Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 27 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
och öfverseende åt den underordnade. Man
fick mer igen, än man gaf.
Och det är väl ej på det heia taget så
förfärligt mycket att ge ett vänligt uppmunt-
rande ord då och då, litet personligt intresse
och till och med — förfäras nu ej! — en
smula förtroende, en liten inblick i ens eget
lif. Blott så pass mycket, att bedrägeriets
dimmor i någon mån kunna skingras äfven
på det andra hållet och den fattiga förstå,
att allt är ej guld, som glimmar, den arbe-
tande, att alla äro vi arbetare på lifvets tung-
plöjda åkerland. Och kanske skulle af den
missnöjda bli en, som böjde sig för arbetets
fördelning, kanske af främlingen en vän.
Man hade visserligen då gifvit mer, än le-
gostadgan fordrar, men man skulle nog snart
inse, att man dock gifvit blott hvad som
med rätta kräfves af en högre lag.
Pärlor.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
(Slut fr. föreg. n:r.)
«
undra år! Nej, hur kostligt! Hvem kunde
tänka sig, hur den nu så ungdomsfriska
och rosiga Sigrid skulle se ut vid den
tiden.
Rektoristen och femteklassisten drogos så
småningom inom fiickkretsen, liksom myggan
till ljuset, och snart haglade infall och roliga
repliker som ett litet fyrverkeri emellan de
unga. Själfva mormor i sin länstol började
att känna sig ung på nytt — och skrattade
lika hjärtligt som någon af de andra, ehuru
hon måste hålla näsduken för munnen för att
dölja vakanserna i tandraden, som ingen tand-
läkare fått ersätta.
Elsa hade dragit af sig sina grå handskar,
vikit ihop dem omsorgsfullt och lagt dem
bredvid blomkrukan på fönsterbordet, och med
dem var också den högtidliga stämningen borta,
så att hon kände sig som en fågel i skogen.
Nu satt hon med sin fulla kaffekopp i han-
den, men att hålla innehållet inom bräddarne
vid de upprepade roligheterna, som man ju
nödvändigt måste skratta åt, var ganska kin-
kigt, och trots hennes försök att sätta en dam
för sjögången, skvalpade en liten brun våg
öfver brädden och rann utefter framvåden på
hennes klädning. Grymt förlägen sökte hon
att hejda floden, innan den nådde mattan, men
råkade därvid att skvimpa ut återstoden af
kaffet på damastduken.
Hon var nära att brista i gråt — så led-
sen kände hon sig.
Sigrid, som såg hennes förlägenhet, skyn-
dade att trösta henne.
»Se inte så tillintetgjord ut, kära Elsa.
Det var ju inte bläck. Värre var det när
Hanna Pram hällde ut bläckhornet öfver dok-
tor Håkansons nya, ljusa sommarpantalonger. »
Och sä följde en ny historia, som kom
alla att glömma det lilla missödet. —
Hvem ringde så ljudligt på tamburklockan?
Justitierådinnan, som var litet nervös, hop-
pade till på stolen.
Men ännu hastigare flög hon upp, då hon
fick se den inträdande.
»Bengt, min rare gosse! — Kusin Bengt!
— Så roligt att se dig åter. Vi visste icke,
att du redan var kommen. Välkommen hem
igen från din långa resa!»
Han möttes med så många glada utrop, den
lycklige Bengt, att det märktes, att han varit
efterlängtad. I nära två år hade han också
varit utomlands i och för vetenskapliga forsk-
ningar, och man hade ej väntat honom på ännu
några dagar.
»Men hvarifrån kommer du egentligen, just
nu?» frågade justitierådinnan och gaf honom
en varm handtryckning.
»Nästan direkt från tåget, tant lilla, eller,
om du hellre så vill, direkt från palmernas
land. »
»Åh, då är den där palmen därifrån?» sade
Sigrid och såg med glänsande ögon på en
palmväxt, som han haft all möda att bevara
oskadad under de lifliga välkomthälsningarna
och nu bugande lämnade henne.
Ehuru alla de öfriga utbröto i ohejdad mun-
terhet vid denna hennes naiva fråga, behöll
kusin Bengt fattningen och svarade mycket
allvarsamt :
»Om det varit möjligt, skulle jag nog fört
med mig en äkta inföding åt dig, men den
här har tyvärr inte vaknat till lif under tro-
pikernas sol. Men just därför kommer den
nog att trifvas så mycket bättre!»
Sigrid presenterade kusinen, doktor Borg, för
sina vänner, hvilka alla iyckte, att han såg
ofantligt »stilig» ut, och de båda skolgossarne
granskade i smyg hans »piffiga» resdräkt samt
voro idel uppmärksamhet, under det att han
berättade några episoder från sin resa, fastän
de kände, att de nu voro ohjälpligt undan-
petade för aftonen. —
Det gick som ett vågsvall öfver salsgolfvet.
Ljusa och mörka hufvuden höjdes och sänktes,
smidiga gestalter smögo sig mjukt under de
höjda armarne, och den lefvande väfven skif-
tade i alla upptänkliga färger.
»Väfva vadmal och slå tillsamman,
Låta skottspolen gå, gå!»
Eriska, ungdomliga röster ljödo genom rum-
met, och justitierådinnan satt vid pianot och
ackompagnerade.
Men plötsligt hördes ett utrop, och det blef
stagnation i rörelsen. En tråd i inslaget hade
brustit.
»Margits halsband!»
Öfver musikens toner ljöd detta utrop i
smärtsamt tonfall, och när de dansande vid-
gade kretsen, såg man midt i densamma Elsa
med en del af sitt korallhalsband i handen ;
en annan del hängde fast i doktor Borgs ur-
kedja, och dessutom låg en del af de röda
pärlorna kringströdd på golfvet.
Då Eva krupit under hans upplyftade arm,
hade halsbandet fastnat i kroken på hans ur-
kedja och slitits af, innan hon kunnat hindra det.
Doktor Borg stod ett ögonblick som para-
lyserad med blicken oafbrutet fästad vid Elsa,
hvilken med nervös ifver skyndade att samla
ihop pärlorna, biträdd därvid af de andra flic-
korna, löste därefter varligt den del af hals-
bandet, som ännu hängde fast vid hans ur-
kedja, och gick fram under taklampan för att
taga det i närmare skärskådande.
Hvad han såg i denna stackars sönder-
brutna länk, visste ingen, men hans läppar
drogos till ett melankoliskt leende, och en fuk-
tig glans beslöjade hans mörka ögon.
»Vill ni lämna mig äfven den andra delen
af pärlbandet, fröken Elsa? Min klockkedja
var orsak till missödet, och jag håller nu på
min rätt att låta sätta det i godt stånd igen.
Kanske är det till på köpet något dyrbart
minne för er?»
»Ack nej, icke för mig! Det vill säga —
det är inte mitt. Min syster rår om det, och
jag hade lofvat att vara mycket aktsam om
det.»
»Säg henne, att jag är mycket ledsen öfver
hvad som händt, men att hon snart skall ha
det felfritt i sina händer igen. Om en dag
eller två.»
När Elsa efter supén skulle taga reda på
sina handskar, fann hon till ytterligare bedröf-
velse, att de kommit i alltför nära beröring
med fatet till blomkrukan och voro genom-
dränkta af vatten. Med tungt hjärta anträdde
hon därför hemvägen. Utan halsbandet och
med genomdränkta handskar. Hvad skulle
Margit säga om allt detta 1
Men doktor Borg stannade en stund längre
än de andra och hade därunder ett förtroligt
samtal med justitierådinnan, från hvilket han
kom tillbaka med mycket upprördt utseende.
* *
•f*
Margit hade svårt att dölja sin ledsnad, när
hon fick veta, hur illa det gått med halsban-
det, men då hon såg, hur bedröfvad Elsa var
däröfver, gjorde hon henne ej några vidare frå-
gor eller förebråelser. Finge hon det också
tillbaka i fullkomligt godt skick, så var det
dock profaneradt af att gå genom så många
främmande händer, och ehuru hon visste, att
den betydelse hon lagt i det sätt, hvarpå det
gifvits, förmodligen endast var ett uttryck för
de känslor hon själf bar för gifvaren, så hade
hon dock under sitt sträfsamma, färglösa lif
nästan omedvetet lefvat sig in i den föreställ-
ningen, att dessa röda pärlor fortfarande voro
en länk mellan henne och honom, hvilken hon
nu ej kommit i någon beröring med under en
ganska läng tid.
Och ändå! På huru lösa grunder hade icke
hennes ljufva förhoppningar varit byggda. Med
smärta insåg hon det nu, när tankarne gingo
tillbaka, dröjande vid den förgångna tiden, då
hon — ännu ansedd som en rik mans dot-
ter — tillbragte en lång, skön sommar på
landsbygden hos aflägsna släktingar och där
nästan dagligen kom i beröring med den unge
vetenskapsmannen från universitetsstaden.
Hade han visat henne mer än vanlig upp-
märksamhet? Hon kunde ej förneka det. Men
han var ju vänlig och uppmärksam mot alla,
och hon hade kanske bedragit sig. Huru som
helst, så var nu drömmen slut, och det röda
halsbandet, som hon vunnit af honom på »fi-
lippiu», och på hvilket hon hittills gömt som
på en relik, var numer blott en bruten länk
— det brustna bandet mellan honom och henne.
Ett par dagar efter födelsedagsfesten hade
Margit genom en vänlig biljätt från justitie-
rådinnan blifvit ombedd att göra henne ett
besök i anledning af ett arbete, som hon ville
lämna i Margits skickliga händer, och som det
skulle bli en öfverraskning för justitierådet,
bestämdes därtill en timme, då han säkert var
borta från hemmet.
»Min man har just nu gått till sitt ämbets-
rum,» sade justitierådinnan, när Margit föl-
jande dag infann sig hos henne, »och vi kunna
i ro planera och öfverlägga om vårt gemen-
samma arbete.»
Margit tog af sig ytterplaggen osh ombads
att stiga in i den hemtrefliga salongen, där en
munter brasa brann i kakelugnen. Som vä-
dret var skarpt och blåsigt, så hade hon fru-
sit hela vägen i sin tunna kappa och fann det
därför så mycket behagligare att få hvila ut
en stund i det varma rummet.
»Förlåter ni, om jag lämnar er på en stund?»
sade justitierådinnan vänligt. »Jag höll just
på att afsluta ett angeläget bref och har en-
dast några rader kvar. Ni kan också behöfva
hvila litet, innan vi börja vår rådplägning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
