Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 29 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N
308
Det sista säges med en liten salvelsefull suck,
och det är icke osannolikt, att kandidaten vid
minnet af förra julaftonens omkostnader också
suckar en smula, då han icke gärna vare
sig kan eller vill undandraga sig bjud-
ningen.
De »enkla gåfvor», med hvilka han infin-
ner sig och hvilka såsom nästan obligata
presenter med lugn vänlighet mottagas och
försvinna i den stora högen af andra, ha ko-
stat honom de otroligaste ansträngningar af
börsen eller uppfinningsförmågan. Möjligen
vedergälles han med några artiga »åh, så för-
tjusande!» — »se, det var ju riktigt vackert!»
— »herr Y. är då alldeles för gentil!» etc.
i tonen af en skäligen matt entusiasm, ty man
är ju så van vid gåfvor, det är så många,
som umgås i huset och naturligtvis ge pre-
senter vid alla möjliga tillfällen . . . Men in-
gen i den välburgna familjen besinnar, att
allt detta stått honom både nu — och i efter-
räkningar så dyrt, att nöjet af hans jul redan
på förhand är mer malörtsblandadt, än det
finns socker på gröten och konfekt i granen.
Och då han går hem till sitt igen, skall han
till på köpet kanske följas af denna familjs
lyckliga själfmedvetande att ha på »en sådan
dag som denna» förljufvat en stackars enslings
stunder.
Drager man de yttersta konsekvenserna ur
de oegentligheter, som vi här tagit oss fri-
heten öfverklaga, skall man i många fall
komma fram till resultat, hvilka mer än något
annat borde väcka tanken på en reaktion till
enkelhet i sed och bruk inom umgängesvärl-
den. Det forcerade sällskapslifvet med sin
lyx och sitt öfverdåd är utan tvifvel ytterst
upphofvet till mångens förfelade existens och
slutliga undergång. För att bestrida omkost-
naderna för en »värdig» själfrepresentation,
för att kunna »lefva med» och »i enlighet
med sitt stånd» — eller vanligen med det
som en gång tänkes förvärfvadt räcka för
mången slutligen ej de vanliga förtviflade,
men ännu ärliga resurserna till, och då få
omhänderlämnade kassor, hazardspelets chancer
eller kanske växlar med oäkta namn garan-
tera hjälpen.
Hur mången af denna »jeunesse dorée»,
som till det yttre så bekymmerslös fladdrar
kring i nöjets hvirfvelvindar, som rekryterar
marskalkskapet vid festerna, som strör, lika
mycket presenter som artigheter rundt om sig,
som korteligen blifvit en oumbärlighet för det
umgängeslif, hvilket kräfver mer äu det ger
— hur mången har ej slutat sin dagslände-
saga i elände, hur mången skall ej fortfarande
göra det! Lyft en smula på förlåten och
spörj! _ Svar: »För högt lif – för dyrt
umgänge — ingen, som varnade i tid — skuld
— ruin — förskingring — undergång!»
Och en dryg anpart i skulden får sannerligen
vårt moderna, jäktande, ytliga och tanklöst
anspråksfulla sällskapslif taga på sig, det är
visst och sant.
Detta vrånglif erbjuder äfven en profkarta
på allt hvad lösliga och olyckliga äktenskaps-
förbindelser heter. Då dessa ingås under for-
merna af ett det allra ytligaste umgänge, lära
kontrahenterna merendels hvarken känna hvar-
andras karaktärer eller materiella förutsätt-
ningar, och följden blir, att de ofta stå be-
dragna båda två på båda delarne.
Vare detta, hvad vi för denna gång velat
ha sagdt om sällskapslifvets offerväsen.
Fyra hundra kronor
åt
Eugeniahemmet.
Den 20 dennes utgick tiden för våra läsar-
innors omröstning angående utdelandet af de
fyrahundra kronor, hvilka redaktionen anslagit
till något af tre välgörande ändamål, närmare
angifna i n:r 33 och 35 af Idun. Vid ötver-
räknandet af de afgifna rösterna befanns, att
Eugenialiemmet erhållit de flesta
eller i det närmaste hälften af dem samtliga.
Som af nedanstående kvitto framgår har sum-
man omedelbart öfverlämnats till den veder-
börande anstalten :
Af herr Frith. Hellberg har Styrelsen för
sällskapet Eugeniahemmet denna dag emottagit
ett belopp af kr. fyrahundra, utgörande gåfva
från tidningen Idun, som härmed erkännes.
Stockholm den ’22 sept. 1893.
På styrelsens vägnar
J. G. Richert
Skattmästare.
Af de öfriga rösterna fördelade sig ett fler-
tal på de två andra angifna ändamålen: Sven-
ska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar
och Fredrika Eremer-förbundets sjukkassa.
Många röstade emellertid för andra ändamål
än de uppgifna, däribland flere för Iduns skol-
lofskoloni. En lista, undertecknad af ej min-
dre än 57 bland Iduns prenumeranter, förordade
varmt, att summan ansloges som bidrag till en
Allmänpensionsfond för Sveriges sjuksköterskor.
Detta ändamål, för hvilket ännu intet lär vara
åtgjordt, är ock mycket behjärtansvärdt, och
ehuru vi denna gång visserligen ej kunde bi-
träda insändarinnornas önskan, hoppas vi dock
i framtiden få tillfälle att på ett eller annat
vis stödja en idé, som onekligen är värd att
främjas och att läggas alla svenska kvinnor
varmt om hjärtat.
Stockholm i september 1893.
Red. af Idun.
Nisse.
En bild ur »konstnärslifvet»
af
Ernst Lundquist.
(Forts.)
J
blundande och med ett leende af exalterad
njutning utförde han ett halsbrytande
. svårt stycke på sin guitarr, som han
verkligen trakterade med en förvånande fär-
dighet; hans långa benrangelsfingrar framkal-
lade hela laviner af små spröda, hoppande to-
ner, som tumlade om hvarandra, jagade hvar-
andra, vältrade sig i ett vildt kaos, slogo kul-
lerbytta och slutligen kreverade i några afslu-
tande, starka arpeggiogrepp. Aila folkskole-
bäukarna sutto där med gapande munnar, och
då virtuosen slutade med en elegant sväng af
högra armen, slängde upp hästmanen och traf-
vade tillbaka nedåt stora gången, bröto alla
flickungarna ut i ett fnissande, som om det
varit ett riktigt komiskt pajasupptåg de be-
vittnat.
Nu skulle Eosalba sjunga igen, men det lät
vänta på sig. Man hörde en tämligen hög-
ljudd ordväxling bakom orgeln, och då de upp-
retade rösterna småningom dogo bort, kom dan-
1893
sken fram, slog sig ner vid instrumentet och
preludierade; sångerskan framträdde till läk-
tarebalustraden, hvaröfver endast hennes lilla
rnfsiga hufvud stack upp, och sjöng Gounods
»Ave Maria» med en sådan fart, att ackom-
pagnatören blef ett långt stycke efter.
De återstående numren på programmet be-
handlades tämligen summariskt, flere af dem
öfverhoppades, och samtidigt med att vällings-
klockorna i de närbelägna gårdarne ringde
åtta, smattrade utgångsmarschen från orgelläk-
taren, ett motiv ur Trubaduren, som omsvär-
mades af diaboliskt fräsande löpningar och
fioriturer, undan hvilka det andfådt försökte
rädda sig ur den ena tonarten i den andra,
tills slutligen det hela upplöste sig i Boulanger-
marschen, som kom frambullrande med kanon-
dunder och stridslarm, trampade alla andra
motiv under fötterna och gjorde rent hus —
äfven nere i kyrkan, där snart allt var tyst
och tomt och endast dammkornen sväfvade upp
och ned i de väldiga luftvågor, som orgeltita-
nen satt i rörelse.
Sophus Halvorsen höll på att lägga tillsam-
man sina notböcker, och fröken Eosalba satte
på sig hatten framför den lilla spegeln öfver
orgeln; då tilltalades de af ett ungt, okändt
fruntimmer.
»Ursäkta,» sade hon litet förlägen, »jag är
fru till kyrkoherden här i socknen . . . har
herrskapet funnit något rum för natten?»
Dansken fixerade henne hastigt från hufvud
till fot och svarade: .
»Nei, desværre . . . paa Hotellet ved Statio-
nen var alle Værelser optingede . . .»
»Vi ha ett litet gästrum på prästgården, och
om fröken vill hålla tillgodo ... men bara frö-
ken; vi ha inte mer än ett rum till öfver-
lopps...»
»Tusind Tak, Frue!» utbrast musikern, och
Elsa hörde tydligt på hans ton, att hon be-
friat honom från ett bekymmer. Han skulle
nog skaffa sig husrum i en af bondgårdaroe i
närheten, förklarade han, för pengar får man
allt . . . och i morgon skulle han ha den äran
att komma och hämta fröken Eosalba i präst-
gården, de måste nödvändigt fara med tiotåget,
ty i morgon afton konserterade de i grann
socknen.
Notpacken var nu färdig; fröken Eosalba
tog den under armen och följde sin beskyd-
darinna. Då de voro i trappan, ropade herr
Halvorsen efter dem:
»Men for Guds Skyld, Frue, giv endelig
Fröken torre Lagen, saa hun ikke blir haes
til i Morgen Aften . ..!»
»Hvarför kunde ni inte ha låtit herr Hal-
vorsen själf ta hand cm noterna?» frågade
Elsa, då de gingo öfver kyrkogården ; hon såg,
att den väldiga bokpacken var mycket för tung
för den lilla spensliga varelsen, hvars öfver.
kropp den drog alldeles sned.
»Det gör han aldrig,» svarade fröken Eos-
alba i föraktfull ton och med stark skånsk
brytning, »den gamle gubbkraken orkar knap-
past med sig själf. Nej, det är alltid jag, som
får bära noterna på landsvägen . . . ibland lig-
ger kyrkan en half mil från stationen, och då
knakar det i ryggbastet, ska frun tro. Från
början lofte han naturligtvis, att jag alltid
skulle få åka, men det har inte händt mer än
de första veckorna, så länge vi uppehöllo oss
i Skåne ; han var väl rädd, att jag skulle bryta
kontraktet och kvista hem till Malmö igen.
Men se’n vi väl kom öfver skånska gränsen,
har jag inte suttit i vagn oftare än någon
barmhärtig själ har bjudit oss på åka.»
Den lilla sångerskan lät ogencradt tungan
löpa, medan hon med raska steg följde kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
