Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 13 oktober 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN
honom, och där stod han nu, fasthållen vid
hornen och skälfvande af ysterhet.
»Han orkar aldrig med mig,» sade Elsa
halft frågande; hon ville så rysligt gärna.
»Prat, ni är inte tyngre ni än jag!»
Och där satt den lilla kyrkoherdefrun nu,
på fruntimmersmaner likväl, med bägge benen
åt en sida, och tog ett duktigt tag i Nisses
långa, gråa ragg och så — framåt! Det af-
lopp naturligtvis ej utan ett par kullerbyttor,
men hvad gjorde det, gräset var sä mjukt, och
Nisse bar henne så lätt, som om hon ej haft
någon tyngd alls. Det var förtjusande roligt:
Elsa hade aldrig förr ridit på något slags djur,
det kändes, som om hon flög. Fröken Rosalba
sprang efter och skrattade som en liten af-
grundsande, och Elsa stämde in med sitt barns-
liga, klingande skratt, och i samma ögonblick
låg hon där raklång på marken, och Nisse
stod bredvid och buffade henne oupphörligt
med pannan, och hon skrattade så öfvergifvet
och hejdlöst, att hon ej kunde resa sig på en
lång stund.
Men nu skulle de valsa också ! Det var
Elsas idé; hon hade blifvit ännu vildare än
den andra. Att få upp Nisse på bakbenen
var ingen konst, och sedan slog hon armarna
om honom och drog honom med sig, sjungande
på en gammal vals, medan fröken Rosalba
kastade sig ner på marken och skrattade, så
att tårarne runno, hon måste stödja emot med
båda händerna för att ej ramla omkull af
skratt.
»Rosalba!» ropade Elsa. »Han tar mig om
lifvet. . . ser du inte, att han tar mig om lif-
vet! — Aj, nu trampar han mig på tårna!»
Hon släppte sin kavaljer, och denne var
tydligen ej road af att valsa, ty så fort han
blef lös, kilade han genast undan i ett hörn,
och där stod han i försvarsställning och sneg-
lade på Elsa med en min af komisk för-
lägenhet.
De muntra upptågen i inhägnaden skulle
säkerligen ha fortsatts ännu längre, om ej Elsa
plötsligt upptäckt en liten glödande punkt i
det öppna sängkammarfönstret där uppe mellan
almarnas mörka löfmassor. Det var Haralds
cigarett. Hon blef hastigt lugnare och började
släta på sin klädning, och nu märkte hon, att
hon nyss hade kallat dea främmande flic-
kan du.
»Åh, hvad man kan vara tokig!» sade hon,
ännu helt andfådd. »Fröken är ju en riktig
liten vildbasare.»
»Frun ger då inte efter, tycker jag,» sva-
rade den andra. »Ha vi inte haft roligt kan-
ske? Det är som ordspråket säger: Lika barn
leka bäst.»
Elsa blef i en hast helt allvarsam och stel
och kämpade för att återfå sin förlorade vär-
dighet. Och i nästa minut lämnade de inhäg-
naden, dock först sedan fröken Rosalba slagit
armarne om Nisses hals och sagt honom god
natt och gifvit honom tre duktiga smällkyasar
mellan hornen.
De skildes utanför gästrummets dörr, och
Elsas »godnatt, sof godt!» lät nästan ceremo-
niöst. Och så gingo de till hvila, upphettade,
rufsiga i håret och mörbultade i alla leder —
både den utmärkta sångkonstnärinnan och kyr-
koherdefrun med den stora värdigheten.
* :::
*
Följande morgon på slaget åtta anlände herr
Sophus Halvorsen. Fru Arnhorg tog emot
honom på verandan, söndagsklädd och korrekt;
fröken Rosalba var inte riktigt färdig än, för-
klarade hon. Konversationen mellan henne och
den danske musikern gick trögt. Han berät-
tade, att han föregående kväll lyckats få ett
utmärkt logis till jämförelsevis moderat pris i
en större bondgård, och om det var sant, så
var det i alla fail högst märkvärdigt, att han
hade höfrö och strån både i håret och bak på
rocken.
Han »att hela tiden med ett uttryck af spänd
väntan i sitt gråbleka, orakade ansikte: det
trängde sådana ljufliga dofter af uppstekt pann-
kaka ut från köket. I obevakade ögonblick
sträckte han ut sin långa, knotiga hals och
sneglade inåt, där han trodde matsalen var
belägen. Ändtligen kom fröken Rosalba ner ;
hon hade varit sysselsatt med att laga en stor
refva i sin svarta klädningskjol, som varit i
för nära beröripg med Nisses horn i går kväll.
Kyrkoherden var fortfarande osynlig.
Det spända uttrycket i guitarrvirtuosens an-
sikte slätades bort, då fru Arnborg bad honom
frukostera med dem. En sådan aptit, du milde
Gud, då han väl kom till bordet! Hvar hans
rofgirigt utsträckta gaffel for fram, blef det
sköfling och ödeläggelse, och endast det tomma
intet blef kvar på tallrikarna. Medan han åt
med ett slamrande ljud af de stora, taktfast
arbetande käkarna, pratade han oupphörligt, för
att afleda uppmärksamheten, om den odödlige
Mozart, om kontrapunktens heliga mysterier,
om konstnärens sublima kall, men mest om
sin guitarr, som han påstod vara ett underverk
af gammal italiensk instrumentmakarkonst,
signeradt Tommaso Rocca, Cremona 1791. Han
hade varit bjuden 2000 kronor för den, men
han sålde den icke för ett kungarike, den skulle
följa honom i grafven.
Nu stod skjutsen utanför dörren, och efter
några tämligen kortfattade tacksägelser steg
konstnärsparet upp i vagnen, som rullade ut
från gården med dem och med den lilla mat-
korg Elsa smusslat in under sätet.
Där stod nu den unga prästfrnn på verandan
och såg efter de bortfarande. Hon kände sig
helt vemodig till sinnes, då hon tänkte på,
hvilka öden de där bägge underliga figurerna
nu rullade till mötes. Hon visste inte, hur
det kom sig, men denna Rosalba Dea Marina
lämnade efter sig hos henne liksom en stäm-
ning af saknad, nästan af tacksamhet. Hon
hade varit som en solglimt af barnslig glädje
midt i pliktens och allvarets gråa enahanda . . .
Elsa gick upp för att läsa morgonbönen till-
sammans med Harald, innan de gingo till kyr-
kan. Midt i trappan stannade hon plötsligt,
som om hon fått en stöt i bröstet. Det där
väckande, stärkande allvarsordet, som Harald
bedt henne ge den unga sångerskan med till
vägkost . .. det hade hon alldeles glömt i går
kväll under lekens hettal
Hon stod stilla en stund, litet röd af blyg-
sel ; men så rätade hon upp sig . .. nej, hon
ångrade inte kvällen i går! Hon var ju bara
tjugu år, det hade varit så skönt att få skaka
värdigheten af sig en kort minut.. . och det
där ute i Nisses hage, det hade ändå varit
det roligaste hon haft sedan hon blef gift!
För äktenskapskandidater,
I.
fS&g du henne blott i festlig skrud —
Hur mycket det värmde ditt hjärta ock —■
Tag henne icke till din brud,
Förrän du sett hennes morgonrock.
325
IL
Om många vackra ord han dig bär,
Må vara, ö flicka, han håller dig kär ;
Dock tro honom icke, om du får röna,
Att han talar illa om andra sköna.
IIL
Tycks hans tro ej säker vara,
Ej skäl att sörja till döds jör det:
Förrän han så dig sitta lät,
Låt hellre du honom fara.
IV.
Din älskling skrifver dig dikter till,
Stor glädje gör det dig, flicka lill’; *
Dock ligger tyvärr ett tvifvel nära:
Aro du eller dikterna honotn kära?
V.
Om hon ej blidare blir än förr,
När du hviskar smicker vid örats dörr,
Och icke oblid, ijall du steg
På hennes släp, som låg i din väg,
Då må du henne till hustru ta’,
Om så hon därtill kan koka bra.
Albert Roderich.
En svensk osed.
Några ekonomiska funderingar.
Af
Ellen Bergström.
John Randolph reste sig i ame-
rikanska senaten och utropade med
hög röst och underlifliga åtbörder:
»Mr Chairman, jag har funnit de
vises sten, som förvandlar allt till
guld, den heter : Betala kontant.*
(de Witt Tallmage.)
rediten är eu form af tron, denna makt,
som stöder hvart människolif såväl som
sambällslifvet. Krediten kommer med
kulturen eller med ett mera utbildadt själs-
lif. »Yilden» förstår sig ej på annat än att
omedelbart byta: i samma ögonblick lämnar
han ifrån sig sin mussla eller dylikt och
mottager för den några glaspärlor. Det är
— så vidt vi kunna se — icke möjligt att
reda sig den förutan i vårt närvarande, om
ens i något tänkbart civiliseradt samhälle.
Krediten är ett godt, som vi böra uppskatta
till dess fulla värde. Men tillika är den en
mycket känslig sak, som lik mimosan sprit-
ter till för hvar grof beröring, eller, än mera,
den liknar ett elektriskt batteri, som gifver
farliga stötar åt den, som ovarligt handskas
därmed, och såsom allt godt kan den miss-
brukas. Lika nödvändig som krediten är för
allt samhällslif, lika olycksbringande är miss-
bruket af den —- därpå har man dagligen
sorgliga bevis. Här är det emellertid endast
vår afsikt att påpeka ett af dem : den i vårt
land, efter hvad som blifvit sagdt, mer än i
något annat rådande oseden att »taga på
räkning». Då denna osed är orsak till mån-
gas ekonomiska obestånd och för vårt folk
i dess helhet kan betecknas som en verklig
samhällsskada, är det på tiden att allt flere
röster höjas mot den. Ja, godt vore, om
den allmänna opinionen satte sitt mäktiga
ogillande mot den.
En egenhet hos oss människor är, att vi
liksom kela med oss själfva den dag som är,
men äro hårda, ja grymma mot oss i en
kommande dag. Man skulle kunna uttrycka
det så: att jag i juni är eflerlåten mot mig
själf, men allt annat än efterlåten mot mig
i september. För att jag i dag skall hafva
det godt och bekvämt, bereder jag mig bistra
dagar en tid efteråt. »Jag uppskjuter all-
varsamma saker till i morgon.» Nu vill jag
Stockholms Kaffe-Aktiebolaq
mU I ’T’ t » /"X Det billigaste och helsosammaste kaffe är
I I \J Ilfl rC II II 11 B I r— värt ångrostade och malda Hushållskaffe à
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0329.html
