skog.
Sjung, koltrast, sjung — din längtan sjung!
En sång, som dock blir evigt ung.
Mot väster du vänder ditt liufvud — i glöd
där gömmer sig himmelens drottning — ej död
det gifves för den, som på ljusstrålen tror.
La la la la,
la la la la — la — la —
I skog.
Lifvet består icke af stora offer och stora plik-
ter, utan af idel småsaker, där ett vänligt leende
och välvilja i det lilla, gifna dag från dag, vinna
och bevara hjärtan och sprida lycka.
H. Davy.
&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
