Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 327
Från Iduns läsekrets.
Att byta döttrar.
Fru Cecilia Bååth-Holmbergs varmhjärtade och
utmärkta uppsats: »Också en kvinnofråga» — för
hvilken jag här vill hembära ett innerligt tack —
har i mitt minne återfört en idé, som härom-
dagen rann upp i min hjärna. Jag hade redan
då tanke på att delgifva den åt Iduns läsekrets,
men det hade så mycket både talats och skrifvits
om denna fråga, att jag drog mig mig för att åter
upptaga den. Också syntes sådana där oförsynta
annonser mera sällan, så jag hoppades, att en
återgång till det bättre inträdt. Men så måtte icke
förhållandet vara, och därför vågar jag nu fram-
lägga min lilla idé för Iduns läsarinnor. Väl kan
jag icke hoppas att härmed råda bot för detta
missförhållande, men min hjärtliga välmening må
vara min ursäkt, att jag tagit eder tid och tankar
i anspråk.
Att det är skamligt och omänskligt att begagna
sig af en fattig medmänniskas nödställda belägen-
het att icke hafva någonstädes att göra af sig i
världen för att tillbjuda henne villkor, under hvilka
den enklaste eftertanke säger, att hon icke kan
existera, för så vidt icke orden »godt hem» tagas
i den utsträckning, att de liksom barn i huset
skulle få både kläder och föda — därom äro väl
alla ense. Men å andra sidan kan icke förnekas,
att mången ung flicka kan finna stor fördel af att
för en tid få komma i ett godt hem och få del-
taga i alla göromål och såsom ersättning för sitt
arbete få grundligt lära sig dem. Och i alla hän-
delser är det förståndigt och bra, att de unga
flickorna vilja ut och se sig litet om i världen;
ty liksom det för vår kroppsliga hälsa är gagneligt
med ombyte af luft, så är det för vår andliga
varelses utveckling både nyttigt och behöfligt att
se andra människor, andra förhållanden, för att
icke fastna i ensidighet. Men felet är detta, att
de taga platser, d. v. s. komma i hus, där det i
alla fall behöfdes och funnes en »tjänande syster»,
och att de verkligen utan lön fylla en sådan plats
samt såmedels taga bort densamma för någon
fattig flicka, som eljes skulle kunnat erhålla den.
Men i stället för att låta sina döttrar trängas med
de behöfvande och försvåra, för att icke säga omöj-
liggöra, deras kamp för tillvaron, så skulle ett par fa-
miljer helt enkeltför en tid byta döttrar. Då vore
det ju blott en dotters plats, som upptoges, och de
fattiga flickornas berättigade klagan skulle icke
mer samla ansvar på deras hufvuden, som tank-
löst tagit brödet ifrån dem. Skulle någon mera
moder vilja i Idun yttra sig öfver mitt förslag,
vore -nog gagneligt.
Tant Lina.
Teater och musik.
Kungl. operan har fortfarande framgång med sitt
nya program. — Nästkommande onsdag begynna
abonnementsföreställningarna, till hvilka anteck-
ning kan ske hvarje dag kl. 2—4 i k. operans
kansli. Därsammastädes kan anteckning också
ske till de stundande Melbaföreställningarna.
Operasångaren Henrik Westbergs konsert å Veten-
skapsakademiens hörsal torsdagen den 5 dennes
hade ej lockat så stor puklik, som den helt visst
förtjänat. Hr W. visade sig förfoga öfver en präk-
tig tenorstämma med vacker och fyllig klang.
Skolan och föredraget voro ock de allra bästa.
Särskildt visade hr W. sig vara en förträfflig ro-
manssångare. Efter hvarje nummer hälsades den
värderade gästen af det lifligaste bifall; och från
alla håll hörde man den önskan uttalas, att till-
fälle måtte beredas publiken att få höra hr W. å
operascenen. — Fröken Gerda Pettersson biträdde
med några sångnummer.
Första kammarmusiksoaréen gifves af den välkända
Aulinska kvartetten nästkommande tisdag i Veten-
skapsakademiens hörsal. Biträde lämnas af fröken
Sigrid Pettersson och kammarmusikus G. Sand-
qvist.
Fru Marcella Sembrich gifver lördagen den 21 d:s
sin första konsert härstädes i Musikaliska akade-
miens stora sal. Biljetter erhållas i Abr. Lund-
quists hofmusikhandel.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
(flony kände, att hon blef hvit i ansiktet. Hennes
t hjärta slog som om hon skulle kväfvas, och
med en dämpad, fjock röst, som hon icke själf
kände igen, hörde hon sig säga:
»Jag vill. . . jag vill aldrig gifta mig med ho
nom.»
Den blick, hvarmed hennes mor såg på henne,
var sådan, att hon föll på båda sina knän och
blef liggande med händerna för ansiktet.
Hon visste icke, hvad de frågade henne om, icke
hvad hon själf svarade. Hon visste blott, att hon
på ett oförslarligt sätt fick allt berättadt, och att
hon hörde sin mors hårda stämma säga:
»Du är inte värd att vara vårt barn, du, som
kan vilja bringa en så förfärlig skam öfver oss !
Bryta ditt ord! Tvinga oss att bryta vårt ord till
en hedersman, hvars tjänstflicka du efter detta
icke är värd att bli.»
Hon försökte att tala. Hon försökte, att låta
sin kärlek tala, att få något af all den värme,
hvarmed hennes hjärta var fullt, att värma de
andra.
Men hon kunde icke. Hon kände sitt bröst
sammansnöras, hon kände sig krossad och till-
intetgjord under all denna hårdhet.
Hon kröp sakta bort för att omfamna sin mors
knän, och hon såg, huru fadern sträckte ut sina
händer för att röra henne, men modern stötte
henne bort med dessa ord:
»Tar du inte den man, som du har gifvit ditt
ord, så är du inte längre mitt barn! Jag förka-
star och förbannar dig!»
Det föreföll henne, som om det blixtrade öfver
hennes hufvud, och som om blixten slog ned i
henne själf — hon föll medvetslös omkull på
golfvet, och då hon vaknade, befann hon sig lig-
gande på sängen i elt rum, som icke var hennes.
Hon såg sig omkring och igenkände ett af de
gästrum, som sällan användes, ett stort lågt rum
två trappor upp, där gardinerna voro nedrullade
för fönsterna. Hon reste sig för att rulla upp
dem. Det var redan natt, och stjärnorna gnist-
rade högt öfver parkens trädgrupper. Hon gick
till dörren för att öppna den. Den var läst.
Hon lyssnade, om icke någon skulle komma,
men allt var som utdödt i det stora huset. Onkel
Jonas hade gifvit henne en liten klocka, på hvars
baksida voro anbragta två hjärtan, genomstungna
af samma pil: den satt i hennes skärp, men den
hade stannat.
Natten blef mörkare och mörkare, men icke den
minsta rörelse i korridoren tydde på, att någon
hade för afsikt att besöka henne. Nu förstod hon
det! Man ville tvinga henne.
Och det förhöll sig verkligen så.
I tre dagar och nätter lät man henne vara full-
komligt ensam. En gång om dagen öppnades
dörren på glänt, och man sköt in en skål mjölk
och ett bröd till henne; därefter hörde hon, huru
dörren åter lästes hårdt igen.
Sängkläderna hade icke på lång tid varit använda.
De hade en instängd, unken lukt. Det fanns inga
lakan på sängen, intet vatten i vattenkannorna.
Man öfverlämnade henne till en fullkomligt hjälp-
lös, förtviflad ensamhet.
Först greps hon af en vrede, som gränsade till
raseri. Hon hade aldrig känt något sådant förr!
Detta, att stå framför en låst dörr, som hon icke
kunde öppna, och som hon icke visste, när man
ville öppna, gjorde henne utom sig. Hon trodde,
att hon säkert skulle bli galen
Nästa dag började hon gråta. Hon greps af ett
så innerligt medlidande med sig själf — en sådan
stackars liten flicka, som man kunde vilja göra
så ondt!
Tredje dagen var hon så trött af att gråta och
sörja, att hon hela dagen låg utmattad och half-
sofvande på sin säng. Men då fjärde dagen kom,
sade hon till sig själf, att om nu icke någon kom
till hennes hjälp, måste hon dö! Men dagen gick,
och det kom ingen. Hon rörde icke vid mjölken
och brödet, som man sköt in till henne.
Hon märkte, att den, som bar in det, stannade
vid dörren och lyssnade. De trodde kanske, att
hon redan var död — och hvad skulle det göra
dem?
Det började redan bli mörkt, då hon åter hörde
steg utanför.
»Tony, min lilla dufva!» hviskade någon i nyc-
kelhålet.
G. 8. £agerström
»Hvem är det?» frågade hon sakta.
»Det är jag! Det är onkel Jonas! Nu kom-
mer jag !»
Nyckeln vreds försiktigt omkring i nyckelhålet,
och strax efter kom onkel Jonas in.
»Mitt stackars lilla barn ! — Herre Gud, mitt
stackars barn! Hvad ha de gjort med dig?»
Han lyfte henne upp ur sängen, lade hennes
hufvud mot sitt bröst och grät öfver henne en hel
ström af de varmaste och mest uppriktiga tårar.
Han hade dessa dagar icke varit på Arvidsnäs.
Då han nu hade kommit till middagen, hade han
frågat efter Tony, och fru Elisabeth hade svarat,
att hon var sjuk, men efter middagen hade Anne-
Sophie kommit till honom och bedt och besvurit
honom att försöka komma in till Tony. Hon
hade blifvit inspärrad af modern, och ingen visste,
om hon var lefvande eller död.
Onkel Jonas var icke så enfaldig, som han i
mångas ögon såg ut att vara. Han visste nog, att
han icke skulle kunna uträtta något hos fru
Elisabeth.
Hon skulle icke för några böner vika från den
plan, hon en gång hade lagt — hvilken denna än
månde vara.
Onkel Jonas gick till hushållerskan. Det var
hon, som hade om hand att skaffa in mat åt Tony
på hennes arrest, och med böner och löften om
en fullkomlig tystnad förmådde han henne ändt-
ligen att lämna ifrån sig nyckeln.
»Och hvad har du gjort, du lilla stackare, som
de kunna misshandla så här?» frågade han, me-
dan han oupphörligt klappade Tonys utslagna
hår.,
»Ah, ingenting!» svarade hon snyftande. »Det
vill säga, det är bara det, att jag inte vill gifta
mig med dig, söta onkel Jonas!»
Det blef en paus, och hans hand strök icke mer
öfver hennes hår; — men så började den klappa
henne igen, och hon hörde hans stämma darra i
mörkret, då han sade:
»Jaså, du vill inte det. — Är det grefve Magnus
du vill ha?»
Det kom först intet svar, men så hviskade hon
sakta: »Ja!»
»Jag kunde nästan tro det,» sade onkel Jonas.
»Hau är en sådan vacker ung man, fin i skick och
seder och van att bedåra kvinnorna.»
»Säg ingenting ondt om honom,» sade Tony
hastigt.
»Har han skrifvit till dig?» frågade onkel
Jonas.
Tony upplyste honom om, att grefve Magnus
först väntade på bref från henne, men att hon
icke hade haft mod att bekänna allt förr än för
några dagar sedan.
»Och hvad ämnar du nu göra?» frågade onkel
Jonas mildt.
»Jag ville skrifva till honom, huru det står till
här. Att det ännu är omöjligt, att vi kunna tänka
på att få hvarandra — ännu! Men han skall
inte uppge hoppet! Det skulle han inte kunna
bära.»
»Och huru skall du få det där brefvet till ho-
nom?» frågade onkel Jonas, som alltjämt klappade
hennes hår.
»Ja, det är just det jag inte vet, — om inte
du?» — tilläde hon efter ett uppehåll och klappade
honom på kinden.
»Jag skall göra allt hvad du vill! Bara du blir
lycklig, min dufva! — Skrif du brefvet — jag
skall nog skaffa det i väg!»
Men det var nu närmare och viktigare saker de
hade att tala om, och de måste i hast komma
öfverens om, huru Tony skulle kunna befrias ur
sin arrest.
Det enda medlet var att ge efter, att lofva bot
och bättring och en fullkomlig underkastelse under
moderns vilja. Huru Tony sedan skulle kunna
handla tvärt emot denna vilja, blef då en fram-
tidsfråga, som onkel Jonas måste hjälpa henne att
lösa.
Nu måste han gå, men det var blott för att
komma tillbaka med fru Elisabeth, som med en
armstake i handen trädde in i rummet.
Med gråtande tårar måste Tony bedja modern
om förlåtelse och lofva henne att för framtiden
aldrig sätta sig emot föräldrarnes önskan.
Samma afton skref hon en liten biljett till grefve
Magnus, däri hon besvor honom att icke uppge
hoppet, icke glömma henne.
De hade visserligen ännu intet hopp att någon-
sin få föräldrarnes samtycke, men så säkert som
hennes kärlek var evig, så säkert skulle hon vänta
och tro på honom, och lika säkert skulle de en
gång mötas i lycksalighet.
Hon öfversållade det lilla brefvet med kyssar
och vätte det med sina tårar, och då onkel Jonas
åkte hem om aftonen och hon omfamnade honom
18 Humlegårdsgatan 18
/.V dntnntnw. 1Si
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
