Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 I DU N 1893
• I som ropen: »det är ingen, Dårar, blott till källan stigen,
Ingen själ fördold i tingen, Sen ert anlete och tigen.
Allt är stoft, ej mer,» Rodnen, höljen er!
F. M. Franzén.
gagn. Hon såg bland dem så många gå
lika otillfredsställda som hon själf länge
gått, och hon längtade att få visa dem
hän till den källa, som stillat hennes an-
des törst. Ännu tjugu år skulle hon fost-
ras för den egentliga lifsuppgift, hvartill
hon var kallad, och dessa tjugu år till-
bragte hon till största delen som lära-
rinna i och föreståndarinna för en större
flickskola.
Den andliga och lekamliga nöden bland
hufvudstadens fattigare befolkning kom
under vintern 1874—1875 några perso-
ner, som ömmade för denna nöd, att tänka
på hvad de möjligen kunde göra för att
i någon mån lindra den. De hade läst
om bibelkvinnomissionen i Englands huf-
vudstad och den framgång som krönt
densamma, och de frågade sig, om icke
något dylikt skulle kunna åstadkommas
äfven hos oss, och så bildades en liten
förening med syfte att samla medel till
underhåll af en bibelkvinna. Ur detta
ringa frö är det som missionen bland Hvita
bergen i Stockholm uppspirat. Oaktadt en
ordnad diakonissverksamhet redan länge
ägt bestånd och de flesta af hufvudsta-
dens församlingar hade sina egna försam-
lingsdiakonissor för arbetet bland de fat-
tiga, voro dessa krafter dock långt ifrån
tillräckliga för de många olika arbetsfält,
där de påkallades. Behofvet af ett hem
för utbildande af s. k. bibelkvinnor, hvil-
kas uppgift är ungefär densamma som
diakonissans, gjorde sig allt mer kännbart.
En man befanns villig att för detta än-
damål inköpa och hyresfritt upplåta ett
litet hus i en vid denna tid ganska illa
känd trakt af Södermalm, nämligen Hvita
bergen, där dryckenskap, slagsmål, ja, till
och med knifstyng icke voro sällsynta.
Själfva nyårsnatten 1875—1876 kom i
full snöstorm ett gående bud med tele-
gram till Elsa Borg, som då vistades på
landet, att hon kallades till förestånda-
rinna för det blifvande hemmet, jämte
underrättelse att huset n:r 28 Nya ga-
tan, numera 104 Skånegatan, var för än-
damålet inköpt. »Denna underrättelse,»
skrifver hon själf, »emottogs icke utan
ganska mycken inre nöd och kamp. Å
ena sidan syntes just den omständighe-
ten, att ett lämpligt hus i en passande
trakt hyresfritt uppläts, tala för saken.
A andra sidan syntes företaget för mån-
gen såsom rent af en dårskap.» Själf
var hon redan 50 år och hennes hufvud
genom mångårigt skolarbete ganska an-
gripet. Skulle hon väl våga att utan
kapital, endast i förlitande på Gtrd, börja
ett vid den tiden i vårt land så föga för-
stådt arbete? Hon vågade det, och hen-
nes tro har icke kommit på skam, ty på
ett underbart sätt har hon ända hitintills
fått hvad hon för hvarje dag behöft för
underhållet af de många, som sett upp
till henne för de dagliga behofvens fyl-
lande.
»Främlingen,» har någon sagt, »som
på afstånd skådar Södermalms terrassfor-
miga höjder och njuter af dess yttre skön-
het en vacker sommardag eller ock en
afton, då de otaliga ljuslågorna afspeglas
i vattnet nedanför, kan svårligen före-
ställa sig all den nöd och allt det elände,
som döljer sig där bakom, de laster som
frodas i de trånga kyffena och den fat-
tigdom, som skriar i de öfverbefolkade
husen.»
Här var det som Elsa Borg började sin
välsignelsebringande verksamhet. Här var
det, som den bildade kvinnan, van att
röra sig inom helt andra kretsar, slog ned
sina bopålar för att lefva bland samhäl-
lets parias. Yi blicka med vördnad upp
till missionärerna, som gå ut till aflägsna
hednaländer för att bringa civilisationens
och kristendomens välsignelser till i mör-
ker och okunnighet stadda folkslag, men
månne det fordras mindre själfförsakelse
för ett arbete sådant som det bland den
sjunkna befolkningen bland Hvita bergen?
Yi hafva sagt, att det var vid nyåret
1876 som kallelsen kom till Elsa Borg
att öfvertaga ledningen af detta arbete.
Det inköpta huset fick dock icke tillträ-
das förrän frampå sommaren och måste
då, för att kunna begagnas, undergå en
grundlig reparation. Under tiden före-
tog den blifvande föreståndarinnan en resa
till England för att inhämta åtskilligt af
personer, som redan länge öfvat en dylik
verksamhet. Först på hösten samma år
kunde hon begynna sitt arbete. Det hade
från början en tvåfaldig uppgift: att
räcka en hjälpsam hand åt nödens och
lastens barn, och att fostra kristna kvin-
nor för detta arbete. Själf skrifver hon
i bref till en närstående vän:
»I november 1876 inflyttade vi, jag och den
första bibelkvinnan, i bibelkvinnohemmet. Hvad
mötte oss här? En tom börs, ett tomt skafferi,
en tom vedbod, ofullbordad reperation med mur-
bruk och fukt. Herren pröfvade oss, om vi voro
villiga att för hans skull byta om lefnadsvanor.
Första tiden var ock ganska svår. Det nödvän-
diga fattades oss, och hälsan höll på att gifva vika
till följd af den ovana dieten. — Om verket icke
hade börjat i Herrens namn, hade dessa stöteste-
nar varit allt för stora. Dock saknades icke heller
uppmuntringar. En af förstlingsgåfvorna skola
vi icke glömma. Tre unga flickor, som själfva
arbetade för sitt uppehälle, kommo med en korg
potatis samt tre kronor i penningar jämte ett litet
bibelspråk skrifvet för hand: All eder omsorg ka-
sten på Herren, tg han har omsorg om eder.
En vän bar flere gånger till oss mat de första
dagarne. Af en liten syförening erhöllo vi hand-
dukar och lakan samt 100 kr i penningar. En
tjänarinna erbjöd sig att tjäna utan lön. Det var
en stor glädje, då det nya hemmet kunde invigas.
Festen varade i två dagar; utom våra personliga
vänner, hade vi inbjudit våra grannar: gamla,
döfva, halta, en lam gumma drogs nästan med
lifsfara på en kälke öfver de hala bergen. Guds
ord talades, och traktering saknades ej heller.
Alla öfverståndna mödor voro glömda, då vi nu
nått det första målet, att få inbjuda våra grannar
att höra lifvets ord. Vi ha mycket missionsarbete i
tankarna. Om söndagseftermiddagarna har jag en
bibelklass för större flickor. Jag ömmar mycket
för gesällerna häromkring. De höra aldrig Guds
ord, och ingen söker reda på dem. Våra bibel-
kvinnor äro flitigt ute på hus- och sjukbesök, de
blifva ej ofta afvisade och många fråga, hvarför
de ej kommit förr. Månget torftigt hem har fått
ett förändradt utseende, och mången sjuk har fun-
nit lättnad genom deras vänliga ingripande.»
I januari 1877 heter det i ett annat
bref från föreståndarinnan:
»O, jag vill ej byta bort dessa Hvita berg mot
något annat ställe på jorden ! Intet palats kan för
mig jämföras med detta halffärdiga hus, där jag
ännu ej fått ett eget rum, men här är godt och
Ijuft att vara, ty här bor visserligen Gud. Nu i
böneveckan ha vi öfverfullt med folk hvarje kväll.
Först en klass af mer än 40 ostyriga gatpojkar,
senare på aftonen folk af alla åldrar. Våra åhö-
rare äro just af det slag vi önskat nå, sådana
som aldrig besöka någon kyrka. Här ser man en
halffull gesäll sitta vid dörren, spottande snus och
talande för sig själf tämligen högt, så att han måste
tystas ned. Där sitter en kvinna med lättfärdigt
uttryck i sitt ansikte, klädd i något mellanting af
täcke, kofta eller sjai. Öfver hennes ansikte jaga
skyar af blygsel och nöd, afbrytande det vanligen
likgiltiga uttrycket. Här sitter vidare en stackars
man, bunden sedan flere år i dryckenskapslasten,
en stor tyrann för hustru och barn. — Ungefär
en tredjedel af dem, som komma till våra möten,
bo i uthus eller lusthus utan eldstäder. O, hvil-
ken skriande nöd! Vi hafva två eller tre talare
hvarje kväll under denna vecka och stundom en
särskild för våra vilda ynglingar. Jag betviflar
att de kunna vara värre i London, än hvad dessa
äro. De utbrista i höga skrattsalfvor, göra tvärt
emot allt hvad vi säga dem, och då de sjunga,
skrika de så, att örhinnorna kunna sprängas. En
afton bjödos de på smörgås, och då voro de en
smula bättre.»
Det begränsade utrymmet för denna
lilla uppsats tillåter oss icke att steg för
steg följa den frimodiga arbeterskan på
det hårdbrukade arbetsfältet. Ett rikt
materiel ligger visserligen för oss, men
vi kunna endast i största sammandrag-
meddela ett och annat om fortgången
och utvecklingen af missionsarbetet där-
uppe på Söder.
Bibelkvinnohemmets förnämsta uppgift
är att utbilda kvinnor för de fattigas och
sjukas vård samt spridandet af bibelor-
det. Många af dessa bibelkvinnor arbeta
inom barnhem, räddningshem, sjukhus och
sjömanshem, eller ock såsom husbesökare,
somliga i hufvudstaden, andra på platser
långt aflägsna därifrån, t. ex. i Lappland,
på Eyen och Estland, ty hvad som i hög-
grad utmärker Elsa Borg är en stor vidhjär-
tenhet. I sin kärlek och offervillighet
skulle hon vara färdig att omfatta hela
världen.
Denna kärlek visar sig i de många
olika verksamhetsgrenar hon omfattat. Så
står t. ex. under bibelkvinnohemmets led-
ning ett hem för fallna kvinnor, det s, k
skyddshemmet. Det bottenlösa elände, i
hvilket de s. k. fallna kvinnorna befinna
sig, ledde snart tanken hos den varm-
hjärtade arbetarinnan bland nödens barn
att söka göra något för dem. 1 början
kändes det väl motbjudande för henne
att sänka sig ned äfven till dessa och
öppna hjärta och hem för dem, men före-
dömet af den store Mästare, som kom i
världen för att uppsöka de förlorade,
trädde så manande fram, att hon kände
sig glad att få lyda hans vink äfven här-
utinnan,och så öppnades, efter många svå-
righeter, hvilka genom tro och ihärdig-
het öfvervunnits, också detta nya hem,
våren 1879. Oftast har man ansett, att
de olyckliga kvinnor, om hvilka här är
fråga, omöjligt kunna upprättas, men
skyddshemmet bland Hvita bergen har
bevisat motsatsen.
Nya föremål för Elsa Borgs kärleks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
