Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 319
Up notisboken.
tNordiska kvinnor» är titeln på en särdeles
intressant uppsats, hvari den bekante diplomaten
och skriftställaren grefve M. Prozor i den franska
tidskriften »La vie contemporaine» ger karaktäri-
stiker öfver de båda framstående författarinnorna
Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky. Upp-
satsen, hvilken utmärker sig för både sakkänne-
dom och liflig framställningskonst, är beledsagad
af de båda skriftställarinnornas porträtt. På
Hachettes förlag i Paris utkomma dessutom inom
inom den närmaste framtiden öfversättningar till
franskan dels af fru Lefflers biografi öfver fru
Kovalevsky, dels af den sistnämndas roman »Syst-
rarna Rajewsky>. Båda öfversättningarna äro
verkställda af Tolstois öfversättarinna, madame
Bohomoletz.
Kvinnorna och diplomatien. I en nyligen
utgifven brefväxling mellan Bismarck och general
Gerlach förekommer följande uttalande af den
förstnämnde om den roll kvinnorna spela inom
diplomatien. Inom diplomatien kommer man icke
långt utan kvinnorna, påstår Bismarck. Det är
genom dem man får veta eller kan gissa, livad
männen icke vilja säga. Alltid då man skall före-
taga en »grannlaga sondering», besöker man am-
bassadrisen, icke ambassadören. En dag miss
tänkte Bismarck en utländsk minister för att hafva
blifvit hans motståndare, men det var honom omöj-
ligt att märka någon förändring i ministerns sätt
gent emot honom. Som en verklig diplomat var
han lika artig och vänlig som alltid. Bismarck
gick genast på visit till hans fru och upptäckte
strax en ovanlig köld i hennes sätt att mottaga
honom, hvarför han genast underrättade hofvet i
Berlin.
Ja, tillägger Bismarck, kvinnorna äro ovärder-
liga kanaler, därför är det nödvändigt för en di
plomat att hafva godt sätt och världsvana.
Sk
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde torsdagen den 28 sistl.
september för första gången det med mycken
spänning motsedda nya programmet, upplagande
Mozarts komiska en-akts-opera »Bastien och Ba-
stienne» samt Leoncavallos 2-akts-opera »Pajazzo»
jämte ett balettdivertissement med musik af Anton
Dvorak. Mozarts opera, en liten förtjusande her-
deidyll med enkla och smekande melodier i äkta
mozartsk f nda, var en intressant bekantskap att
göra. Utförandet förtjänar ock det största erkän
nande. Särskildt var fru Sterky en alldeles för-
träfflig Baslienne både hvad sång och spel be-
träffar. Hon understöddes ock på bästa sätt af
hrr Strandberg (Bastien) och Brag (Colas).
En opera af helt annat slag, men af ej mindre
intresse var Leoncavallos »Pajazzo». Uppförd på
de flesta af utlandets operascener, har den vunnit
nästan lika stor framgång som Mascagnis »Caval-
leria rusticana». Och dock anse vi, att Leonca-
vallo står ej obetydligt efter Mascagni såväl i
omedelbar ingifvelse som i klarhet och lättfattlig-
het. Operan »Pajazzo» är i alla händelser af stort
värde som dramatisk musikalisk produkt. Starka
lidelser genomgå hela operan, och kompositören
har förstått att ikläda dem en musikalisk dräkt,
som både är lämplig och anslående. — Hvad ut
förandet beträffar, blef det vida bättre, än vi hade
hoppats. Operan är mer än de flesta en spel-
opera, som i hög grad kräfver dramatiskt lif och
jugement hos de uppträdande. Och om dessa ej
räckte till, så visade det sig dock, att en hvar af
dem hade lagt sig särskildt vinn om att här göra
sitt bästa. Resultatet blef ock som sagdt betyd-
ligt bättre, än man kunnat vänta Hr Lemon in-
lade ganska mycket lif och glöd i framställningen
af Canio, den svartsjuke äkta mannen. Mimiken
var väl ej alltid fullt naturlig, och svängningen
med armarne kunde nog stundom hafva varit nå-
got mindre våldsam ; men på det hela taget var
hr L. i sin aktion rätt tillfredsställande. Äfven
sången klingade bättre än vanligt och återgaf
ganska bra de olika rörelserna i Canios själ.
Enligt vårt förmenande är denna uppgift den, som
hr L. hittills bäst lyckats lösa. —- Hr Söderman
(Tonio, narren) hade en synnerligt lycklig afton.
I all synnerhet förtjänar hr S. de amplaste loford
för sitt utförande af den svåra och maktpåliggande
prologen. Stämman fick här stundom en synner-
ligen vacker och anslående klang, på samma gång
som det rätta uttrycket förlänades åt utförandet.
Äfven öfriga delar af partiet — kärleksförklarin-
gen ej att förglömma — erhöllo en god tolk-
ning. Den tredje af hufvudrollerna, den enda
kvinnliga i stycket, Nedda, innehafves af fröken
Holmstrand, hvilken sjunger partiet vårdadt och
på det hela taget skulle gifva en förträfflig bild af
den passionerade italienskan, om hon åt densamma
kunde förläna litet mera glöd. Hrr Lundmark
och Vallenius fyllde godt de båda birollerna Arle-
kin och Silvio. Operan har en synnerligt rik in-
strumentation, och denna ger hofkapellet godt till-
fälle att visa sin förmåga. Det hela gick också
utan några nämnvärda slitningar. — Båda ope-
rorna applåderades lifügt.
Mellan operorna utfördes baletten »Slavisk bröl-
lopsfest» med musik af Dvorak, utmärkande sig
alltigenom för en orkestral färgrikedom, som ver-
kade öfverväldigande. Särskildt anslående var
förspelet, som också hälsades af det mest stor-
mande bifall och måste omtagas. — Säkerligen
kommer det nya programet att rätt länge hålla
sig uppe på repertoaren.
I tisdags återupptogs »Romeo och Julia» med
samma rollbesättning som förra året, med undan
tag af att hr Söderman öfvertagit Cupulets parti.
De snart begynnande symfonikonserterna sägas
komma att ledas af hofkapellmästaren Conrad
Nordqcist. Säkerligen skall detta väcka allmän
tillfredsställelse hos den musikälskande publiken.
M.rne Melba kommer, enligt med operan gjord
öfverenskommelse, att uppträda här endast fyra
gånger, och torde den första föreställningen med
henne äga rum omkring den 20 i denna månad.
Så snart repertoaren för dessa föreställningar blif-
vit bestämd, lär anteckning om biljetter därtill
kunna ske å k. operans kansli.
Dramatiska teatern. Ej lång) efter sedan hufvud-
sladspubliken genom det Ranftska sällskapet fått
stifta bekantskap med Sudermanns »Sodoms un-
dergång» — en bekantskap, som ej allt igenom
var angenäm — framför den Dramatiska teatern
ännu ett af den mångomskrifne författarens verk:
»Hemmet», som i måndags för första gången gick
öfver scenen. Först som sist må vara sagdt, att
det senare skådespelet som konstverk obetingadt
öfverträffar »Sodoms undergång» och på ett långt
verkningsfullare sätt griper och inger allvarliga
tankar. Störde ej sista aktens hanala öfverdrifter
i viss mån intrycket, skulle detta genomgående
blifva djupt ocli mäktigt.
»Hemmet» skildrar en konflikt mellan den
obundna konstnärsnatnren, som genom sin egen
kraft vill vara sig själf nog och uppställer kraf
på en individuel frihet, och de mångfaldiga kon-
ventionella hänsyn den gällande moralen och sam-
fundslifvet rundt om resa. Dock in i denna strid dra-
gas ovillkorligen de känslor, som ligga djupast, men
lättast ömmande på botten af människohjärtan,
och härigenom blir konflikten icke en blott yttre,
utan en tragiskt genomgripande katastrof, som
sköflar hemmens frid och lycka och afgör lifs-
öden.
Den framställning som »Hemmet» fick på Dra-
matiska teatern var också på ett helt annat sätt
ägnad att bära upp författarens intentioner än den
tolkning, som beslods »Sodoms undergång», där
de viktigaste rollinnebafvarne ej på långt när
voro sina uppgifter vuxna. Vi ha sällan, om ens
någonsin sett fru Fah’.man inlägga en sådan ur-
sprungligt verkande kraft i sitt spel som här som
Magda Schvvartze, den berömda konstnärinnan, som
en gång brutit med sitt hem och. själf kämpat sig
fram till rykte och »frihet», men som dock slutligen
kommer till korta i den trotsiga, men ojämna striden
mot ansvarighetens och samhörighetens moral. Herr
Hillberg som den gamle fadern, hvilken gent emot
sin upproriska dotter representerar den samhälleliga
åskådningen, gaf ett nytt ypperligt prof på sin
förmåga att karaktäristiskt genomföra de mest
skilda uppgifter Dessa tvänne hufvudroller voro
således utmärkt företrädda, och i de väsentliga
bipartierna presterades äfven ett genomgående
ypperligt spel af fru Sandell, fröken Ahlander samt
hrr Fredrikson och Skånberg.
Under inöfning vid denna teater äro: »Kusin
Jacques», komedi i fyra akter af Ernst Lundquist,
och »Förr i världen», komedi i 3 akter af Knut
Michaelson.
Vasateatern tyckes i sitt nya program — »Fågel-
handlaren», operett i 3 akter af West och Held,
musiken af Karl Zeller — ha erhållit en kassapjäs,
om man får döma af det intensiva bifall,, som
kom densamma till del vid premièren. 1 Öster-
rika och Tyskland har originalet också förut gjort
stor och varaktig lycka. Ingalunda så att libret-
ton i »Fågelhandlaren» skulle utmärka sig genom
någon ovanligare kvicket. eller musiken genom
originalitet. Men styckets handling är rätt rörlig
och därför underhållande och dess musikaliska
omklädnad har modern turnyr och skiftar i mo
derna färger: sångbara och rytmiskt pikanta
marsch- och valsmelodier utgöra det hufvudsak-
liga inslaget. Man känner nog igen åtskilliga
trådar från både Suppés, Millöckers och Strauss’
väfvar, men det hela sluter sig väl kring de bro-
kiga och harmlösa operett upptågen.
Utförandet var på de flesta händer synnerligen
förträffligt; främst lyste fru Castegren som kur-
furstinnan Marie genom strålande apparition och
delikat sångkonst. 1 titelrollen utvecklade hr
Castegren mycken dramatisk liflighet och bon-
homie, och äfven hans kuplettsång förtjänar allt
erkännande. Mycket röst har han icke, men det
han har, använder han med verkligt artistskap.
Hr Warberg gjorde en lustig figur af den gamle
öfverhofjägmästaren, och fröken Ekström var en
täck och pikant bref-Christel. Fru Lindström som
den bedagade, men giftassjuka hofmästarinnan
genomförde äfven väl sin roll. I ett par ko-
miska biroller — två konfysa gamla professorer
— väckte hrr Lund och Gardt liflig munterhet.
Tenorpartierna ha alltid inneburit denna teaters
största stötestenar, och synd vore ^tt påstå, det
hr Klinger i lördags med någon vidare framgång
klarerade dem. Han snubblade sig dock fram som
den falske kurfursten, utan att allt för farligt störa
den goda ensemblen, och man får nöjas därmed.
Allt som allt var det goda förståndet mellan scen
och salong det allra förträffligaste.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
â han icke svarade, frågade hon ännu en
gång:
»Får jag inte?»
»Jo, naturligtvis,» var det likgiltiga svar hon
fick. Hon sjöng den ena visan efter den andra,
men han låg obeveklig med slutna ögon och hörde
på henne.
Den sista visan hon sjöng var den hon hade
sjungit för honom första gången: »Hopplöshetens
kval »
Då hon kom till omkvädet: »Att evigt, evigt
längta blott.» darrade hennes röst, så att hon
knappt kunde få fram tonerna, men då hon slutat,
var det allt jämt ljudlöst tyst i rummet.
»Nu måste jag gå,» sade hon och reste sig.
Den sista blodiga aftonrodnaden hade bleknat,
och stora ovädersmoln i mörka, fantastiska for-
mer jagade tyst öfver himlen.
Det började bli mörkt inne i rummet.
»Farväl,» sade hon sakta och räckte honom
handen, men han tog den icke. Han höll till och
med hufvudet bortvändt från henne.
»Vill ni inte ens säga mig farväl,» sade hon
med skätfvande röst. »Hvad ondt har jag egent-
ligen gjort er?»
Plötsligt vände han sig mot henne, grep båda
hennes händer och drog henne så häftigt till sig,
att hon föll hårdt ned med båda knäna mot golf-
vet. Han beläckte hennes mun och ögon med
kyssar, och hon sjönk med hufvudet på hans bröst
utan motstånd, utan annan känsla, än att hon
plötsligt sjunkit ned i sällhetens bottenlösa haf,
och att dess böljor slogo samman öfver hennes
hufvud.
Skymningen hade blifvit till mörker, och ännu
hade de icke talat. De kunde icke släppa hvaran
dras händer; icke öppna munnen till ord.
Han var den första, som bröt tystnaden.
»Hvad skall det nu bli af oss?» sade han hvi-
skande.
»Aldrig skiljasI aldrig!» svarade hon sakta.
Hon låg ännu på knä med hufvudet mot hans
bröst.
»Om ett ögonbick komma de och tända ljus,»
sade han. »Så komma systrarna, snart komma
edra föräldrar! Hvad skall ni säga dem alla?»
»Att jag stannar hos er!» Hon såg hänryckt
upp mot honom, fastän hon icke längre kunde se
honom. Det var natt omkring dem.
Hon ville själf säga allt ! Han skulle bort.
Han skulle ju i alla fall resa endera dagen, och
hon trodde, att hon bäst själf skulle förbereda sina
föräldrar! Att se honom och modern tillsammans
strax efter sedan hon bekänt — det skulle vara
omöjligt. Det kunde hon icke tänka sig. När
ca
ca
ca
n
ca
ca
"C=$
ca
ev!
evi W
S-
Ql
£=
-o
cd E
ro :cö
Crt en
ro o
c: 2
’t- kT
o CO
ro -J
DC
£_j U J
03 to °
m «5 fc>o
ej $ ;
co ,ë ^
ö.
M +s _
O fao E
Tjfj-
i> -3 2
£_
<d
-o
cö
:cö
a,
m
J4
co
ro
zz
CL
:0
O
Z
u
ed
X
3
V
’Ö
ä &
ed S
x c
m u
Csl
CM
CT3
CO
ro
&_
CD
ro
a>
ÛC
C3
"S3
E
M
CL>
-2
CÖ
CO
>cs
ca
G. S. £aaerström MoaoifTar
18 Humlegårdsgatan
18 Götgatan 18
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
