Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 315
allt för godt, endast det har den allmänna
meningens auktoritet att stödja sig på.
En naturlig’ följd af den vakenhet, som
särskildt råder i vår tid, är att mycket talas
och skrifves i ändamål att söka reformera in-
om olika områden, och då isynnerhet kvinnan
i våra dagar äfven vill göra sin röst hörd,
så följer häraf, att det henne närmast liggan-
de, som ju i allmänhet är hemmet, blifvit
föremål för en hel del mer eller mindre lyc-
kade reformförsök.
Alla äro vi väl ense om, att, för att lyc-
kas i någon mån omgestalta de missförhål-
landen, som råda inom hemmet, vi framför
allt måste vända oss till mödrarna, då det
ju är dessa, som till en stor del bestämma
arten och bilda karaktären hos det uppväxan-
de släktet. Å andra sidan får dock medgif-
vas, att tidsandan utöfvar sitt stora inflytande
äfven inom hemmets område och särskildt på
de unga, men detta förhållande bör vara äg
nadt att väcka mödrarna till ännu större vak-
samhet, på det att de må kuDna stålsätta
sina barns sinnen emot det, som är ondt i
denna anda, men på samma gång vänja dem
att pröfva och behålla det, som godt är.
För att nu hemmet skall blifva sådant det
bör vara, så fordras i främsta rummet, att
kärlek och harmoni råda inom detsamma,
men huru kan detta blifva förhållandet om
vid hemmets bildande, eller med andra ord
äktenskapets ingående, större afseende fästes
vid förmögenhet, en ansedd ställning i sam-
hället med mera dylikt än vid verklig sym-
pati och kärlek de unga emellan? Och här
hafva mödrarna en stor skuld på sitt samvete.
Huru mången mor söker ej rent af öfvertala
sin unga dotter att föredraga den rike, an-
sedde friaren framfor den, som ej äger dessa
fördelar, men som hon dock ser, att flickans
hjärta dragés till.
Samma mor, som ej för allt i världen
skulle tillåta sitt barn att umgås med den
kvinna, som en gång af kärlek begått ett
felsteg, tvekar ej att intala delta samma sitt
barn att sälja sig själft för hela lifvet. Och
hvarför gör hon detta? Jo, i de flesta fall
emedan hon af klemighet och falsk ömhet
vill tillförsäkra sin dotter ett bekvämt och
bekymmerlöst lif. »Kärleken kommer nog
sedan, då du väl är gift,» därmed tröstar
hon den motsträfviga. Men tänk om den
dock ej kommer sedan, hurudan blir då den
unga makans lott? — Vi lämna nu helt och
hållet ur räkningen de olyckliga fall, då kär-
leken verkligen »kommer sedan», men före-
målet blir ett annat än maken. — Jo, mån-
gen gång blir hon en af dessa kvinnor, som
visserligen till det yltre förekomma att vara
lyckliga och kanske till och med lyckats
intala sig själfva att de så äro, men hvilkas
lif dock mer eller mindre missriktats. Deras
naturliga anlag hafva ej blifvit utvecklade
— kanske just till följd af denna eftersträf-
vade rikedom — och den unga kvinna, som
under arbetet i hemmet för en älskad make
kunnat blifva en god, lycklig och allvarlig
människa, blir kanhända en ytlig, fåfäng och
innehållslös världsdam.
Jag erkänner visst, att det finnes äkten-
skap, som börjat utan kärlek, och hvilka än-
dock blifvit lyckliga, men risken är i alla
händelser så stor, att ingen kvinna borde våga
den. I det dagliga samlifvet emellan man
och hustru uppstå nog så många stötestenar,
att det vill kärlek, ja mycken kärlek till,
för att lyckan ej skall taga skada, ja kanske
grusas. Hvarje moder borde därför, långt
ifrån att öfvertala sin dotter, på det allvar-
ligaste afråda henne ifrån att ingå en före-
ning utan kärlek, därvid framhållande, att
hon ej endast emot sig själf, utan äfven emot
sin blifvande make, begår en svår synd, då
hon tager ett sådant steg.
Och om man tänker på barnen i ett så-
dant äktenskap, icke kunna de, om ej kär-
lek och sympati råda föräldrarne emellan,
komma i åtnjutande af den hjärtats och ka-
raktärens uppfostran, som behöfves för att
dana dem till sanna och goda människor och
medborgare. Således hämnar sig denna synd,
ej endast på makarne själfva, utan äfven på
barnen och blir sålunda småningom till skada
för hela samhället.
Men det gifves äfven mödrar, som utan
att direkt vilja inverka på sina döttrar vid
dessas val af make, ändock genom det exem-
pel af njutningslystnad och själfviskhet, som
de gifva dem, så att säga utså frön till sam-
ma egenskaper hos barnen och således indi-
rekt göra dem odugliga till att, då den ti-
den kommer, välja ett själfförsakande lif i
kärlek framför ett, som är rikt på denna
världens så kallade goda, men fattigt på det,
som verkligen tillfredsställer hjärtat.
Därför låtom oss tidigt söka vänja våra
döttrar vid arbetsamhet och enkla seder samt
genom ord och exempel visa dem, att lifvets
lycka icke ligger i nöjen och bekvämlighet.
Låtom oss framhålla för dem, att ett lif i
själfviskhet är människans största olycka, då
ett sådant endast ger näring åt det onda,
som bor inom henne, och förkväfver de väl-
signelsebringaude frön, som under andra för-
hållanden spirat upp och burit rika skördar.
Yi skola på det sättet söka bilda dem till
starka, sunda och samvetsgranna kvinnor,
som ej för glitter och flärd vilja förnedra sig
själfva, och om än vårt arbete mången gång
för våra ögon synes fåfängt, så hafva vi åt-
minstone det medvetandet, att vi ej genom
oförstånd och klemighet gjort dem odugliga
att fylla de kraf, som lifvet ställer på den
älskande, själfuppoffrande kvinnan.
J. A—r.
På panoptikon.
friherrinnan von Adelberg hade kommit till
yM Stockholm för att hämta sin sextonåriga
dotter Lilly ur pensionen och — efter att
ha tagit hufvudstadens sevärdheter i betrak-
tande — återvända med henne till hemmet på
det sörmländska landtgodset.
Sedan mor och dotter lyckligt genomgått det
tårerika afskedet från de hulda pensionatsvårda-
rinnorna, föreslog Lilly, att de skulle besöka pa-
noptikon, och snart vandrade de omkring bland
vaxfigurerna, öfver hvilka Lilly röjde en äkta
barnslig förtjusning.
De vandrade genom den ena salen efter den
andra, beundrade den kungliga familjen, de furstar,
artister och upptäcktsresande, som förvillande na-
turliga stodo framför dem i vax, och kunde knap-
past se sig mätta. Deras förtjusning nådde sin
höjdpunkt, då de i en af de sista salarne lingo
syn på en sjöofficer i guldstrålande paraduniform,
som var så naturtroget framställd, där han satt,
att han nästan tycktes andas. Mor och dotter
trädde närmare och beskådade honom frän alla
sidor. Lilly särskildt tycktes omöjligen kunna
slita sig från den ståtlige kaptenen.
»Får jag säga dig, hvad jag tänker, mamma
lilla,» sade hon.
»Jag kan nog gissa det,» svarade modern; »du
är på god väg att förälska dig i en vaxdocka.
Jag önskar, att jag kunde inblåsa lif i denna figur
för att bringa dig till förnuft, men tyvärr kan jag
det inte!»
»Men kanske jag,» sade Lilly, och utan att
modern kunde hindra det, tryckte hon en flyktig
kyss på den vackra vaxfigurens läppar.
»Skäms du då icke, Lilly,» bannade modern,
men ordet dog på hennes läppar. Ty plötsligt
inträffade något oväntadt, oerhördt. Då Lillys
mun berörde sjöofficerens, så omfamnade vaxfigu-
rens armar den förskräckta flickan och släppte
henne först då åter lös, när kyssen var återgäldad
med riklig ränta.
Äfven modern hade i första ögonblicket tänkt,
att det urverk, som förlänar lif åt somliga bland
dessa figurer, var uppdraget. Dock kom hon snart
till den öfvertygelsen, att här en helt annan drif-
fjäder var med i spelet, och hennes harm var
naturligtvis stor.
Med värdighet trädde hon fram till den under-
bara gruppen och befriade sin dotter från de armar,
som omfamnade henne. Dessa gåfvo endast mot-
villigt efter, liksom om något i kaptenens meka-
nism ej varit fullt i ordning.
»Min herre,» sade hon nu strängt, medan den
förmodade vaxfiguren reste sig till imposant längd,
»det är dock att drifva skämtet väl långt!»
»Förlåt, fru friherrinna,» svarade den till lif
väckta vaxdockan ocb öfverräckte sitt visitkort
till den upprörda damen, »mitt namn är von De-
gen, kapten vid hans majestäts flotta, och jag
kan alls ej dela er mening, att skämtet drifvits
för långt, ty det var öfverhufvud intet skämt, det
var allvar. Och om ni vill öfvertyga er därom,
sä tillåt att jag i morgon gör ett besök i er bostad
för att där upprepa min försäkran.»
Lilly hade dittills, ej mäktig ett ord, med glö-
dande kinder stått vänd från talaren. Hon kände
sig ganska sällsam till mods och hade helst velat
sjunka genom jorden eller gömma sig i något litet
råtthål. Men det skedda stod icke längre att göra
ogjordt, och hon fattade mod, vände sig om och
såg upp i officerens ögon. Ur dessa strålade idel
kärlek henne till mötes.
Då de två några dagar senare förlofvade sig,
sade Lilly:
»Hur lyckligt ändå, att du inte var af vax!»
+1?
”Motvalls käring”.
S
et är förvånande, att herr Motvall före-
kommer så sällan i adresskalendrar,
kataloger och matriklar — om han ens före-
kommer alls —, då hans hulda maka, den
s. k. »Motvalls käring» ju är en allbekaut
personlighet. Ja, hon är väl mer än allbe-
bekant, hon torde räkna släkt med hela värl-
den, likasom hennes anor leda upp till den
den af sagans dunkel halft beslöjade »kärin-
gen mot strömmen».
Men måste vi räkna den mystiska Motvalls
bättre hälft till våra bekantskaper, så icke
hör hon åtminstone till de angenäma.
Hennes lifsuppgift, detta särskilda ändamål,
som lär tillkomma hvarje väsen i skapelsen,
synes icke vara något annat än att sätta sig
på tvären — alldeles som byrålådan, då den
skall skjutas in. Och detta ändamål, sådant
det nu är, motsvarar hon med aldrig klickande
påpasslighet. Men i all synnerhet utväljer
hon sådana tillfällen, då hennes motstridighet
kan komma bra nog förargelse åstad.
Familjen har beslutat att lägga sig i skär-
gården öfver sommaren, och ingen har varit
ifrigare att komma i väg än just fru Motvall
själf. Flyttningskarlarne äro redan tingade
och våningen i staden vänd upp och ned.
Då får den ljufva varelsen ett migränsanfall
och börjar beskärma sig öfver den oncdiga
lyxen att bo på sommarnöje.
»Ar det för folk i vår ställning? Har ni
råd till det, kanske? Det vore väl bra myc-
ket bättre att spara slantarne — och päugar
blir det af, vill jag lofva, med ångbåtsbil-
jetter och flyttningar och allt — så kunde vi
en annan sommar tänka på att resa litet, som
vi så länge har talat om. Och hvem flyttar
ut till landet så här tidigt för resten? Vi
ska’ väl ådraga oss både frossa och annat
bara för din envishet ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
