Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 I DU N 1893
En moder går ej helt ur tiden,
Då hennes lefnadsdag är liden
Och nedlagd hennes vandringsstaf:
Hon bor i minnets tabernakel
Uti förklaradt ljus som Rakel
Och talar ännu ur sin graf.
Charlotte Lindholm.
liar hennes själslif förvisso haft manga
fler skiftningar, och för spänstigheten af
hennes naturell, för tänjbarheten af hen-
nes författarekynne tala öfvertygande de
litterära alster, som hennes tanke danat.
Med en kraft i handlingen, som är ovan-
lig, förenar hon en fantasirikedom och
en psykologisk blick, som visserligen
ibland förirrar sig i oväsentliga smådrag,
men hufvudsakligen är både logisk och
sann.
En utmärkande egenskap för Minna
Canths diktning är den underström af
opposition mot kvinnans nuvarande sociala
ställning, som genomgår alla hennes ar-
beten. I »Arbetarens hustru» — som
för några år sedan gick öfver Nya tea-
terns scen i Stockholm och väckte stort
intresse — är kvinnan ett äkta tendens-
objekt, och handlingen resulterar uti att
hjältens hustru dör i följd af mannens
brutala beteende, och såsom en coda till
kompositionen ansluter sig ännu ett olycks-
fall: Kerttu, hjältens älskarinna, slutar
på tukthuset — om därtill vansinnig eller
ej, står fritt för gissningen. I »Sylvi»,
fru Canths sista arbete, som just nyligen
gått öfver svensk scen, går författarin-
nan ännu längre. Hjältinnan börjar som
ung fru, barnslig, söt och relativt oskulds-
full, men handlingen fortgår och växlar,
och Sylvi växlar ock. Med förfärande
hastighet mognar hon till kvinna, lidel-
sen fattar henne och i passionens yrande
malström drunkna alla andra känslor i
den enda alltuppslukande förnimmelsen,
att hon med kropp och själ tillhör den,
som hon högst af allt älskar. Hon in-
rymmer allt åt sin brottsliga böjelse -—
och katastrofen följer äfven i rask fart.
Handlingen kulminerar i den stryknin-
kapsel, hvarmed Sylvi förgiftar sin man
för att befria sig från det band, som
hindrar henne att tillhöra den andre.
Emellertid följer straffet på brottet, och
i sista akten finna vi Sylvi i fängelset.
Dock ännu här — trots detta nyktrande
uppvaknande ur kärleksruset — fullföljer
hon sin älskogssjuka tankegång. Det är
först sedan Yiktor, föremålet för hennes
lidelse, delgifvit henne sin förlofning med
Karin, som Sylvis känslor taga en mot-
satt riktning, och — les extrêmes se
touchent — stycket slutar med att mör-
derskan åkallar sitt offer med de ömma-
ste smeknamn, och den af kärleksyrseln
undanskjutna tillgifvenheten för maken,
»farbror-förmyndaren», återvänder i sin
första ursprungliga form.
Minna Canths pjäser ha däri en stor
förtjänst, att de lämna rum för utmärkta
roller. Sylvia är rent af en glänsande
roll för en intelligent skådespelerska, och
Julia Håkanson har äfven i denna roll
firat sannskyldiga triumfer. Fru Canths
dialog är synnerligen ledig, på sina stäl-
len af utmärkt illusion, specielt äro Syl-
vias repliker genomandade af en natur-
lighet, som verkar lefvande och inspire-
rade af äkta känsla.
»Arbetarens hustru» röjde en fantasi-
rikedom, som är beundransvärd, om än
tendensskrifveriet i denna pjäs sökt sitt
aktuellaste uttryck.
Det är intressant att läsa, hvad Minna
Canth skrifver om sig sig själf och sina
åsikter om samhället.
»Jag föddes den 19 mars 1844 och
uppväxte och blef bortklemad i ett då
för tiden förmöget föräldrahem; gift vid
tjuguett års ålder, blef jag änka vidtre-
tiofem år, med sju barn, af hvilka det
yngsta föddes nära sju månader efter
min mans död. Då jag som ung moder
stod inför lifvets heligaste kraf, rådlös,
okunnig mer än någon så kallad bildad
kvinna, då lärde jag mig att djupt för-
akta och fördöma det usla otyg, man
kallar kvinnobildning. För hvarje svårt
misstag jag begick vid barnens vård, för
hvarje dyrköpt erfarenhet återkastade
jag ansvaret på det eländiga lärosystem,
hvilket, i stället för att bereda kvinnan
till lifvet, drifver henne på ohjälpliga
villospår. Det är ej någon lättsinnig
omstörtningslusta, utan det hårda, allvar-
liga lifvet, som manar kvinnorna till op-
position mot samhället, sådant det nu är.
Och då orsaken ligger djupt, skola de ej
heller veta af någon återgång eller reak-
tion, innan de hunnit sina sträfvandens
mål. Ingen hänsyn till »bestående för-
hållanden», »historisk utveckling» eller
»politisk klokhet» kan nödga dem att
fortfarande uthärda orättvisor, så framt
dem ej gifves rättighet att, genom del-
tagande i lagstiftningen, söka omgestalta
dessa förhållanden och att såsom fakto-
rer inverka på den historiska utvecklin-
gens gång. » •
Som häraf framgår, hör Minna Canth
afgjordt till de så kallade framstegskvin-
norna, hon är dock mindre revolutionär,
än man efter hennes egna ord skulle kunna
förmoda, och de demagogiska sentenserna
i »Arbetarens hustru» hafva betydligt ni-
vellerats uti senare arbeten. Otvätydigt
står dock fast, att Minna Canth är en
varmt tänkande, för kvinnosaken hängif-
vet intresserad målsman. Vidgad syn-
krets, generellare åskådning af samhälls-
ordningen äfven hiiom Kuopio skall tvif-
velsutan mycket bidraga att åt Finlands
förnämsta författarinna medföra den oväld
i omdömet, hvarförutan ingen mening
vinner tillbörligt gehör.
Minna Canth är alltför sund, hennes
penna alltför saftig för att icke finna ut-
tryck för det naturligt osökta i samhälls-
kroppens tusende ställningar.
Hennes verksamhet som skriftställarinna
står i sin middagshöjd — må fortsätt-
ningen icke uteblifva, och må den unga
finska litteraturen ännu afvinna många
äkta pärlor ur Suomidotterns, Minna
Canths mångfrestande, talangfulla dikt-
konst.
Felix Lindberg.
■ifr
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Farväl!
Fvndt om miß hvirfla dc vissna Ilad,
och stormen sliter i Kappan —
du står i höstsolens ßpllne had
och siipcr farväl från trappan.
tfarväl min lilja, min ros, min jasmin —
farväl alla sommarnaltsdr6mmar !
jfrinp verandan ßlÖder det vilda vin;
sin höstdräkt naturen sömmar.
0}arväl . . . jffär vi mötas härnäst ißen
har frosten pudrat björkarnas prenar,
och rännilen somnat fär länpc sen
och sjunßcr ej mer Iland mnssipa stenar.
jjjarväl då, du sol, du sång i mitt lif —
diß också skall vintern i frosthvitt hölja:
salonßcrnas dödande tidsfördrif
skola känslorna hort ur ditt hjärta skölja.
jDu skall ßlÖmma de mörka ßranarnes sus
och stjärnornas spcßlinß i drömlpsta viken,
där andlös du valsar i kronornas ljus
med pulsar som slå uti takt med musiken.
Zfiarväl... nej, ännu en enda kpss —
ett famntaß, det allra sista.1
jDitt hufvud läßß mot mitt hjärta — Ivss!
du hör det är färdißt att brista.
Daniel Fallström.
Kärleksfattiga äktenskap.
Några ord till våra mödrar.
sjM?an kan med skäl säga, att vår tid ut-
hTpl märker sig för stor vakenhet inom
* mänga områden. Man nöjer sig ej
i allmänhet längre med det antagandet, att
allt är väl bestälidt, därför att de flesta anse
det sä, utan måDgen, åtminstone den mera
tänkande, vill närmare skärskåda saker och
förhållanden och bilda sig ett eget personligt
omdöme om dem. Att detta i mångt och
mycket innebär något godt, kunna vi ju ej
förneka, men liksom så mycket annat godt
har det äfven sitt onda med sig. Upprörande
är det i sanning, då, såsom ofta sker, okun-
nigheten eller tanklösheten sätta sig till doms
öfver ting, som den är för omogen och oer-
faren att rätt fatta, än mindre kritisera.
Att sätta sig upp emot all auktoritet, äf-
ven då den i sig innefattar tron på det ädla
och upphöjda, är ju lika illa, ja mycket mera
klandervärdt äu att utan pröfning antaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
