Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara ledig, nu vill jag hvila pâ min soffa,
nu vill jag smörja kräset, nu vill jag kläda
mig modernt; då får jag genomgå de besvär-
liga räkenskaperna, då läsa den svåra boken,
då knappa in på staten, då nöta ut de gam-
malmodiga kläderna, då betala skulderna.
Bedrägliga villa? Jag är då lika bekväm,
lika njutningslysten, lika fåfäng. Lika? Nej
mera, ty jag har vant mig vid njutningar
och maklighet, och framför allt, min vilja,
som borde härdas, har blifvit försvagad, hon
som stärktes af försakelsens grofva bröd, har
blifvit föryekligad af vållefnadens honungs-
kaka.
Just denna egenhet hos oss är det, som
utgör förutsättningen för bruket att »taga på
räkning», medan detta å andra sidan lägger
hyende under vår benägenhet att vilja för
det närvarande lefva godt och skona oss.
Ruinerande våga vi kalla detta bruk, då
det går öfver vissa trånga gränser, och i det
följande skola vi söka visa, huru det fördy
rar lefnadskostnaderna för oss, inleder oss i
frestelse att lefva öfver våra tillgångar, i det
vi dels köpa sådant vi kunde undvara, dels
sådant vi ej med säkerhet veta oss kunna
betala, beröfvar oss vårt oberoende och slut-
ligen, ej sällan, förslappar hederskänslan.
När man tager på räkning, måste man
naturligtvis betala högsta priset för varan ;
den tanken tränger sig naturligt nog på säl-
jaren: jag får måhända vänta länge på pen-
garna och måste godtgöra mig därför; i alla
händelser löper han någon risk, hvilken ju
måste uppvägas på något sätt; han kan äf-
ven höra till dem, som »hugga för sig».
Det vore ett gyckel, ja en oförsynthet att
söka tvinga ned priset; man får vara tack-
sam att utan penningar komma i besittning
af det önskade. Öfverstiger tiden för betal-
ningen tre månader, tillkommer merändels
ränta, och på sådant sätt kan det börja växa
snällt. Det går i alldeles motsatt riktning,
mot då man lyckas få in några besparingar
i en bank. Man tager under sådana förhål-
landen gärna litet dyrare varor än man kunde
låta sig nöja med, kanske också litet mera
än man verkligen behöfver, hvilket icke blif-
ver fallet, då man har en bestämd summa i
portmonnän, öfver hvilken man ej får gå.
Det säges, att pantlåneinrättningar äro en
hjälp för de fattiga. Månne de ej i grund
och botten göra dem ändå fattigare? Och
månne det ej förhåller sig på samma sätt
med den kredit, hvaraf man begagnar sig å
matvaror, kläder, möbler o. a. m.? Den kan
tyckas vara en hjälp för tillfället, men i
längden utarmar den helt visst. Och för den
fattigare befolkningen, framför allt på landet,
innebär den stora vådor. Om »öfverklassen»
gör sig skyluig till missbruk i detta afseende,
syndar den vetande och bär själf ansvaret,
men icke så allmogen på sin naiva stånd-
punkt. Den förhåller sig helt och hållet som
oförståndiga barn både till det kram, som
lyser den i ögonen i alla dessa bodar, som
uppstå öfverallt på landsbygden, och till den
kredit som erbjudes. Det är något nytt och
okändt som lockar, den förstår ej faran, som
lurar bakom, den förstår ej att beräkna; de
kunna — dessa torpare eller statgummor —
kanske knappt tydligt läsa sin räkning,
än mindre skrifva upp och hålla reda på
hvad de taga. Och så sjuuka de ned i dju-
pare och djupare fattigdom!
Från en skogstrakt i mellersta Sverige har
den, som skrifver detta, någon erfarenhet om
kreditsystemets lockelse, missbruk och ogyn-
samma inverkan. Trakten hade icke förut
varit lyckliggjord med någon handelsbod. En
sådan uppsattes af en ung, välvillig man,
som likväl tycktes sakna försiktighetens vik-
tiga egenskap. Det slog bra till; men sedan
man upptäckt, att man icke vid köp behöfde
med det samma »slänga penningarna på di-
sken», blef omsättningen rent af förvånande
stor. Silltunnorna ströko, kaffe dracks i alla
stugor, och barnen rumlade på karameller.
Men tiden gick, och hvad som blifvit »krit-
sadt» skulle betalas. Penningarna inflöto lika
långsamt, som varorna fort gått ut; än inflöto
blott bråkdelar af dem, än uteblefvo de all-
deles. En dag infann sig ett ombud för den
unge mannens förlagsgifvare; för kredit sat-
tes stopp, och räfst började med de skyldige.
Det hade visserligen icke varit den i det hela
rättrådiga befolkningens afsikt att tillnarra sig
något af den lättrogne unge mannen. Felet
låg i bristande ekonomisk kultur, om vi så
få uttrycka oss, man ägde icke motstånds-
kraft mot kreditens tjusning, man hoppades
kanske på ett obestämdt något, och — kom-
mer dag, kommer råd.
Det ligger i allmänhet en lockelse i att
liksom få något gratis eller åtminstone tills
vidare gratis. Man skickar blott ned en re-
kvisitionslista i kryddboden — efter en liten
stund står i köket ett bud med alla möjliga
goda saker.®
Man vill fara ut och åka — antingen är
det ett förträffligt före eller ett härligt vår-
väder —• man säger till hos hyrkusken om
ett åkdon. Efter en kvart kös det fram.
Man spelar rik utan penningar!
Familjen vill »se sina vänner», och frun
behöfver blott telefonera, så skicka sockerba-
gare, slaktare och blomsterhandlare hem det
bästa, hon kan önska. Herrn i huset går
själf i förbigående in till vinhandlaren och
bestämmer hvilka viner, som skola sändas
hem. Och dagen efter säger frun med en
gäspning:
»Vår supé, den var ju fin,
På bästa sätt allt arrangeradt,
Väl ekläreradt,
Superbt serveradt. »
Hvartill, som vi minnas från fru Lenn-
gren, svara orden:
»Och huset rätt nu ruineradt »
Hela festen hade kanske blifvit inställd,
om ej krediten funnits. Att lysa med lånta
fjädrar, brukar ju i allmänhet anses som klen
ära. Hvarför tänker man icke så äfven i
ett fall som detta?
Herrskapet har hälsat på hos bekanta. De
hade mattor och dörrförhängen af smyrnaväf-
nad, »vieux saxe» och venetianska speglar
etc., etc. Hemkomna finna våra vänner sitt
eget enkla hem fult och tarfligt, och redan
samma dag börja funderingar på, huru det
skall kunna omskapas i likhet med det, som
väckt deras afund. Detta olyckliga begär
att hafva som andra, hvilket blifver så mån-
gen svag och osjälfstäudig människas fall,
understödes af den svenska villigheten att
lämna kredit. En egenskap hos köpmannen,
hvars frånsida måhända heter »våga vinna,
våga tappa». Det finnes ju knappt något,
man ej kan få på räkning, afbetaluing eller
hur det nu kallas, blott man är något så när
väl känd. Inom kort ser hemmet ut, so:n
man önskar, men månne ej, när den obeta-
lade lyxen flyttar in, trefnad och lugn flytta ut?
Solen strålar åter öfver våra bygder. Strax
gripes man af ett litet »vårraseri»: den unge
mannen gör en afstickare till skräddaren och
låter »adonisera sig», och fruar och fröknar
kunna knappt sofva om nätterna för tankar
på de nya toaletter, som hägra för deras fan-
tasi, och af grubbel öfver, huru de skola
kunna få dem. Ja, det blifver väl till sist
ingen annan utväg än att taga på räkning.
Penningar har man icke nu, men i höst får
man väl skaffa på något sätt. Om åtta da-
gar får den unge sprätten hem en fin de
siècle kostym, som artigt aflamnas i tambu-
ren ; och bittida och sent ringa bud med hatt-
askar och kartonger till hemmets kvinnliga
medlemmar. Penningar begäras ej.
Det går ty värr så sorgligt lätt att få
kredit, men detta obetänksamma sätt att be-
gagna sig däraf är just rätta sättet att kom-
ma »under isen».
(Forts.)
Up notisboken.
Utmärkelse åt svensk målarinna. Frö-
ken Ava Lagercrantz, dotter af vice amiral Lager-
cranlz, har af Académie contemporaine i Paris er-
hållit en medalj af 2:dra klassen och ett diplom för
en af henne målad pastell, »Rêverie», hvilken mål-
ning senast varit utställd i Havre.
De bortgångnas minne. Eugeniahemmet
har sasom gafva af d:r W. Svedbom mottagit en
byst af hans aflidna moder, fru Fredrika Limnell,
mångårig vice ordförande i sällskapets styrelse. By-
sten, i och för sig ett konstverk, utförd af prof. J.
Bärjeson, pryder nu styrelserummet ute å hemmet,
där redan förut en bild af prinsessan Eugenie för-
varar minnet af hemmets grundläggarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
