Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 29 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 307
Höstlöfvet rikt förgylles,
clroppen blir klar juvel.
Skuggan sitt trollnät breder
villsamt i gräs och snår.
Ljuset dock ärligt leder
vandrarn på rätta spår.
Till någon vrå i tjällen
liittar man vägen lätt:
Brasan är tänd på hällen,
bordet står högtidsklädt.
Skådlysten hop här vankar.
Gärna vill hvar och en
hänsofvet sekels tankar
granska vid härdens sken.
Tankar, hvars friska anda
lefver i enkla bruk,
tankar, hvars bildprakt randa
väggskåp, kista och duk.
Stugan dock alltid blifver
svärmande håg för trång.
Ut man sig snart begifver,
lockad af glam och sång.
Sång, som det fosterländska
sinnet vill värma opp,
högstämda, klara, svenska
toner af kraft och hopp ...
Vägar att bli förströdde
öppnas oss härs och tvärs.
»Knallen» kommersar,och »Jödde»
sjunger en rolig vers.
Barnet af höga norden,
lappflickan, trind och sund,
rodocka ock är vorden
här för en flyktig stund.
Sällsamt dess anlet unga
1er uti kullors ring.
Flätorna bruna gunga,
tofsarne svaja kring.
Månne ej, då bon hvilar
tröttad på kåtans fäll,
tanken med trånad ilar
hän till de lugna fjäll.
Hän till den ljusa, korta
sommarn i norrskensland.
Hemma är bäst, fast borta
är också bra ibland . . .
Höstkvällen mörk sig sänker
ned öfver Skansens berg.
Vårdkasen tänds och skänker
nejden fantastisk färg.
Anna Knutson.
Sällskapslifvets offerväsen.
g
ällskapslifvets offerväsen — uttrycket leder
måhända redan genom sin disharmoni-
ska klang till misstanken om ett gallsjukt
attentat mot en samhällsmakt, som pä det
stora hela sprider både nytta och nöje i vår
tillvaro och i viss mån kan betraktas som
en gradmätare på vår sociala civilisation, en
kulturens blomma. Dock kan det konven-
tionella umgängeslifvet med sina högt upp-
drifna pretentioner på den yttre, glänsande
formen lätt blifva en tusenhöfdad Moloch,
som slukar dem som af ett eller annat skäl
måste egna honom sin dyrkan.
En ung man t. ex. »i verken» är som be
kant ganska eftersökt och exploiterad för di-
verse ändamål i societetsvärlden — åtmin-
stone som en icke oäfven dekoration. Vi
antaga — i enlighet med en gunås så visst
alltför ofta bestyrkt verklighet — att han
har små medel och inga anhöriga att hylla
sig till. Därför mottager han med erkänn-
samt sinne inbjudning till middag, soaré eller
bal hos någon familj, hvars bekantskap han
lyckats göra. Han känner sig sålunda både
hedrad och tacksam, att någon velat »taga
hand» om honom i hans enslighet och rycka
honom in i ett välgörande, odlande och —
med all säkerhet — praktiskt rekommende-
rande familjeumgänge. Men uppriktigt sagdt
vållar honom inviten därjämte åtskilliga be-
kymmer af ekonomisk beskaffenhet.
Han har alltså introducerats i en mondän
familj, och det gäller att representera sig väl.
Han har tilläfventyrs inbjudits till en födelse-
dagstillställning för husets dotter och kan na-
turligtvis icke gärna komma helt och hållet
tomhändt, fastän frun i huset senast i för-
bindligt lätt ton sagt åt honom: »Gör nu inga
omständigheter för besöket, herr notarie, utan
kom bara rätt och slätt, som ni vore hemma
här — vi äro en liten krets förtrogna.» Un-
gefär så där har hon sagt till alla de öfriga
inbjudna med samma förbindligt lätta ton och
kanske med ett det allra välvilligaste tillägg:
»Men jag blir riktigt ond, om hr X. såsom
förra gången kommer med några öfverrask-
ningar» — ett tillägg, som illustreradt af
en varnande pekfingerrörelse, nästan manar
till olydnad.
Det där »rätt och slätt» blir alltså för
skams skull i lindrigaste fall en förhållande-
vis dyrbar blombukett, och si! den blir huld-
rikt mottagen som en helt naturlig hyllnings-
gärd af särdeles vanlig art, ty alla de andra
kavaljererna medföra också åtminstone blom-
buketter, mer eller mindre kostsamma.
Skulle den uppvaktande inskränkt sig att
blott medbringa sitt eget angenäma sällskap
utan något reelt attribut i afytterlig form,
kan det hända, att i trots af värdinnans vän-
skapliga hotelse han i tysthet betecknats så-
som mindre belefvad och uppmärksam och
att förbindelsen med familjen upphört, hvilket
trots allt kunnat vara ett streck i räkningen
för honom, alldenstund man ogärna förlorar
en inflytelserik bekantskap.
Till erkännande af den protektion, han åt-
njuter, ser han sig äfven manad att då och
då visa sin uppmärksamhet i form af teater-
och konsertbiljetter, och då familjens samtliga
medlemmar hugnat honom med att mottaga
den lilla hyllningen, visar han ånyo sin tack-
samhet genom att t. ex. se dem på supé,
naturligtvis på en bättre restaurant. Låt vara
att dylikt kanske ej påkommer så ofta, men
det blir dock tillräckligt ofta och för hvarje
gång med så pass stora personliga uppoffrin-
gar, att dessa inom kort måste synas honom
ej stå i rimlig proportion till den lätthet,
hvarmed vederbörande kunna delgifva honom
förmånen af sitt familjeumgänge.
Den familj, i hvars hägn han upptagits,
är möjligtvis ens icke mer fordrande än fler-
talet välburgna, solida familjer och den ex-
travagerar ingalunda i lyx och öfverflöd, men
den är så invand i de traditionella formerna
för en viss stereotypt fixerad, artig och en
smula slösaktig etikett, att den förlorat blic-
ken för den möjliga skillnaden i dess egen
och dess gästvänners ekonomiska villkor, lik-
som den äfven helt tanklöst skär alla de se-
nares öfver en kam. Den reflekterar ej öfver
de olika möjligheterna, den tager blott emot
och anser så godt som att den unge mannen
blott gjort en gentlemans plikt.
Och dock är det ömsesidiga förhållandet af
utbyte här så illa afvägdt som möjligt. Hvad
som för dessa förmögna människor med redan
stadgad samhällsposition är en småsak, som
därtill bidrager till deras eget nöje, kräfver
i valuta af deras unge obemedlade umgän-
gesvän en förskottering på nästa kvartalslön,
en finansoperation af kvistigaste och ofta mest
förödmjukande slag, lösningen af ett det trass-
ligaste kassaproblem, med hvilket han först
går i land kanske tack vare procentaren eller
ännu värre hjälpmedel.
Man kan då säga, att han bör ha modet
afstå från ett depensivt umgängeslif. Men
då afsäger han sig måhända vissa praktiska
fördelar — åtminstone sådana i exspektans —
förutom det att han afsäger sig det välbe-
höfliga behaget och den obestridliga nyttan af
bildadt familjeumgänge.
Han skulle måhända kunna säga rent ut,
hurudan hans ställning är, och att han på
grund af denna esomoftast nödgas bryta med
en dyrbar etikett samt med sin öppna bekän-
nelse kanske strax vinna en godsint familje-
moders hjärta och fortfarande ha sin ställ-
ning betryggad under enklare former.
Men därmed har blott ett enstaka exempel
lyckligt statuerats, han har kanske icke lika
stor tur på andra håll, där man är mera för-
slafvad under konvenansens s. k. fordringar,
och i alla händelser stå bakom honom legio-
ner likalottade, som icke skola vedervåga ex-
perimentet.
Nej, reformen bör gå ofvanifrån och nedåt,
icke tvärtom. Sällskaps- och familjelifvet har
dock gent emot honom suveränitetsställningen,
det är så att säga en social institution, och
han är blott den enskilte personen, individen,
som får foga sig. Det är familjelifvet, som
bör göra början genom att reformera sig själft
till flärdlösare innehåll och förenklade former.
Därmed åstadkommes en stor ömsesidig vin-
ning, i det att klyftan af all på olikställig-
het grundad förkonstling försvinner. Familje-
lifvet kan då äfven utöfva ett sedligt upp-
fostrarekall gent emot sina recipienter, som
ej längre äro blotta dekorationer i lyxens
tjänst, utan förtroendefulla vänner, som ej
köpa äran och förmånen ruinerande dyrt och
därför äfven äro så mycket tacksammare och
pålitligare vänner, de där känna ett moraliskt
stöd i umgänget.
Julen särskildt är en högtid, som bereder
mången af familjerna »beskyddad» ung man
stora bryderier.
»Ack,» utbrister husets magnifika fru helt
moderligt, »inte kunna vi låta den snälle kan
didat Y. på en sådan dag som denna» —det
är julafton — »sitta ensam hemma eller, hvad
värre är, tillbringa sin tid på värdshuset!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
