Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
O
>
N
H
m
: J» J*
!■» 3
<- —
!|S
MS-
oTg-
►s
Z/3 p»
C>= ^
PT?
<i
VJ»
jr
BT
SI
K
îu
(Il
•d
H
(0
w
îd
O
b
(3* ü
£. 0
ft» CP3
P
H
»-«■
S’i’ W
CD O
«rt- 4
* c-*-
O
4
fcJ “
o
p: 4
4 O:
4
>H ta
H» P
» Çh
P5 O
p ta
4
B O:
S- ^
c*- <J
CD
H
till god natt, stack hon det hastigt in under hans
väst.
Onkel Jonas svek icke hennes förtroende. Han
gjorde hvad han kunde, för att brefvet skulle komma
till den, det var skrifvet till, och det var icke
hans skuld, att det kom bort och försvann.
Grefven väntade den ena veckan och månaden
efter den andra, och det var först framåt somma-
ren, då han åter måste lämna Sverige, som han
gjorde ett sista försök att träffa Tony.
Tony å sin sida väntade hvar dag något bud
från honom. Hon förstod nog, huru svårt det
skulle vara för honom att få ett bref till henne,
men hon hade dock den säkra öfvertygelsen, att,
där det gäller det käraste man har, där skall man
alltid finna utvägar, och hon visste ju, hvilken
trofast och fiffig betjänt grefven hade i sin franske
Gaston.
Han skulle väl ändå kunna hjälpa honom att
få ett bud till henne.
Under tiden behandlades Tony af sina föräldrar
med en reservation, för att icke säga kyla, som
var henne förfärlig att bära. Den förlorade sonen,
som kom tillbaka till sin fader, blef mottagen med
kärlek och med öppna armar, men Tonys föräldrar
visade henne ingen kärlek. De hade kanske en
hemlig misstanke, att hon icke kommit tillbaka så
säkert som det såg ut.
Det kunde icke heller undgå Tonys goda hjärta
att se, hur onkel Jonas led. Han älskade henne
så uppriktigt, och hennes lycka var honom utan
jämförelse det viktigaste af allt på jorden.
Men att förbereda allt till sitt giftermål med en
ung dam, om hvilken man vet, att hon i hemlig-
het endast går och längtar efter, att en annan
skall komma och taga henne, det öfvergår dock
större krafter än dem, som själfve onkel Jonas
hade att råda öfver.
Han förlorade sitt glada och blomstrande utse-
ende. Han, som annars gick så säkert och or-
dentligt tillväga med allt hvad han hade att be-
styra, tycktes nu hvarken veta ut eller in, gaf
otydliga och osammanhängande befallningar, hvil-
kas utförande ban därpå hastigt förändrade.
Han var alltid orolig och tycktes beständigt vänta
på, att den hotande, främmande makten, som
kunde tillintetgöra hans lycka, skulle bryta lös
öfver honom, och han fann ingen glädje vid lif-
vet mera.
I dessa förhållanden trifdes icke Tony. Hon
var van att lefva ett stilla lif, omgifven af ömhet
och tillgifvenhet, hvarur hennes kärleks korta,
flammande period hade lyft henne upp i en annan,
högre värld.
Nu hade hon hvarken det ena eller det andra.
Hemmets frid och glädje voro borta. Onkel Jo-
nas kunde icke uppmuntra henne längre. Han var
så olycklig; — och från den andre hörde hon
ingenting.
En kall, ängslande tystnad var allt hvad som
följt på de glödande löften och försäkringar om
sin kärlek, som han hade gifvit henne.
Hon började känna en isande förtviflan bemäk-
tiga sig hennes bjärta, och en afton, då hon icke
längre kunde härda ut därmed, hviskade hon till
onkel Jonas:
»Säg mig — o, säg mig; — tror du, att han
har glömt mig?»
Onkel Jonas svarade intet, och Tony förstod,
att han menade: »Ja!»
III.
Snön hade för länge sedan smält. Trädgården
stod full af röda tulpaner och gula påskliljor, och
strax efter dem störtade syrenerna fram och fyllde
alla gångar och alléer på Arvidsnäs med sin väl-
lukt.
När sommaren en gång börjar, är det otroligt,
hur fort det går och med hvilken hast den ena
härligheten aflöser den andra.
Likaså omärkligt skedde det, att Tony så små-
ningom uppgaf allt hopp om att någonsin mera
höra från grefve Magnus. Han hade nog glömt
henne för andra sköna damer i hufvudstaden, eller
kanske var han icke alls i landet mera?
Man väfde och sydde med allt större ifver på
hennes utstyrsel, och i denna halfhet kunde hon
icke lefva. Det var bättre att med ens afgöra sitt
öde, och hon hade lofvat onkel Jonas att gifta
sig med honom efter midsommar.
Sedan hon afgifvit detta löfte, blefvo föräld-
rarne mera nöjda med henne, och modern be-
handlade henne med något af den respekt, som
man visar en ung fru.
Hon själf sörjde icke längre.
Hon hade sörjt så mycket, att hon var alldeles
förvirrad och trött, och när hon vandrade ensam
omknng i parken, var det med en känsla som hos
en konvalescent, hvilken ännu icke kan förmå sig
till något slags arbete eller till några tydliga tan-
kar, men som blott går sakta omkring och låter
solen skina på sig.
Det var en halft beslöjad sommardag, som Tony
gick upp och ned i den långa lindallén, som be-
gränsade ena sidan af parken, och som låg innan
för en lång mur, hvarpå en enda dörr förde ut
till fälten.
(Forts.)
■ifr
På förekommen anledn’ng tillkännagifves härmed, att
den prlsnedsättning å sista kvartalet af »Kamraten,
illustrerad tidning för Sveriges ungdom», hvilken i förra
numret af Idun annonserades, af postverket tillämpas
först efter den 1 5 okt. De som således redan gjort
försök att verkställa prenumeration enligt det lägre
priset, men afvisats, torde efter den 15 dennes för-
nya detsamma och därvid åberopa Generalpoststyrel-
sens cirkulär n:r 55.
Innehållsförteckning.
Elsa Borg ; af L. S. (Med porträtt.) — Konvalescent ;
poem af Ernst Högman. — Ur George Eliots dagbok. — Smä
tölpar och »enfants terribles»; af Erny. — Idnns julklapps-
basar. — Nisse ; en bild ur »konstnärslifvet» af Ernst Lund-
quist. (Slut fr. föreg n:r.) — För äktenskapskandidater ; fem
sentenser af Albert Roderick. — En svensk osed ; några eko-
nomiska funderingar af Ellen Bergström. (Forts.) — Ur notis-
boken. — Från Iduns läsekrets : Att byta döttrar ; af Tant
Lina. — Teater och musik. — En gammal historia; af Hele-
na Nyblom. (Forts.) — Tidsfördrif.
ty
’Sïâifôrârif.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Lösnings-logogryf.
(Såsom våra läsarinnor finna, inne-
håller denna logogryf, på samma gång
den är en själfständig sådan, lösningen
till logogryfen i n:r 39, hvars ord ut-
märkas genom kursiv stil. Det för-
tjänar anmärkas, att »lösnings logogry-
fen» insändes, innan lösningen i n:r 40
var publicerad.)
På »fjäderskruden» och »inre oro»
och »dragningskraften» och »cirkel-
gång»
och »knagglig visdom» i »själfva ver-
ket»
samt »vandring» natten och dagen lång
jag igenkände strax L—o:s klocka
och är nu redo den sönderplocka.
Dess delar Bätter jag här och där
uti mitt verk: logogryfen här.
För egen del tycks en hvar mig hylla,
fast hos sin granne man mig ej tål.
För hänsynslöshet man plär mig skylla,
fast man mig brukar för samma mål.
I alla grenar af samfundslifvet
jag finns och medger, att öfverdrifvet
jag går till väga i denna tid.
Men se! — tillvaron är endast strid.
Min rustning lika ej är i striden.
Och öppen hjälm jag ej alltid bär.
Om klädd i vadmal, i frack, i siden,
»framåt I» mitt valspråk dock ständigt
är.
Mitt slagfält ser du än inom rampen,
än uppå börsen, än uppå stampen,
på torg och gator och sjö och kust.
Så vågen med mig I ock en dust.
Med tio man vill jag eder möta,
och dessa äro just hela armén:
Hvad trädgårdsmästarn och kocken
sköta
.— de gå ock stundom på tvenne ben.
Hvad ofta blott en reflex kan vara.
Ett djur till människans nytta bara,
man det kan koka och steka med,
än uppå kol och än uppå ved.
Då »lock. hörs ljuda i kvällen stilla,
hvem svarar dä med melodisk röst?
Hvad högljudt gjorde den späda, lilla,
då det klack till uti mammas bröst.
Hvad genomgår man väl uti Loka?
Med hvad en lo synes gå och snoka.
Ett häftigt fall ifrån skyhög höjd.
Ett tecken till att man ej är nöjd.
En bakvänd julklapp af bagarns hän-
der.
Uppå en uppgifven stat ett namn.
Hvad aldrig nà’nsin mot norr sig
vänder
i templets dunkla, men helga famn.
Hvad man som märken vid vägar
sätter
på öfveryrda och öde slätter.
En man så farlig, ja ömkan stor
med den man har, som är i hans klor.
En moder långt upp i höga norden,
på långt håll räknar hon släkt med ko.
Tyngdhållningssak, hvilken känd är
vorden.
Hur luften känne*, där många bo.
Hvad utan lägges på dragarn ok.
Hur nämnes stundom en rolig tok.
Hvad än kan stiga och än kan falla,
och styras, ändras än hit, än dit.
Urgammal skrift- och hvad vi den
kal\a.
Hvem lyser mot oss än röd, än hvit,
samt kallar fram både o och ack
och lockat fram månget vänligt tack.
Hvad säkert alltid en klok man talar.
Hvad så till nöje som nytta är.
En speleman uti skogens salar.
Hvem kolar af i din eldstad där?
Hvad riddarn hette och Ola ock.
Ett träd hvars stam ju är väldigt tjock.
Hvem följt dig framåt — samt ock
tillbaka.
Hur ljöd den rösten som sjöng : »La
la.»
Säg hvilka sorgkalken nog fått smaka.
En som »belackare» ock kan ha.
Hvad bjuder hösten uppå bland annat.
Hvad till din ledsnad ibland har stan-
nat.
Ett djur, som trifs i kloakens famn.
På gamla Sverige till sist ett namn.
F. M. G.
Charad.
Milt första — en prydnad, som börden
blott äger,
som glans och som rang åt sin bärare
ger;
och mycket — fast liten — för mån-
gen den väger,
som dömer blott ytan, till namnet blott
ser.
Mitt andra sig ringlar i vaggande vå-
gor;
än brusar dess bölja, än stilla den går;
än smeker den sakta, än kraftigt deri
slår
och sätter oss stundom i eld och i lågor.
Mitt tredje förglöm ej ! Ack haf det i
minne,
där tungt du nu trälar i stoft och i grus!
Det lättar din börda, det lugnar ditt
sinne,
som bäfvar af oro i stormarnas brus.
Mitt hela så gärna mot rymderna ilar,
när aftonen svalkats och dagen har
flytt.
Du somnar med lugn och i trygghet
du hvilar
och möter med glädje din morgon på
nytt.
P. L.
Ifyllningsgåta.
Ifyll de tomma rutorna i denna fi-
gur med en bokstaf i hvarje, så att
orden, om de läsas från vänster till
höger, gifva: 1) en dansk ö, 2) en
tysk, dramatisk skald, 3) en stad i
Éysslaud, 4) en tysk skald, 5) en stad,
6) kapplöpningsplats, 7) en del af Cæ-
sars provins, 8) ett land i Europa, 9)
en insekt.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet
på en svensk stad.
Lösningar.
Logogryfen : Kakelugn ; klunka, kung, ek,
lunk, lag, elg, lugn, aln, kel, nagel, klang,
kal, lek, al, kanel, elak, lunga, kulen, gulna,
Lima, klen, kalk, ung, galen, ugn, neka, nu,
neg, le, enka, gen.
Fyrkantgåtan :
POLEN
ONEGA
L E V I T
E G I N A
NATAL
Geografiska stafvelsegåtan: 1) Bolmen, 2)
Nässjö, 3) Litany, 4) Koster, 5) Örebro, 6;
Dieppe, 7) Ofanto, 8) Arvika, 9) Reggio, 10)
Havana, 11) Vänern, 12) Windau, 13) Lovisa,
14) Laholm, 15) Pregel)oI6) Kassai, 17) Hor-
ten, 18) Sparta, 19) Alborg, 20) Andros —
»Bättre tiga än illa tala».
arque
• • ett rödt Bordeaux-vin af 1S81 års skörd, i saknad af tillbörlig syrlighet Tf A Nvdcllll & CO
7 7 i smaken och garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom U
ett synnerligen godt och hälsosamt s. k. bordsvin. Vinets pris är kr. Stockholm, Stureplan n:r 2.
1,20 pr butelj, och dess försäljning sker endast hos Rikstelefon. Allm. telef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
