Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 22 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 299
Axel: Hör du, Hilda, det skulle vara ro-
ligt att se ditt bibliotek.
Hilda: Mycket gärna! Jag har bara, hvad
som står pä den där lilla hyllan, men sä är
det bra och sunda böcker också allihop.
Axel: Låt se! (läser boktitlarne) »Mormors
hemlighet, öfversättning från engelskan» —
jaha, det låter oskyldigt och bra. »Knapp-
nålsbrefvet eller Lizzys första osanning» —
den har jag inte läst.. .
Hilda: Den var mycket rolig.
Axel: Jag kan tro det. . . »Ångerfull, öf-
versättning» . . . »Ett hem utan Gud af d:r
Alberton».. . Morfars glasögon» . »Ett litet
fel och en stor synd» ... Ja, vet du, Hilda,
det där är nog alltsammans mycket goda
böcker.
(Paus.)
Hilda’. Hvarför ser du så nedslagen ut?
Är du ond på mig?
Axel: Har du läst någonting af Paul de
Kock?
Hilda: Är du från förståndet? Eller vill
du afsiktligt kränka mig?
Axel: Intetdera, min älskade. Jag mente
egentligen inte Paul de Kock, utan Emile
Zola.
Hilda : Axel !
Axel: Jaså, du har inte läst något af
Zola?
Hilda: Nej, det har jag verkligen inte
gjort, och det förvånar mig, att du kan fram-
kasta något sådant.
Axel: Du har kanske inte ens läst något
af Maupassant?
Hilda: Jag har ju talt om för dig, att
faster Emilie väljer min lektyr.
(Paus.)
Hilda: Nu sitter du och ser olycklig ut
igen. Hvad är det, kära gossen min, tala
om för mig !
Axel: Jag är ledsen öfver, att faster Emilie
inte också har valt min lektyr.
Hilda: Så du pratar! Du är ju karl.
Axel: Jag är ledsen öfver att jag inte
känner ens till namnet en enda af förfat-
tarne på din bokhylla, hvarken »Knappnåls-
brefvets» skald eller autorn till »Morfars glas-
ögon ».
Hilda: Ack, du menar inte hvad du sä-
ger, det ser jag på dina ögon. — Inte skulle
du kunna ha något nöje af att läsa mina
böcker.
Axel: Du tror inte det?
Hilda: Hvad tror du själf?
Axel: Jag tror det inte heller. Men nog
är det väl ledsamt ändå för dig, min älsk-
ling, att din fästman inte skall kunna tala
med dig om dina favoritförfattare och utbyta
tankar med dig öfver de ämnen, som mest
intressera dig.
Hilda: Tala inte så där, Axel!
Axel: Jo, visst måste det vara en stor
brist i vårt förhållande, att jag är absolut
obekant med hela den litteratur, hvarur du
hämtat din andliga näring. Finns det något
skönare än att ha en förstående vän, som man
kan förtro sina tankar till, läsa tillsammans
med, lefva sitt själdif tillsammans med, och
for dig skulle jag vara denna vän.
Hilda: Om du fortsätter så där, så gråter
jag. Allt det där kan ju precis lika väl
vändas om, och då blir det jag, som inte
känner dina författare och inte kan byta tan-
kar med dig om någonting, utan står som en
främmande utanför ditt själslif. Men så kan
det ju inte vara ■— säg Axel! — inte är
det så ? — ty då skulle vi bestämdt inte
kunna bli lyckliga.
Axel: Ack nej, nog förstå vi hvarandra,
du och jag, och ännu bättre skola vi förstå
hvarandra, då jag fått öfvertaga faster Emilies
roll och blifvit den, som väljer din lektyr —
vill du inte öfverlåta den saken åt mig?
Hilda: Jo, jo, så roligt? Det blir be-
stämdt mycket trefligare böcker.
Axel: Ja, och bättre med, hoppas jag —
snillrikare, värdefullare, med mera sanning,
skönhet och djup. Allt beror på, hur man
läser, ej hvad man läser, för resten. Vet du,
Hilda, det rent af förvånar mig, då jag ser
ditt lilla bokförråd, hur du kan vara en så
frisk och sund och fördomsfri flicka som du
är. Älskar du de där böckerna så mycket?
Hilda: Nej, uppriktigt sagdt, Axel, det
gör jag inte. Jag tycker, de äro pjåskiga.
Men jag har fått lära mig, att det inte pas-
sar sig för unga flickor att läsa böcker af
annat slag än just sådana där, som faster
Emilie väljer . . .
Axel: Säg ut! Du ser så skälmaktig ut?
Hilda: Jag . . .
Axel: Nå?
Hilda:. . . har . ..
Axel: Hvad?
Hilda :. . . nog . . .
Axel:... läst andra saker också?
Hilda: Ja, Axel — i smyg!
Axel: Ja, det kunde jag väl tänka mig,
din lilla häxa!
(Kyss.)
Hilda: Men inte Paul de Kock, det för-
säkrar jag digl
Efraim Rosenius.
Kvinnornas världsutställning.
Bref från Iduns Chicago korrespondent.
f
an kan icke underlåta att, i egenskap af Chi-
cagobo, känna sig sårad af den europeiska
pressens skarpa, men ofta orättvisa kritik öfver vår
»Fair», hvilken dock trots sina brister icke allenast
är fullt jämförlig, utan i många afseenden öfverträf-
far alla utställningar som hitintills hållits både på
denna och andra sidan Atlanten. Dock, denna ut-
ställning har alltid förefallit mig liknande en ung
författares förstlingsarbete. Man har så brådtom
att på en gång visa världen sin glöd, sin entu-
siasm i något storartadt och epokgörande. Det
egna omdömet har ännu ej hunnit att komma till
klarhet med sig själft i erfarenhetens stränga skola.
Man förstår ej att hushålla med sina resurser
och har nästan uttömt både förmågan och styrkan,
innan man hunnit till första afdelningens slut.
Dock, man måste fortsätta, ehuru källan är utsi-
nad, på samma storslagna sätt, ty man har ju
börjat. — Sedan kommer kritiken, förnumstig och
vis, och vågar här säga utan förbehåll sin mening,
ty här behöfver den ej komma i kollision med ett re-
dan bäfdvunnet rykte eller en för länge sedan stad-
fäst allmän opinion. Hvem skulle ens komma att
tänka på att resa till en utställning i Paris till
exempel för att nästan uteslutande uppsöka dess
brister? Chicago är ungt, knappast ett halft år-
hundrade, och kan måhända blifva lika bra som
Paris, redan innan det hunnit blifva så gammalt.
Må nu vara med allt detta hur som helst, ett vet
jag, att aldrig förut i civilisationens historia har
kvinnan uppträdt som här: mannens jämnlike på
snart sagdt hvarje område inom bildning, vetande
och konst. De svenska kvinnor, hvilka officielt
besökt utställningen, hafva också med den största
ära och utmärkelse vetat att häfda sina landsman-
innors erkändt höga ståndpunkt af allmän bild-
ning och verklig förfining. En friherrinna Rappe,
en fröken Lundin samt fru Leffler hafva här väckt
en välförtjänt beundran och varit föremål för de
mest smickrande omdömen såväl från enskildas
som från pressens sida, denna den stora allmän-
hetens organ. Fröken Lundin höll under den ny-
ligen afslutade »Educational congress» ett utmärkt
föredrag öfver »Svenska kvinnans uppfostran».
Fru Emma Leffler har iklädt sig värdinneskapet
i »Svenska byggnaden», och hon fyller detta fri-
villiga kall med ett så hjärtevinnande behag, att
hon ådrager sig såväl landsmäns som främlingars
odelade beundran.
The Board of Lady’s managers fick häromdagen
befallning från Washington att tillsvidare inställa
sina sammankomster, sedan ändtligen inväljandet
af kvinnliga prisdomare blifvit undanstökadt. Rege-
ringen tyckte förmodligen, att en längre hvila var
af nöden för dessa kvinnor, som nu i veckor
stridit och lidit nog för att af kommande tider
blifva ansedda för verkliga martyrer, ehuru man
nu skrattar en smula på deras bekostnad. Flere
af medlemmarna opponerade sig lifligt mot befall-
ningen »to adjourn». De önskade fortsätta, ja fort-
sätta för alltid, om det så kom i frågan. Emeller-
tid är man betänkt på, att efter utställningens slut
uppföra ett kvinnornas »Memorial palace». Dock,
mera härom framdeles.
Den svenska tafleutställningen har väckt myc-
ket erkännande. Icke för sin storlek, ty den är
jämförelsevis mycket liten mot andra länders, men
för motivernas innerlighet och vemodsfulla stäm-
ning.
Det påstås här, att det finnes ett starkt syskontycke
mellan taflorna från tsarens land och de tre öfriga
nordiska länderna. Må vara i koloriten, ty den har
hos dem alla en kall, blå färgton, så olika taflorna
från det sydliga Europa, med sina mjuka, varma
färger. Det säges, att ej mindre än 16 pris blif-
vit tilldelade svenska artister. Storartadt i san-
ning, då ett sådant konstnärsland som Italien ej
lär hafva fått flere än 17.
Bland taflorna i »Kvinnans byggnad», som på
mig gjort ett djupt intryck, är en som benämnes
»To the Front» och är målad af lady Buttler från
England. I bakgrunden synes en gammalmodig
fästning, från hvilken aftågar ett kavalleriregemente.
En skara människor af alla åldrar och stånd har
samlats för att önska de ståtliga krigarne — sö-
ner, bröder eller män måhända — lycka i den före-
stående sammandrabbningen med fienderna. Möd-
rarna hafva all möda att afhålla sina små älsk-
lingar från att blifva nedtrampade af hästarne,
då däremot ett par gråhåriga gubbar med ålder-
domens hela resignation synas med böjd hjässa
och sänkt blick mumla en tyst bön för de bort-
tagande. Hvarje ansikte på denna tafla återspeg-
lar sant och klart någon af de olika känslor,
som vid ett dylikt tillfälle komma själens strän-
gaspel att vibrera; af hopp och förtviflan, af be-
slutsamhet eller undergifvenhet, af mod eller svag-
het. Hvarje figur i denna tafla är i minsta detalj
ett litet mästerstycke, så fulländadt, så själfstän-
digt, och det hela som en prolog till krigets glän-
sande, men grymma skådespel.
Från denna tafla i »Kvinnans byggnad» vilja vi
fortsätta och göra en liten visit i tyska och fran-
ska kvinnornas resp. utställningar. Hvad han-
darbetena i den tyska beträffar, synas de mera
vara ämnade till hemmets prydnad och nytta än
för tillfredsställandet af en öfverdrifven lyx, hvil-
ket däremot synes vara fallet med de franska. I
tyska afdelningen finnes också en särdeles förträff-
lig skolutställning, omfattande icke allenast prof-
ver af sömnader och dylikt, utan stilprof, öfver-
sättningar, matematiska problem, kartritningar
och teckningar, hvilket allt åskådliggör ståndpunk-
ter i allmänhet af den uppväxande tyska kvinn-
liga ungdomens bildningsgrad.
Franska afdelningen är bländande och synes
kär för alla kvinnliga besökare, från millionärens
fru til! den lilla tjänstflickan, som har en dag fritt
för att besöka utställningen. Här finnes en full-
ständigt möblerad fransk salong med sidentapeter
och förgyllda taflor och stolar i alla möjliga fa-
soner, men alla så lätta, så fina, att man är fre-
stad att taga dem för endast prydnader och ej
ämnade för verkligt bruk. I denna förtjusande
salong är en hel familj — i vax. Men jag på-
minner mig nu, att de manliga medlemmarne ej
syntes till, endast de kvinnliga, utstyrda, förstås,
i alla piöjliga moder. Ack, hvad dessa dockor
blifvit skärskådade, och huru många tusental af
klädningar blifvit sydda liknande deras. Vidare
finnes en mängd glasskåp, fyllda med de utsök-
taste spetsar af fabulöst värde, samt rika brode-
rier i silke, guld och pärlor, utförda med denna
smak och elegans, som äro medfödda hos fransyskan.
I en stor glaslåda på golfvets midt är en utställ-
ning af dockor, men icke dockor ämnade för små
barn, utan för stora sådana. Dessa dockor visa
med historisk noggrannhet de olika dräkter, som
begagnats af Frankrikes kvinnor under seklernas
lopp ända till våra dagar. Dock, att kvin-
nan i slutet af det nittonde århundradet är för-
ståndigare eller mindre fåfäng i afseende på dräkt,
visar denna rätt intressanta utställning för öfrigt
precis icke. — Belgiska kvinnan har, i närheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
