- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
323

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1893 IDUN 323
verksamhet biefvo snart de arma van-
vårdade harnen i nödens och lastens nä-
sten. Att bibelkvinnorna vid sina besök
i dessa ofta påträffade barn i den ömk-
ligaste belägenhet, förstår hvar och en,
som något blickat in i en stor stads my-
sterier. Så hände sig en dag, att en af
bibelkvinnorna återvände till hemmet med
en liten flicka på armen, om hvilken hon
berättade följande. Den lilla hade visser-
ligen, ovanligt nog, en känd fader, men
denne var en notorisk drinkare. Modern
stod vid ett »stånd» med bakelser, och
där bodde familjen sommartiden äfven
om nätterna. Den lilla flickan hade på
våren vrickat sin fot, men ändå slunkit
omkring med den hela sommaren, tills
hon på hösten åter vrickade den och blef
liggande i svåra plågor i det lilla stån-
det. Då den berusade fadern en afton
kom hem mycket oregerlig och illa spar-
kade den lilla, blef nöden rätt stor. I
detta läge hade nu bibelkvinnan funnit
barnet och med moderns samtycke fört
det med sig hem, där öm vård genast
ägnades den lilla, som snart blef hem-
mets älskling.
En annan dag påträffades en liten två-
årig flicka, som frös och svalt och såg
så ömklig ut, att den besökande bibel-
kvinnan icke fann annan utväg än att
föra äfven henne till hemmet, som på
detta sätt måste inrymma det ena värn-
lösa barnet efter det andra. Detta väckte
i föreståndarinnans hjärta tanken på ett
barnhem. Hon framlade äfven detta be-
hof för den himmelske barnavän, som
ömmar för de små, och han gaf henne
också nu hvad hon begärde.
Ett litet hus fanns på samma tomt
som skyddshemmet. Den välvillige vär-
den erbjöd sig att upplåta det till barn-
hem, och vid nyåret 1881 stod det lilla
huset i ordning och möbler till detsam-
ma kommo såsom gåfvor från skilda håll,
bland dessa, till stor glädje för de små,
till och med ett dockskåp. I ett bref
från denna tid skrifver föreståndarinnan :
»En dag, nära jul, kom en af våra vänner be-
klagande, att hon hela dagen sökt plats för en liten
ettårig flicka, som skulle utskrifvas från sjukhuset
och hvilken, förnekad af sin onaturliga moder,
icke hade någon i världen, som frågade efter sig.
Vi emottogo barnet såsom en dyrbar julklapp. En
annan liten sjuk, öfvergifven stackare, utsvulten,
full af smuts och ohyra, bars en dag hem af en
af våra bibelkvinnor. En afton kom en kvinna,
hemfallen åt dryckenskapslasten, med sin lilla flicka,
modern var utkörd från sitt usla tillhåll och hade
ingen tillflykt för sitt barn. Sedan vi tagit reda
på förhållandena, fanns intet .annat råd än att
taga barnet om hand, taga fram badbaljan och
låna kläder från barnhemmet, tills vi hunno sy
nya. Sådana fall upprepades, tills utrymmet var
så till trängsel upptaget, att ett par barn lågo på
golfvet i vårt lilla mottagningsrum, och vi kunde
ej annat än af hjärtat bedja om ännu ett nytt
barnhem.»
Strax därpå kom med posten från Gö-
teborg ett bref innehållande 20 kronor
med påskrift: Grundplåt till barnhemmet
n:r 2.
Så snart det blef kändt, att Elsa Borg
tänkte på upprättandet af ännu ett barn-
hem, kommo gåfvor från många håll, och
i oktober 1884 kunde detta nya barnhem
öppnas.
Arma, vanvårdade barn kommo emeller-
tid alltjämt i de tjänande bibelkvinnornas
väg, och sålunda uppstod behof af ett tredje
barnhem. Grundplåten härtill kom hösten
1885 i ett bref, innehållande 100 kr. med på-
skrift: »Vår sons lifränta, till barnhem-
met ri:r 3 vid Hvita bergen.» Förstlingen
i detta hem var en liten flicka, hvars mo-
der tio särskilda gånger varit insatt i fän-
gelse, sista gången för det hon i berusadt
tillstånd bitit en granne.
I en liten bok kallad: »Återblick på
femton års missionsarbete bland Hvita ber-
gen i Stockholm» har Elsa Borg medde-
lat många drag ur denna underbara mis-
sionshistoria, och vi uppmana dem, som
önska en närmare inblick i densamma, att
förskaffa sig den lilla boken. Hon omta-
lar däri, att äfven barnhemmet n:r 4 kom-
mit till stånd, och vi kunna tillägga, att
sedan boken trycktes 1891, har barnhem-
mens antal ytterligare ökats med tvänne
nya, så att de nu utgöras af icke min-
dre än sju, hvardera inneslutande om-
kring 20 barn.
Genom kronprinsessan af Danmarks för-
sorg har ett arbetsfält för Elsa Borg öpp-
nats bland de svenska flickor, som under
somrarne arbeta vid sockerfabrikerna på
de danska öarna. Deras antal är ganska
stort, och endast på Laaland uppgick det
under sommaren 1880 till icke mindre än
1,400. Som sedligheten bland dem stod
på en mycket låg ståndpunkt, insåg man
allmänt, att något behöfde göras för dem.
»Det var ock med glädje», säger Elsa
Borg, »som vi fingo hörsamma kallelsen
att komma dem till hjälp.» En bepröf-
vad bibelkvinna har sedan hvarje sommar
verkat bland dessa våra landsmaninnor.
Sommaren 1891 utsändes ännu en, som
begärdes och underhålles af inre missio-
nen i Danmark.
Till slut må vi ock nämna, att Elsa
Borg begynt en svensk kvinnomission i
Nordafrika, till hvilken från hennes hem
utgått flere kvinnor. Och härmed hafva
vi kastat en kort öfverblick öfver den
verksamhet, åt hvilken hon ägnat sitt lif.
Och fråga vi efter den innersta drifkraf-
ten till ett så försakande och träget ar-
bete, så skall hon själf vara den första
att med ödmjukt sinne och med glädje-
strålande blick utbrista: »Kristi lcärleli
tvingar oss så!» Det är denna kärlek,
utgjuten i ett svagt människohjärta, som
gör, att den åldriga arbeterskan icke trött-
nar, utan dag från dag med samma vil-
lighet offrar kropps- och själskrafter i
den lidande mänsklighetens tjänst, sär-
skildt angelägen att gifva Herren äran
för allt!
Den prägel af frid, som vid allt detta
ligger utbredd öfver hela hennes person-
lighet, säger oss, att hon nu funnit en
lycka, som hennes mest glänsande ung-
domsdrömmar icke ens kunnat förespegla
henne, på samma gång den ovillkorligt
erinrar oss om den vise Salomos ord:
»Har Gud åt någon gifvit att vara glad i
sitt arbete, så är det en Guds gåfva.»
L S.
Konvalescent
» ;ÿjlfjitt kära barn, dm kind är röd
och het ännu af feberglöd,
och bak din mörka ögonfrans
jag stråla ser en sällsam glans.
Din lilla, hvita, magra hand
är kall som is och varm ibland.
Ack, lyd mig, gå till sängs igen,
ty du har långt till hälsan än!»
»Min ömma moder, frisk jag är.
Nej, stanna vid min sida här,
dig sätt bredvid på stolens karm
och linda kring min hals din arm!
Den glans du ser i min pupill
är endast hoppet orsak till,
och purpurn, som gjort kinden röd,
han är min hälsas morgonglöd.
En natt, när jag i dvala låg,
en ängel vid min bädd jag såg;
han kom uti vårt låga hus
från rymder blå med himmelskt ljus.
Vid hufvudgärden sjönk han ned
och hviskade: »Jag tar dig med
■uppå mitt starka vingepar
till dina syskon och din far.»
Jag re’n begynt min himmelsfärd...
Då grät du vid min hufvudgärd
en smärtans tår, så het och stor,
som blott kan gråtas af en mor.
Den hvita ängeln skyggt jag bad:
Ej röfva stammens sista blad!
Min mor i världen har blott mig
till stöd på mödans tunga stig.
Jag svindlande i djupet föll.
När lif jag fick, din hand jag höll.
Att ängeln hört mig, jag förstod
och kände hälsan i mitt blod.
Fastän min hand ännu är svag,
den skall bli stark som din en dug,
och då din ålderdom är när,
jag stöder dig, o moder kär!»
Ernst Högman.
^Sr-
Ur George Eliots dagbok.
–––-Hvad jag skulle önska såsom ett re-
sultat af en högre uppfostran för kvinnor — ett
resultat, som kommer att gå fram öfver min
graf är att de måtte inse, hvilken myc-
kenhet af underordnadt socialt arbete, som
behöfde göras af kvinnor, och som nu antin-
gen inte alls blir gjordt, eller uselt gjordt.
Intet godt kan vinnas vare sig för kvinnorna
eller någon klass af manliga dödliga, så länge
båda äflas om det högsta slag af arbete, som
snarare borde hållas i helgd, såsom något
hvilket blott få kunna göra väl. Jag tror,
och jag hoppas, att det måtte visa sig, att en
grundligare uppfostran kommer att göra slut
på våra afskyvärdt lumpna föreställningar
om arbete och sysselsättningar och att ut-
breda det sanna evangelium, att den största
skammen är att förrätta ett arbete, hvartill
man är oduglig. —- —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free