- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
330

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 20 oktober 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330 1893
IDUN
Så himmelskt säll är ingen veklings sömn
På rosors bädd i myrtenträdens skugga
Som dygdens hvila efter mödans kamp.
E. J. Stagnelius.
Marcella Sembrich, hvars verkliga namn
är Paxede Marcelline Kochanski, föddes
den 25 februari 1858 i Wiesnevczyk i
Galizien. Sembrich är mödernenamnet.
Hon hade redan hunnit sä långt både i
violin- och pianospel, att hon stod i be-
grepp att debutera som virtuos å ettdera
af dessa instrument, då några musikvän-
ner i Wien upptäckte, att hon var i be-
sittning af en skön stämma och lagade så,
att hon sändes till sångläraren Lamperti i
Milano. Från sitt sextonde till sitt nit-
tonde år arbetade hon nu med den största
ihärdighet på stämmans utbildning och de-
buterade 1877 å italienska operan i Athen
såsom Elvira i »Puritanerna». Yid samma
tid ingick hon äktenskap med sin förste
lärare i piano, Wilhelm Stengel i Lemberg.
Sedan den unga sångerskan förvärfvat
tillräckliga kunskaper i det tyska språ-
ket och satt sig in i den tyska reperto-
aren, antog hon 1879 engagemang vid
hofteatern i Dresden. Här koin hon dock
ej att stanna länge på grund af intriger,
som ledde sitt upphof från hennes rival,
fru Schuch, på hvilken Marcella Sem-
brichs vänner efter sin favorits afgång
hämnades genom att på scenen inkasta
en kolossal begrafningskrans.
Marcella återvände till Milano och fi-
rade där sannskyldiga triumfer i Lucias
parti. Sommaren 1880 begaf hon sig till
London och erhöll där genast engagement
vid Cowentgarden, å hvilken scen hon
äfven dé närmast följande åren uppträd-
de, alltid med stor framgång. Anställd
vid italienska operan i Petersburg och
Moskwa, väckte hon i dessa båda städer
formlig ’entusiasm. Därpå företog hon
ett triumftåg genom de större tyska stä-
derna med Wien och Berlin i spetsen.
I den senare staden uppträdde hon för-
sta gången år 1885. Sedan dess har hon
i den tyska rikshufvudstaden firat sina
kanske förnämsta triumfer. Bedan för
fem år sedan var hon på väg till norden,
men på grund af en tillfällig indisposition
måste hon afbryta denna turné i Köben-
havn.
Hvad man beundrar hos denna sånger-
ska är ej endast hennes högt uppdrifna
strupfärdighet utan, och det ej mindre,
hennes betydande musikaliska intelligens.
Då en bedömare i sistnämnda stad för-
klarar sig öfverraskad öfver, att hon sjun-
ger en Mozartaria så stilfullt och med en
sådan innerlighet, som om hon aldrig
studerat italienska rullader, går han emel-
lertid uppenbarligen för långt. Det är
en ganska vidt utbredd, men grundfalsk
åsikt, att strupvirtuositet verkar häm-
mande på det musikaliska uttrycket i
sång. Alldeles icke, den förädlar det, för
så vidt musikalisk begåfning öfverhufvud
är till finnandes, hvarpå otaliga koryfeer
inom den äldre och äfven den moderna
italienska sångskolan lämnat otvetydiga
bevis, och den utvecklar förmågan att i
sångfrasen distinkt efterbilda skiftnin-
garna i textens innehåll. Just därför att
Marcella Sembrich genomgått en så grund-
lig italiensk sångkurs, är bon i stånd att
på ett öfverlägset sätt behärska alla faser
i sin konst och låta sin musikaliska in-
telligens verka i dess fulla prakt.
Sembrichs repertoar omfattar företrä-
desvis sådana uppgifter som Mozarts
kvinnokaraktärer Zerlina, Susanna, Con-
stance m. fl., hjältinnepartierna i Flotows
operor Martha och Stradella förutom en
hel del italienska koloraturpartier, Gilda,
Amina, Lucia o. d. Af utländska omdö-
men får man det intryck, att hon visser-
ligen ej kan mäta sig med de yppersta
sångerskorna i närvarande och förflutna
tid, men att hon likväl intager en myc-
ket upphöjd ställning bland operasånger-
skor. Och i den trollmakt hon utöfvar
lär hennes personlighet medverka. Hen-
nes ansiktstyp är ej af klassiskt regelbun-
den skönhet, men hennes lifliga bruna
ögons lijärtevarma blick, leendet kring
hennes mun och det enkla naturliga be-
haget i hela hennes uppträdande lära
verka mer vinnande, än endast skönheten
förmår.
På väg till Stockholm konserterade Mar-
cella Sembrich förliden lördag i Köben-
havn med storartad succès.
* *

*


Nelly Melba, hvars verkliga namn
är Nelly Mitchiels, föddes den 19 maj
1865 i Melbourne i Australien. Hon har
bildat sitt konstnärsnamn efter sin födelse-
stad. Tidigt gift med en irländsk baron
vid namn Armstrong, kom hon redan vid
21 års ålder till London. Då hon här
å några konserter väckt uppseende för
sin vackra röst, begaf hon sig inom kort
på sina vänners inrådan till Paris för att
vidare utbilda sig i sångfacket. Hon
valde den af många nordiska sångerskor
kända madame Marchesi till lärarinna,
och det dröjde ej mer än l1/g år, innan
hon hunnit förvärfva sig så pass stor
sångteknik och kunskap i det franska
språket, att hon vågade debutera, hvilket
skedde hösten 1887, dock ej i Paris, utan
på Théâtre de la Monnaie i Bruxelles,
Hennes debutparti var Gilda i »Bigoletto»,
hvilken roll efterföljdes af Lucia, Yioletta,
Ophelia, Julia m. fl.
Sångerskans framgång i den belgiska
hnfvudstaden föranledde direktörerna för
Parisoperan att erbjuda henne engage-
ment, hvilket hon äfven antog, och hon
debuterade å denna scen i maj 1889 så-
som Ophelia. Sedan dess har hon utfört
en hel del olika partier och särskildt
väckt uppmärksamhet såsom Margaretha
i Gounods »Faust».
Det är sålunda en jämförelsevis kort
konstnärsbana, madame Melba tillrygga-
lagt, ett helt decennium kortare än Sem-
brichs. Hon har emellertid uppträdt och
vunnit erkännande äfven utom Frankrike,
såsom i Byssland och Italien. I år har
hon skördat lifligt bifall i London, där
hon sjungit Neddas parti i »Pajazzon».
Den franska kritiken har haft åtskilligt
att anmärka med hänsyn till sångerskans
textuttal och behandling af ett språk,
som ej är hennes modersmål, liksom den
äfven opponerat sig mot hennes ovana
att stundom med fulla lungor utslunga
sina höga toner på ett kraftigare sätt,
än den musikaliska frasen fordrar. Men
den erkänner allmänt hennes tekniska
utbildning i öfrigt och framhåller vid
sidan häraf hennes ovanliga skönhet. Hon
säges äga en soprano leggiero med en
ypperlig stämhöjd, men något svagare
bröstregister.
H. G. S.
Melankoli.
e^Sär mossiga gamla lindar
bilda från slottet mot stranden ner
en skum allé genom parken,
i höstliga kvällen jag ser
på sandad gang promenera
en svartklädd, smärt, graciös gestalt.
Det tycks, som hon ginge och drömde
och glömde omkring sig allt.
Det tycks, som om till hon ryste
vid fallande löfvens prassel ibland,
och stundom nervöst da skälfver
den hvita och späda hand. —
Aha, I svarta ögon,
som fuktiga glimmen bak nedfäldt flor,
I synens mig välbekanta :
jag skådat er förr, som jag tror!
I hafven med trolldom mig dårat,
er bild har förföljt mig, hvarthän jag gick :
för länge, för djupt jag skådat
in i er sorgsna blick.
Jag känner dig väl, min köna,
trots florets skymmande draperi —
du är ju min gamla flamma —
ditt namn är Melankoli.
Var kärlek förblifvit trogen.
Mig andra bedrogo, jag andra bedrog,
men vi, vi kunna ej skiljas,
det veta vi bada nog.
Vi svär?naf vi, i oktober,
när falnad och 7’issnad naturen står,
som andra i dårskap svärma
i grönskande solig vår.
Så kom då och låt oss sätta
oss ned där borta på bänken af sten
och skåda, hur dimman sig breder
vid aftonens döende sken;
ja, kom, låt i tankar och minnen
försjunkna oss lyssna på trädens sus
och ana däri ett eko
af tidens flod med dess brus!
Vi älska ju, vi, att vaggas
i dröm af förgängelsens melodi;
vi älska den sträng, som vibrerar
af oändlig längtan däri —
den ton, som klagande hviskar
om känslor, som vissna ner,
om ?ninnen, som blekna och slockna,
om hjärtan, som kallna alli mer —
den ton, som hugnande hviskar,
0711 hur lifskraft förrinner till slut,
hur dödens lugna kyla
sig breder i själen ut. —
Så kom, låt oss sitta förtroligt
som fordom där borta hand i hand
och lyss på, hur löfven falla
och vågorna splittras mot strand!
Edv. Hammarstedt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free