Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 IDUN 1893
C 2> PK
ca. 5a 3
®- « =*
S S<s
*4;
CO t
O: 1
S*«" i
»
B O
*r
cr
o
»
»
ÎU
o
01
~ 3
t-* tao
£2. £
SJ Oq
H»
ca
fcl ’
o
cm __
»>: 4
4 O:
4
ca
O ri-
4 C
H* *-*
ca Qj
F«* o
ca
»-J
Î* o:
£* «i
cr*“ <1
— <D
Hans husbonde var en svensk grefve, Magnus
Dalgas, anställd vid svenska legationen i Paris.
Han hade rest hem för att besöka sin familj
öfver julen, men vädret hade hela tiden varit dem
emot, postbåtar och diligenser öfver allt uppehållna
och fördröjda. Nu hade de från närmaste post-
station fått nya hästar och hade hoppats att nå
Stockholm till juldagen, men i den förfärliga snö-
stormen hade de kört vilse och kommit in på öf-
versnöade åkrar och obekanta vägar.
Ljusen från Arvidsnäs hade förmått dem att
leta sig dit för att få nattberbärge, men vid in-
körseln från allén hade de i mörkret kört mot ett
träd, och slädan hade vält.
Först efter en stund hade folket, som drack sitt
julöl i drängstugan, hört nödrop från gården och
kommit till hjälp.
Den franske betjänten, som bar namnet Gaston,
var otröstlig. Han var öfvertygad om, att hans
unga husbonde skulle dö, och han utbrast i de
mest vältaliga förbannelser öfver detta barbariska
land, där endast vargar och björnar borde bo, och
där nu hans unge, vackre herre skulle sätta lifvet
till. — Hvarför bade han icke stannat i Paris?
Paris, som dock är den enda stad i världen, där
civiliserade människor kunna bo.
Om han ändå hade fallit i en duell för något
charmant fruntimmer, ja, då hade det ju ändå
varit någon ära med detl Men att så där kastas
ut på landsvägen och krossas mot ett träd som
en hund, det var ingen död för en adelsman 1
Förgäfves sökte baron Henrik trösta honom, att
man skulle göra allt för att rädda hans unge hus-
bonde. Hvar gång man tillät honom komma in i’
rummet, där den sjuke låg, grät och deklamerade
han så högt, att man måste föra honom bort.
Cordelia hade åtagit sig att vaka. Hon, som
var den sakkunnigaste i allt som rörde sjukdomar,
ville vara hos grefven, till dess dagen inbröt och
man kunde sända ridande bud efter doktorn.
Nu var det omöjligt. Natten var kolsvart, och
himmel och jord stodo i en enda hvirfvel af snö.
Alla hade kommit till sängs; det var alldeles
stilla på den stora gården. Men Tony sof icke.
Utanför rasade ovädret, som om världen skulle
förgås, och Tony låg med vidöppna ögon och stir-
rade ut i mörkret. Det föreföll henne, som om
också hennes föregående lif genom någon plötslig,
förfärlig revolution hade störtat tillsammans, och
att vilda och obekanta makter rasade i hennes
inre.
Hon lyssnade efter hvarje ljud hon kunde upp-
fånga i mörkret. Det förekom henne oupphörligt,
som om det plötsligt skulle hända någonting un-
derligt och förfärligt, men hon hörde endast Anne-
Sophies jämna andedräkt i rummet bredvid, dit
dörren stod öppen, och den stora klockan, som
gick med jämna pendeldrag utanför i korridoren,
och som vid alla hela och halfva timmar efter
en ansträngd förberedelse gjorde sig i ordning
att slå.
Hon hade hört alla timslagen, och strax efter
sedan klockan slagit fem, kommo lätta steg ned-
för trappan.
Hon förstod, att det var Cordelia, som ville
hämta något till den sjuke eller ge order om släde
efter doktorn, och nästan utan att veta hvad hon
gjorde, sprang hon upp ur sängen, svepte det stora
ljusgröna sidentäcket omkring sig, öppnade sakta
dörren och sprang barfota uppför trapporna, där
hon först stannade i andra väningen utanför del
rum, där hon visste, att grefve Magnus låg.
Hon lyssnade med bultande hjärta utanför dör-
ren, men då hon icke hörde minsta ljud inifrån
rummet, öppnade hon den.
Där inne brann en nattlampa, skuggad af en
grön skärm, och vid dess sken kastade alla före-
mål långa skuggor upp utefter väggarne och i
taket af det höga rummet.
Det var tapetseradt med gröna tapeter med en
fris af hvita konvolvols, b vilka hängde som i
guirlander under taket. Den stora sängen hade
en tronhimmel af grönt siden och mörkgrönt si-
dentäcke, och i denna säng låg grefven alldeles
blek och tyst med slutna ögon. Tony stod länge
med ögonen fästade på honom, men plötsligt flög
den tanken genom henne:
»Han är död! Det var därför Cordelia gick
ned!» och hon utstötte ett dämpadt rop. Men i
detsamma öppnade han ögonen, såg på henne och
smålog svagt.
1 ett ögonblick hade hon stängt dörren och flög
genom den långa korridoren, som om hon vore
förföljd af fiender.
Hon hörde Cordelias steg i trappan, och hon
flydde in i ett rum, där tjänsteflickorna brukade
sitta och sy. Där stod hon med klappande hjärta,
tills hon hörde dörren till sjukrummet stängas ef-
ter Cordelia, då hon fortsatte sin flykt och, ska-
kande af köld, kom in i sitt rum, där hon kröp
i säng och ändtligen föll i sömn.
Det bief en helt annan jul på Arvidsnäs, än
man hade väntat. Doktorn, som ändtligen banade
sig väg genom drifvorna på landsvägarne, förkla-
rade, att grefve Magnus hade fått en hjärnskak-
ning genom fallet och dessutom brutit sitt ena
ben.
Där fordrades en fullkomlig stillhet, för att han
icke skulle taga skada, och en lång rekonvalescens.
Baron Henrik lofvade att göra allt hvad i hans
makt stod för att göra den oväntade gästen allt
det goda han kunde, och friherinnan Élisabeth var
icke heller den, som var rädd för något slags be-
svär, när det gällde att tjäna en nästa.
Den franske betjänten, som först med största
ovilja hade tänkt sig möjligheten att uppehålla
sig en längre tid i ett sådant »vargbo», som han
kallade Arvidsnäs, och som hade fått ett afskräc-
kande intryck af julaftonens risgröt och lutfisk,
hvilken han sköt ifrån sig som om det icke varit
människoföda — blef snart hemmastad i tjänst-
folksdepartementet.
Han var en kvick och händig pojke, som kunde
litet af hvarje, och han undervisade kokerskan i
att göra omeletter och vol au vent, medan Cordelia
lade isomslag på hans husbondes hufvud.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Mathilda Leijonhufvud, född Stackelberg (med porlrätt);
af L. S. — Efterlämnade sånger och visor af Augusta Nycan-
der. III : Aftonklockan. IV : Koltrasten. — Husmoderns
Öga; för Idua af Tant Ann. — Vi fästa vära läsarinnors upp-
märksamhet ... — Hisse ; en bild ur »konstnärslifvet» af
Ernst Lundquist. — Teckning med blyerts och svartarita ;
för Idun af S. L. — Åldras ; af Max. — Frän Iduns läse-
krets: Hvarför vilja socialisterna kasta bort kristendomen ; af
A. V. Lönnegren. — Tvator och musik. — Ur notisboken.
— En gammal historia; af Helena Nyblom. (Forts.) — Tids-
fördrif.
TiåsjMnf.
j «
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag vill en stund på understol mig
sätta.
Säg är du med om leken, har du tid?
Den saken hör dock icke till de lätta:
att säga hvad jag mig skall likna vid.
Jag hyllar jamnlikhet som demokraten:
ty lika är jag så mot hög som låg,
(fast mycket variabel är siraten,
ifall man endast till det yttre såg),
en rojalist som dyrkar kungligheten
jag äfven är — det är enhvar bekant :
en namnsdagsblåsare, som med trumpe-
ten
gör fasligt väsen, det är viest och sant,
en hvilken fordom räknats bland pro-
feter ;
en synnerligen utmärkt, stor jonglör,
som sol och måne, stjärnor och planeter
inom min lilla krets helt fiffigt rör;
en sabbatsklocka, som kring nejden
ljuder,
ett arbetsur, som mäter dagens id ;
en härold, som till vår och sommar
bjuder,
men ock till höst och kulen vintertid ;
ett panteon för stora helga minnen ;
relikskrin, fullt af gamla helgonben ;
en dagbok, där I litet hvar nog finnen
antecknad mången glad som sorglig
scen;
en Noaks ark, däri man sammanföser
en massa djur från alk världens vrår ;
en teckentydare som skickligt löser
hvart tecken, som på himlafästet står. —
Hvad skall jag välja nu utaf allt detta,
är det ej att fundera på, så säg? —
Nå, jag vill likna mig och det med
rätta,
just vid en milsten uppå tidens väg! —
Och nu är det din tur att börja undra,
och komma underverkens tid på skam.
Och om du ej är skapad som en flundra,
du under öfver under nu bär fram.
I hvad slags fart den gärna går, som
tänker :
i morgon kommer ju också en dag !
Hvem som vid källan vänlig skugga
skänker,
Där du vill njuta svalka och behag;
och en dess anförvandt, som till din
fägnad
sig gör så grön, som möjligtvis den kan.
En hvilkens tjänst i längden varit
ägnad
åt måttlighetens sak, det vet hvar man ;
ett utrop, användt så vid fröjd som
smärta,
men äfvenså vid bagateller blott;
hvem står i lifvet närmast makens
hjärta?
Och hvad hvar hustru ju till bihang
fått;
ett kvinnonamn, som helt behagligt
klingar;
ett ord du på hvar debetsida skref;
en liten flitig en, på lätta vingar
hvars hela lifsverk genomskinligt blef;
hvad deD, som först till kvarnen kom-
ma hunnit,
ju ock fick göra först, rättvisligen ;
hvad, öfver hufvud taget, du ju funnit,
att så den späda är som åldringen ;
en hufvudsak, som du för dem skall
finna,
därför helt öfverflödigt med allt skäl ;
livad ju, förutom herde och herdinna,
i en idyll man borde finna väl;
hvad, när det är för trångt, du dig
får göra
åt sidan litet — eller hur min vän?
Hvad dina ursäkter ej vara böra,
när du därmed skall komma ändtligen ;
ett ulvärdshus, förtjusande beläget
i Stockholms omnejd -— du nog nam-
net vet;
hvad man till flit får göra, helt enträget,
den lust för lättja har och maklighet;
hvad — i det hus där någon låg på
båren —
man förr i tiden ju i fönstret fann;
hvad åkte gossen visst i barnaåren
långt gladare än sedan efter spann ;
hvad — om de skola nås af sorg som
lycka —
ju många tro sig göra långt förut.
Hvarpå en hvar sin stämpel brukar
trycka;
hvad sådan stämpling kallas — utan
prut ;
hvad klippans häll ju merändels plär
vara,
ty karg och hård naturen mot den var.
Nu underfund med allt det underbara
jag tänker att du redan kommit har.
L—a.
Bokstafsfyrkant.
Tag 4 a, 1 b, 1 d, 1 g, 2 i, 2 n
2 o, 1 r, 2 t och ordna dem i en
kvadrat, så att de lästa från vänster
till höger och uppifrån och ned bilda
samma ord.
Louise.
Aritmogryf.
5 3 8 12 13 7
4 2 8 3 12 16
6 3 8 11 3 2
7 9 2 6 1 10
1 10 10 4 3 12
2 14 10 14 16 3
4 10 15 14 2 17
3 15 1 2 2 14
1) En frukt.
2) En ö.
3) Stad i Sverige.
4) En ädelsten.
5) Ett mansnamn.
6) En blomma.
7) En fara för sjöfarande.
8) En fisk.
Begynnelsebokstäfverna bilda ett
fruntimmersnamn.
Lösningar.
Logogryfen: Morgonrodnaden ; mor,
Oden, morgon, ro, om, gro, rodna,
Rom, Don, ond, ned, mod, and, god,
deg, regn, Norden, den, orm, en, red,
nog.
Aritmogryfen: 1) Fortuna, 2) Richard,
3) inlägga, 4) Djnepr, 5) Toskana, 6)
Jonatan, 7) oljehus, 8) frukost, 9) Nia-
gara, 10) apiikos, 11) Narciss, 12) silf-
ver, 13) elefant, 14) nikotin — Fiid-
tjof Nansen.
Stafvelsegåtan:
S s B T o 8 A B B B A i L A G
II J Y U R A L Ü I A B O v N Ö
B Ä ä B E N V N s R E 1 B Ä G 1 T
l| L L L E D A E S B |r R R L 1 E
R 1 L F Q F B S B A A D 1 A 1» E B
1 1 A V A O Ä T u B D 1 E 1 I 1 S S 1 o
e| N E R R c R R O ! O E N j ! E R
n( » N N s K A 6 n[ s N E Ö.| A G
»Själf är god dräng.»
’’Lamarque*’
ett rödt Bordeaux-viii af 1884 års skörd, i saknad af otillbörlig syrlighet
i smaken och garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom
ett synnerligen godt och hälsosamt s. k. hordsvin. Vinets pris är kr.
1,20 pr butelj, och dess försäljning sker endast bos
K. A. Nydahl & Co
Stockholm, Stureplan n:r 2.
liikstelefon. Allm. telef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
