Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 27 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 341
Hon sköt en länstol fram till brasan och
bad henne taga plats där.
»Ni ser blek och frusen ut,» sade hon, »och
värmen skall göra er godt.»
Margit njöt att börja med af att stirra in
i brasan, men blef sedan frestad att se sig
omkring i det vackra rummet, där det fanns
taflor, konstsaker och blommor i öfverflöd.
Så hade det också sett ut i det rika hem,
där hon tillbringade sin första ungdom, och
med välbehag insöp hon denna ljumma och
af blomdoft mättade luft, som så lifligt på-
minde henne om de förgångna tiderna.
Hon stannade ett ögonblick framför try-
mån, som helt och hållet återgaf hennes långa
smärta figur.
Det var längesedan hon såg sig själf i en
sådan spegel. Hvad hon blifvit blek och ma-
ger, och hvad hon, i sin enkla svarta kläd-
ning, stack af mot lyxen i omgifningen. Hon
greps af en smärtsam förnimmelse att ej
höra hit och vände häftigt ryggen åt bilden i
spegeln.
Då föll hennes ögon på ett bord med foto-
grafier och bland dem en — i ett elegant
ställ — kunde det vara möjligt?
Rädd att bli öfverraskad, vågade hon ej
röra vid porträttet, men stod framför det en
lång stund med drömmande blick och knäppta
händer.
En lätt rörelse i rummet kom henne att
vända sig om ; hon var ej längre ensam.
Hon stannade som förlamad och blef först
så blek, att den unge mannen innanför dör-
ren hastigt skyndade till som i afsikt att
stödja henne, men blodet kom hastigt tillbaka
i sjudande vågor och öfvergöt hennes kinder
med brännande rodnad.
»Fröken Margit, kan ni förlåta — jag
skrämde er — känner ni igen mig?»
»Om jag känner igen er, doktor Borg!»
»Ja, det är nu öfver två år sedan vi sist
träffades. Jag har varit utomlands sedan dess,
och ni — ni har gått igenom mycket under
den tiden.»
Han såg henne in i ögonen med en varm,
medlidsam blick.
Äter lugn och behärskad kunde hon nu
svara honom utan en darrning på rösten.
»Ja, det har inträffat stora förändringar för
mig — smärtsamma förluster. Min far . . .
jag har mistat honom.»
»Och jag visste ingenting därom, förrän jag
kom tillbaka från min resa för ett par dagar
sedan. Första aftonen jag var hemma sam-
manträffade jag här med er syster och fick då
af min tant reda på edra förändrade omstän-
digheter.»
»Hvad, vaf det således ni som —»
»Ja, Margit, det var jag, som» — han gick
henne ett steg närmare — »som förstörde ert
halsband, och som nu bönfaller om att för an-
dra gången få lämna det åt er, men denna
gång med ett förbehåll.»
»Med ett förbehåll» — hon upprepade hans
ord mekaniskt.
»Att själf få sätta det på er.»
Hon böjde lydigt sitt hufvud, och med dar-
rande händer fästade han de röda pärlorna om
hennes hals.
»Och nu beror det på er, om ni anser
denna länk vara nog stark att blifva ett band,
som förenar oss för alltid — en symbol af
den kärlek som, under de år jag varit från-
varande, alltmera vuxit till — pärla vid pärla
-—■ och nu helt och hållet omsluter er. Vill
ni lösa eller binda?»
Hon hade sjunkit ned i länstolen framför
brasan och gömt sitt ansikte mot det mjuka
ryggstödet. Så låg hon en stund, utan att
svara, men såg till sist upp mot honom, där
han stod lutad öfver henne, och hennes ögon
stodo fulla af tårar.
»Jag binder,-» sade hon sakta, »och tackar
Gud för er kärlek.»
Justitierådinnan stod i dörren med sitt bref
i handen, men drog sig tyst tillbaka och lät
portiören falla ned mellan sig och de unga.
Ännu är tid
att med endast 50 öre prenumerera för årets sista
kvartal på Kamraten, illustrerad tidning
för Sveriges ungdom. Observera noga den pre-
numerationslista, som medföljde n:r 40 af Idun! Vi
ha nu på allmän begäran utsträckt tiden för prenume-
rationen och för dessa listors insändande till den
15 nov. Alla, som inom den tiden prenumerera, er-
hålla alltså för det ofantligt låga priset samtliga de
innehållsrika numren, däribland det 32-sidiga,
rikt utstyrda julnumret, samt äga rätt att
deltaga i pristäflingarna. I nästa n:r, som
utkommer den 1 nov., skall Kamraten bland mycket
annat meddela sina unge läsare
porträtt af den djärfve luftseglaren, öf-
veringeniör Andrée i hans resdräkt samt
en afbildning af lians ballong.
Prenumerera genast!
Från Iduns läsekrets.
»Skapt som en guvernant...»
En af orsakerna till att guvernanters engagerande
i familjerna på landet så mycket som möjligt in-
skränkes är tydligen att finna i det förhållandet
att en till lärarinna antagen anser sig ej behöfva
deltaga det ringaste i de inom ett hus på landet
förefallande göromål, utan hafver sin varelse på
sitt rum eller promenerar eller med ett ord skö-
ter sin tillvaro på för sig angenämaste sätt, utan
tanke på sin omgifning de tider ej lektionerna
pågå. Naturligtvis kan man ej hafva direkta for-
dringar, att en guvernant skall göra mera än sköta
undervisningen, så framt ej därom särskildt öf-
verenskommits, men saken är, att man tycker myc-
ket om, att ett fruntimmer, som man har i huset,
har så pass intresse för allt där förekommande,
att man mycket gärna såge det hon t. ex. vid
tillfällen, då det är brådt med bakning, strykning,
siaktning eller dylikt, själf erbjöde sig hjälpa till
efter förmåga i stället för att, sedan maten är or-
dentligt inmundigad, såsom nu vanl. sker, hon
springer upp på sitt rum och ej blir synlig förrän
vid nästa matbud.
De flesta guvernanter vilja troligen gifta sig, och
detta är ju ej att förtänka dem, men i nio fall af
tio äro de i allmänhet, just till följd af att de ej
deltagit något i hushållsbestyr, mycket olämpliga
till husmödrar, åtminstone på landet, och komma
därför att vålla sina männer många bekymmer
och ledsamheter förutom kostnader under den
tid de som unga fruar skola sätta sig in i alla
dessa olika göromål, som ett hushåll på landet
kräfver.
Är deras tid så upptagen med lektioner, att in-
tet annat hinnes med, då förfaller helt och hål-
let hvad här ofvan sagts, men det är högst säl-
lan detta är förhållandet, utan ges i allmänhet
godt tillfälle att visa sin goda vilja härutinnan.
Det gamla uttrycket: »skapt som en guvernant»
skulle helt visst ej så ofta få höras, om de värda
damerna ville följa det råd, som här gifvits. I de
flesta fall är det för de personer, som måste en-
gagera guvernanter, en verklig plåga att ha dem i
huset, just tillfölje af denna deras ensidiga upp-
fattning af sin tjänst, och man försöker därför
så litet som möjligt göra sig beroende af dem.
Flickorna sändas nu redan ganska små in till
skolorna i städerna, fast man mycket hellre skulle
sett, att man kunnat hafva dem i hemmen, tills de
varit något mera vuxna, och därigenom få egna
dem mera omsorgsfull föräldravård än som nu
blir fallet.
Man hör så mycket klagas öfver, att det är så
svårt för dem, som vilja blifva guyernanter, att få
platser — nå ja! det är sanning, och ett af huf-
Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är
värt ångrostade och malda Hushållsltaffe à
1:05 pr 1/2 kg., som finnes äkta endast uti vår
butik
vudskälen se ni själfva här ofvan. Läggen därför
bort edra ytterst otrefliga guvernantmanér och
blifven såsom andra människor och deltagen i deras
sysslor efter tid och förmåga, därigenom blifva
ni trefliga i huset och omtyckta, och då är allt
för troligt, att eder hjälp i familjerna på landet
blir mera eftersökt och värderad än hvad nu ty-
värr är förhållandet.
X.
Fattiga barns boklån.
Genom en händelse kom jag för några år sedan
i beröring med en fattig familj här i hufvudsta-
den. Jag hade länge önskat att på något sätt få
göra något litet för de fattiga, men som en ung
flicka ej har så lätt att finna rätta sättet, blef min
önskan länge ouppfylld. Att jag en gång fick den
uppfylld, kan jag, om man så vill, kalla en slump,
ehuru jag själf hellre kallar det något annat. Men
jag vill nu berätta, hur det tillgick. En fattig
gumma tiggde en dag af mig. Jag kom då att
tänka på, att jag kanske skulle kunna hjälpa henne
något mer en annan gång, och frågade därför ef-
ter hennes adress. Hon sade mig sitt namn och
ett nummer på en gata långt bort åt en af de
södra tullarna. En dag gick jag dit för att taga
reda på henne. Väl kommen till ort och ställe,
fick jag fråga mig fram från dörr till dörr, men
ingen tycktes känna till kvinnan, så fullt af fa-
miljer voro instufvade i de otaliga små kyffena
Just på väg att gå, träffade jag på gården en fru,
som verkligen hade reda på den jag sökte. Af de
upplysningar hon lämnade mig, kom jag under-
fund med, att tiggerskan gifvit sig ut för att ha
det sämre, än hon hade det, och att hon hörde
till yrkestiggarnes klass och lefde på att skicka
ut sina barn att tigga, och afråddes jag på det
enträgnaste att göra något för henne. »Men om
fröken vill hjälpa någon fattig, så finns här i
samma gård en verkligt fattig familj, som jag tror
vore en välsignelse att hjälpa,» sade nämnda fru.
Nåväl, jag följde rådet och knackade på en dörr
till ett rum, som beboddes af en änkling med 3
barn, hans gamla moder och dessutom några in-
neboende karlar. Endast den gamla, som var
75 à 80 år — hon var den som med sina
brutna krafter skötte hushållet — var hemma.
Med förundran hörde hon först på mig, men när
hon så fick klart för sig, att jag ville försöka vara
dem till någon hjälp, kunde hon icke nog tacka
mig. Jag sade henne såsom sanningen var, att
jag ej hade mycket pennigar att förfoga öfver,
men att jag gärna ville varadem till någon nytta,
om jag kunde på något annat sätt, såsom t. ex.
att ge barnen begagnade kläder. Vi talades länge
vid, och under tiden kommo barnen från skolan,
och under samspråket med dem fick jag höra,
att de voro roade af läsning. »Ack ja, bara de
ha en bok äro de så tysta och snälla, och jag får
då god tid att sköta om mitt,» sade farmodern,
»men när de inte ha något att läsa, då är det.allt
svårt ibland att hålla såväl rummet som dem
själfva snygga, ty då rusta de så om här och
slåss och rifva sönder sig.» Jag lånade dem där-
för först mina egna sågböcker, och sedan fick jag
mina vänner att låna ut. Jag gaf dem med flit
inte böckerna, ty på detta sätt kunde jag ju låna
ut dem till den ena familjen efter den andra.
Många ha de tacksägelser varit, som jag fått
emottaga, såväl af de förtjusta barnen som af
föräldrarne, för det nöje och relativa hemtrefnad
de säga jag förskaffat dem med detta mitt mer
än enkla sätt att »göra godt».
Skulle ej du, ärade läsarinna, vilja göra på
samma sätt? Alla ha vi ju åtminstone några böc-
ker, och inte skola vi väl vara så rädda för att
låna ut dem. Och är du själf moder till små
ostyringar, då bör du i dubbelt mätt finna denna
sak behjärtansvärd, ty då vet du, att det till och
med för dig i ditt goda hem kan »kännas skönt»,
när barnen sitta lugnt och läsa. Och huru nyt-
tigt vore det ej äfven för dina små att få lära
sig att glädja små fattiga barn. Huru mycket
viktigare är det ej att lära dem tänka på andra
än att pränta in hos dem, att de skola vara så
rädda som möjligt om sina böcker och därför
aldrig låna ut dem. Huru mycket mer hedrande
vore det ej såväl för ditt som dina barns hjärtan,
om böckerna stode på hyllan med en eller an-
nan fläck, ditsatt af en fattig liten läsare, än, om
de stode där otadliga år efter år, men också så
mycket tydligare utvisande eder egoism. Och än-
dock, huru oändligt litet värdt är ej det du med
så liten uppoffring gör mot de tacksägelser, ja
välsignelser, hvarmed de fattige återgälda dig !
Ellen.
Stockholms Kaffe-Aktiebolag
4 Klara östra kyrkogata 4
En god kopp kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
