Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«D w.
cn_ pK
■ W 3
C/1 P*
c>= **
£
£
&
ts
cD
CD
»t
»
b
C+.
O:
hi
o
w
Q
»
»
SS
0.
m
<K
s
lo
>
»
»
sa
(0
ti
H
10
W
»
o
b
^ lo
2- »
λ t/t|
H
H»
t*T* M
O O
«-*- H
■ ct
CD
»"i
u
CD
•a -j
** s
■3 §
H’ P
m pj
r*«“ <D
a ï?
—’ ci
320 IDUN 1893
hon blef ensam, skulle hon bli modigare. Hon
tänkte till och med ett ögonblick:
»Onkel Jonas skall hjälpa mig!» — Onkel Jonas,
som väntade på, att hon på våren skulle bli hans
hustru I
För resten kunde hon icke tänka på detta nu!
Denna enda, lyckliga afton ville hon icke störa
med tankar på framtiden. När grefve Magnus väl
var borta, när föräldrarne voro komna, då skulle
hon vända tillbaka till verkligheten, då skulle hon
tala, och när allt var klart, skulle hon sända bud
till grefven och bedja honom komma.
Hans namn, hans förmögenhet, allt var sådant,
att föräldrarne icke skulle kunna önska det bättre,
och hvad onkel Jonas angick, så var han allt för
god att vilja tvinga henne mot hennes vilja.
Allt skulle nog bli bra. huru skulle det kunna
bli annat, när en så gränslös lycka fyllde ens
hjärta som den, hvilken hon kände?
Hon gick själf ut och bad betjänlen komma in
och tända ljus, och då systrarna kommo upp, satt
hon vid chaise-longuen och knäppte på en menu-
ett.
Denna afton njöto de två älskande den mest
berusande af alla fröjder, den att bevara en ljuf
hemlighet i andras närvaro. De kommo hvarandra
icke nära, de växlade knappt ett ord, men allt
hvad de sacle till de andra, hvarje blick, hvarje
leende vände sig endast kring den enda, Iycksaliga
tanken :
»Den, som jag älskar, ser mig, hör mig, vet,
att det endast är honom jag tänker på, och hvarje
ord från hans mun, hvarje leende från hans läp-
par gäller mig och ingen annan.»
Deras tankar möttes och kysstes i luflen, deras
blickar omfamnade hvarandra, försäkrade hvar
andra om en evig, glödande kärlek.
Och midt under allt detta språkade de med
systrarna om allt, som tillhörde lifvets mest all-
männa frågor. Det är så lätt att vara vänlig
mot andra, när man själf är lycklig.
Nästa förmiddag såg Tony sin älskade resa.
Hon såg honom stå med den stora kappan öfver
axlarne, med den uppvikna pälskragen, sådan
som hon sett honom på julaftonen, då han stod
blek och blödande i dörren.
Ännu kunde han endast med ansträngning gå,
men hans ansikle lyste af en inre lycksalighet,
som gaf honom ett uttryck af ungdom och kraft,
så helt olika det döende ansikte, som Tony hade
sett i dörren den ödesdigra aftonen.
Då han räckte systrarna handen till farväl,
tyckte Tony sig se något i Cordelias ögon, som
hon aldrig förr märkt, en sorg och en ömhet, som
hon icke trodde sin stränga syster mäktig, och
med hemlig stoltbet sade hon till sig själf : »Jaså,
till och med du, min stränga syster i — Men hvem
skulle också kunna motstå honom!»
Från fönsterna såg hon slädan glida bort öfver
gården och ned genom allén, och vid krökningen
såg hon ännu en gång hans ansikte, då han
vände sig för att vifta ett sista farväl till henne.
Ända till detta ögonblick hade hon känt sig
som i en högre värld.
Det är något vid kärleken, som liknar döden.
När den besöker en människa, lyfter den själen
upp i en tillvaro så skild från allt, som annars
försiggår här på jorden, att den tycks skänka öf-
vernatur iga krafter; men delta tillstånd varar icke
länge, och det dagliga lifvet med alla små hvar
dagsbekymmer och hvardagsgöromål sköljer fram
i den vanliga strömfåran, och man känner, huru
litet både döden och kärleken passa för detta hf.
Tony började frukta och bäfva för den dag, då
hennes föräldrar skulle komma tillbaka, och de
kommo, förrän hon väntade det.
Huset var prydt som till fest. Föräldrarne mot-
togos med den mest vördsnadsfulla hyllning af
såväl barn som tjänstfolk, men fadern såg allvar-
ligt på Tony, lyfte hennes haka och frågade:
»Är min lilla flicka sjuk? Du har blifvit så blek
och magerl»
Onkel Jonas var naturligtvis med vid middagen.
Också hans runda, vänliga ögon sågo frågande
på Tony, och han yttrade en mild undran, huru-
vida hon var ond på honom, men hon salt stel
och rak och svarade honom i en kall ton, att hon
icke var ond på någon, och att det icke fattades
henne någonting.
Hon hade föresatt sig, att hon redan samma
afton skulle tala med föräldrarne, men delta var
ju omöjligt Huru skulle hon kunna störa gläd-
jen första aftonen efter deras hemkomst?
I morgon — i morgon skulle det ske — men
nästa dag skedde det icke heller.
Dag och natt tänkte hon blott på detsamma,
och det tärde så på henne, att hon blef blek och
tunn som en skugga.
Hennes ögon hade mera än någonsin ett från-
varande, drömmande uttryck. Hon hörde icke,
hvad man sade till henne, och gick som en främ-
mande kring bland sina egna. Hon hade lofvat
att skrifva till grefve Magnus, så snart hon talat
med sina föräldrar och, som hon så säkert hop-
pades, hade fått deras samtycke, men dagar och
veckor gingo, utan att hon kunde förmå sig att
lätta sitt hjärta.
Alltid var något i vägen. Just när man ville
träffa dem, voro de icke ensamma eller någon
ropade på henne själf. Det rätta ögonblicket ville
aldrig komma. Så gick en hel månad, och kanske
skulle ännu längre tid ha gått, om icke en plöts
lig fråga en dag tvungit fram bekännelsen.
Det var en eftermiddag, hon stod uppe hos sina
föräldrar i blå salongen. Friherrinnan var just
sysselsatt med att prcka upp några sidentyger,
som kommit från hufvudstaden och voro bestämda
till toaletter åt Tony. Medan fru Elisabeth hängde
upp de olika sidentygerna öfver stolskarmarne för
att mönstra och jämföra dem, sade hon plötsligt:
»Nu, Tony, är det snart tid, att du bestämmer
dagen för ditt bröllop. Onkel Jonas väntar med
otålighet. Hvilken dag skulle du önska, att vig-
seln skulle äga rum?»
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Minna Canth ; af Felix Lindberg. (Med porträtt.) —
Farväl ; poem af Daniel Fallström. — Kärleksfattiga äkten-
skap ; några ord till våra mödrar af J. A—r. — Pä panopti-
kou. — »Motvalls käring* ; af Efraim Rosenius. — Fiån fjär-
ran kust ; af Sophie Sonnichsen. — Har ni en dotter eller
son. . . — Nisse; en bild ur »konstnärslifvet* af Ernst Lund-
quist. (Forts.) — Från Iduns läsekrets : Ännu en gång so-
cialismen och kristendomen ; genmäle till herr A. V. Lönne-
grens uppsats i n:r 38 af Olga Svensson — Damer på bicycle ;
några ord i en fråga för dagen af Quelq’un. — Ur notisboken.
— Ttatcr och musik. — En gammal historia; af Helena Ny-
blom. (Forts.) — Tidsfördrif.
& w
TiSsföräti
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag bildades af jordens stoft, min vän,
och blef ett redskap åt förstörelsen
för att ett lifsvillkor dig kunna gifva.
Jag ifrån mina allra första da’r
en tummelplats för heta strider var
och skall det äfven till mitt slut för-
blifva.
Jag mången väldig storhets stoft har
sett,
ty i det kall, mig ödet har beredt
jag ser förgängligheten utaf tingen :
hur många löftesrika framtidshopp
har jag ej sett till slut i rök gå opp,
och själf jag räknar skiften såsom in-
gen.
Af onda tungor sägs, att dunster blå
jag roar mig för månget öga slå,
men slikt förtal jag lämnar åt dess
värde.
Jag högt och stolt ändå min hjässa
bär,
och för en hvar, mig stundom svärta
plär,
jag likväl alltid varma känslor närde.
Nu blef i ifvern hemligheten röjd !
Jag ser det, ty du 1er så själfförnöjd ;
men ännu får du söka finna klafven
till många andra hemligheter små,
som jag fördöljer —- vill du våga på?
Jag skall med frågor hjälpa dig på
trafven.
Ett sätt fukta askan sin, som lätt
kan bli för fuktig, om det ej sker rätt.
Två storheter, som bära kronor båda.
Ett mycket sansadt framåtskridande.
Hvad som för alla bör sig lika te.
En skogens åbo, präktig till att skåda.
Hvad den ej är, som ständigt är i
gräl.
Ett måttlighetens redskap. Hvad med
skäl
ett fel i barnuppfostran man ju kallar.
Ett vapen dig försynen gifvit har.
till anfall ej, men kanske till försvar.
Hvad höres i hvar ton, när sången
skallar?
Hvad man vid lifvets början varit har
och hvad man åter blir på gamla da’r.
För hvad ju gossen glömde bort sin
läxa.
Ett vackert löfträd på vår svenska jord.
Själfskrifven krydda på julaftonsbord.
Hvad var hon alltid, sagans gamla
häxa?
Luftväxlingsapparat af prima slag.
Hvad är den, höstens liksom ålderns
dag?
Hvad göra då, så löf som män’skokin-
der?
Till hvilken blicka ju med svärmiskt
hopp
så älskande som skalder ifrigt opp?
Hvad, om du är det, är för sport ett
hinder.
Hvad bitter nog, rätt mången tömma
får.
Hvad är man i sin lefnads glada vår?
Hvad mången af för mycket grubbel
blifvit.
Nödvändigt villkor för ett dagligt bröd.
Hvad du ej göra bör den, som i nöd
om bjälp dig beder, ödmjukt, under-
gifvet.
Hvad blott minuten man kan kalla så.
Hvad lillan gjorde för dig — och hvad
då
du måste åt dess grace, naiva, täcka.
Hvem har i mullen gömt sitt hjärtas
vän ?
Hvad vägen var, när snart du kom
igen. —
Nu vill ej sakförrådet längre räcka.
L—a.
Fyrkantgåta.
De mot hvarandra svarande horison-
tala och vertikala raderna b Ida sam-
ma ord.
Geografisk stafvelsegåta.
ar-an-bol-bro-borg da-di-dros-ep-fan-gi-gel ha-holm-bor-i-ka-kö-kas-li-la-lo-men-
näs ny-na-nern-o-o-pe-pre re-reg-sjö-ster sa-sa-spar ta-ten-to-ta-u-vi-vä-win-va-ål-ö.
Af dessa stafvelser bildas 20 ord, som insättas i de uppifrån och nedåt
gående rutraderna så, att en bokstaf kommer i hvarje ruta. Orden äro : il-
sjö i Sverige, 2) järnvägsstation i Sverige, 3) flod i Palästina, 4) skär på Sved
riges västkust, 5) stad i Sverige, 6) stad i Frankrike, 7) flod i Italien, 8) stad
i Sverige, 9) flod i Italien, 10) stad i Västindien, 11) sjö i Sverige, 12) sta)
i Ryssland, 13) stad i Finland, 14) stad i Sverige, 15) flod i Tyskland, 16)
biflod till Kongo, 17) stad i Norge, 18) stad i Grekland, 19) stad i Danmark
20) en af Bahamaöarna.
Äro orden rätt funna, bilda de bokstäfver, som komma i de med punk-
ter utmärkta rutorna i ofvanstående figur, ett bekant ordspråk.
Fiskarflickan.
1) Rysk provins, 2) rysk sjö, 3) ju
disk benämning på präst, 4) grekisk
ö, 5) land i Afrika.
O. R—d,
Lösningar.
Logogryfen: Klocka ; kock, koka, kol, lock,
klack, Loka, lo, klo, ko, ok, kal, ack, o, loc-
ka, klok, a, al, kola, Ola, ock, la, kalk, lack,
Ifyllningsgåtan : Sverige, Johanna, Isblock,
Marocko, Pultava, Augusta, Nieanor, Spanien
— Sjimpans.
Räkneuppgiften :
11 24 7 20 3
4 12 25 8 16
17 5 13 21 9
10 18 1 14 22
23 6 19 2 15
Geografiska bokstafsgåtan: Grenna, Örebro.
Trosa, Eksjö, Boras, Oskarshamn, Ronneby,
Gefle — Göteborg.
Rebusen: En fågelfri landskapsmålare.
skeppadt af firman Cocktmrn, Smithes afe C:o i Oporto och härstädes lagradt i fiere
år t amt garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom synnerligen utmärkt
JP till pris af kr. 2,10 pr but. Riks- O. AUm. tel. k. A. Nydahl & C:o, Sthlm, StnreDlan 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
