Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 22 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 1893
IDUN
Önskar du ernå en varaktig frid, Försaka de fröjder, som endast berusa,
Två medel jag känner: försakelse, strid. Och strid med begär, hvilka inom dig brusa.
G. F. Dahlgren.
fylla den plats hon nu så värdigt inta-
git, men under sju år hinner månget frö
slå rot i en väl redd jordmån.
Emma Leffler, dotter till stadsmäklaren
David Leffler och hans fru Ida Stade,
föddes i Göteborg den 18 juli 1861. Lugnt
och lyckligt förfiöto hennes barndom och
första ungdom. I Särö skog drömde hon
sina vakna sommardrömmar, och där knöt
hon en augustidag år 1885 det kärlekens
band, livilket både bundit och frigjort
henne.
Med undantag af att ha följt sin far
till en tysk badort och några månader
vistats i England, hade* Emma Leffler
tillbragt sin tid i familjelifvets sköte och
där i syskon- och vänkretsen mottagit
sina intryck.
Eörst som ingeniör Arthur Lefflers fäst-
mö kom hon till Stockholm och infördes
i sin blifvande svågers, professor Mittag-
Lefflers, och hans systers, fru Anne Char-
lotte Lefflers, umgängeskretsar. Nya värl-
dar och nya åskådningssätt öppnade sig
här för henne och när hon följande år
i Göteborg redde sitt eget lilla bo, icke
blott omhägnades detta med barndoms-
hemmets traditioner om kvinnans stilla
värld, utan öppnades ock för den nya ti-
dens friska tankar och idéer.
Den unga frun delade sin dag mellan
hemmets bestyr och de intressen, hvilka
upptogo hennes make.
Så gingo åren, ett efter annat. Små
fotter började röra sig i hemmet och
späda röster jollra omkring henne. Hon
var medelpunkten i barnens lilla värld,
och säkrare fann man henne i barnkam-
maren än i salongen.
De nya intressena drogo henne dock
* icke bort från dem hon först omfattat,
tvärtom, de växte med barnen, och om
fru Leffler sällan gaf sig tid att tillbringa
längre stunder i det vanliga umgänges-
lifvet, fick hon dock alltid tid för plik-
terna mot det gamla hemmet och mot
dem, som af en eller annan orsak upp-
sökte hennes man.
Naturligtvis nådde också till hennes
öron vår tids myckna tal om kvinnans
likställighet med mannen, och äfven hon
lyssnade till det, men uppfattade denna
likställighet så, att hustrun bör hålla
jämna steg med mannens utveckling.
Fördenskull drog hon icke i betänkande,
att då hennes make kallades att i Stock-
holm förbereda svenskarnes deltagande
i Chicagoutställningen, upplösa sitt hem
och med barnen följa honom dit.
Från de små hade hon knappast en
dag varit skild, men med sin tro på, att
äktenskapets lycka till så stor del hvilar
på andlig jämnbördighet och likhet i in-
tressen, och att denna lycka är det sol-
sken, hvari barnen skola växa, lämnade
hon dem i sin moders vård och reste
öfver Atlanten.
I Chicago har hon fortsatt sitt hemlif,
delande med sin make såväl de stunder,
då han representerat sitt land, som dem,
då han varit bunden vid arbetsbordet.
I den svenska afdelningens kansli har
fru Emma Leffler mången dag suttit ej
blott som typen för den nordiska kvin-
nan, sådan våra förfäder älskade att före-
ställa sig henne i yttre måtto, utan ock
som den vakna, expeditionsvana nutids-
kvinnan.
Snart nog hoppas vi få henne åter, och
huru sedan nornan lagt hennes lefnads
trådar vet hvarken hon eller vi, men sä-
kert skall hon, enkel och anspråkslös
som förr, sköta siûa stilla bestyr i hem-
met, och säkert skola make och barn i
både dessa och annat få skörda frukterna
af hvad hon inhöstade vid den stora ut-
ställningen.
A—r.
Tjocka.
jrån gröna stränder glider
min lätta båt
i skära morgontider
å glittrig stråt.
Mot vida fjärdar svärmar
min blick med lust;
allt mer och mer sig fjärmar
den gröna kust.
Snart hvålfver vildsint vågen
min bog emot;
jag trotsar, djärf i hågen,
dess öppna hot.
Re’n hafvets vrede tiger;
men tung och kall
en dimma långsamt stiger
ur djupets svall.
Hon sol och himmel höljer,
haf finns ej mer,
allt hennes svek fördöljer,
blott grått jag ser.
Hon fast vid mig sig hänger
med dåfven arm,
modstjälande hon tränger
tätt till min barm.
Jag griper då min åra,
jag ror och ror,
men ingen väg kan spåra
ur töcknets flor.
Jag skriar: doft det ljuder,
och allt är still. —
Välan! Hvad ödet bjuder
jag möta vill.
Skall, där på okändt vatten
blindt drifs min slup,
jag sjunka, gömd af natten,
i böljodjup?
Skall dimman undanjagas?
Skall glad jag se,
när morgon åter dagas,
min hemstrand le?
Så spör jag mig. — När gifves
mig visshet, när?
Det haf, där kring jag drifves,
min lefnads är.
Bernhard Risberg.
Dialog.
Hilda: Tidningar? Nej tack, du! Roli-
gare kan man ta sig till. De där milslånga
politiska ledarne om riksdagsval och unions-
konflikter och livad det är allt för slag —
hu så ledsamt!
Axel: Ja, men kära barn, det är ju saker
ändå, som man behöfver ha reda på.
Hilda: Behöfver man? Inte har jag känt
något behof i den vägen, det kan jag för-
säkra dig, min lilla gosse. När tidningen
kommer hem om kvällarne, klipper jag ur
följetongen och tittar igenom döda och födda
och vigda och trolofvade och ser efter, om
det finns någon lifvad giftermålsannons. Det
är hvad jag tar reda på, inte ett dugg mera.
Axel: Nå, än teaterrecensionerna då?
Hilda: Jo, det är sant, och småplocket
förstås. Vet du, det stod en så’n rysligt
rolig witz häromdagen; vänta, så skall jag leta
rätt på numret!
Axel: Nej, för all del, Hilda lilla, för-
skona mig! Inser du inte själf i alla fall,
att det där är ett tämligen ytligt sätt att
följa med dagens händelser?
Hilda (retligt): Jag bryr mig inte om da-
gens händelser, har jag sagt. Hvad skall
jag med dagens händelser att göra! Jag har
nog af mina egna händelser.
Axel (suckar): Min tillkommande är en
liten ytlig flicka, som ...
Hilda: Axel!!
Axel: Hur kan du tro, att jag menar
hvad jag säger? Kom hit, min lilla förtju-
sande fågelunge, och sätt dig bredvid mig!
Vi ge tidningarna och dagens händelser så
många som flyger och far.
Hilda: Åh nej, du! Så lätt kommer du
inte ifrån det. Du har sagt, att jag är yt-
lig, du.
Axel: Jag har sagt så mycket dumheter i
mina dar. Kom nu!
Hilda: Jag är inte ytligare än andra flic-
kor, skall jag säga dig, och fast jag inte
tycker om tidningar, så läser jag allt allvar-
liga saker också . . .
Axel: Det gläder mig.
Hilda: Och fast du tror, att romanerna
och dylikt är bara skräp, så kan man allt
lära sig mycket af dem också.
Axel: Det äro vi alldeles ense om.
Hilda: Om man väljer goda böcker för-
stås!
Läsning för unga flickor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
