Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 I DU N 1893
som en volontär, mycket smärt och med ett
högboret bufvud, hvars här är nedkammadt i
bandåer öfver tinningar och öron och inne-
fattar ett sammetslent ansikte af den utsökta-
ste regelbundenhet i sin stränga, svarta ram.
Hon är obestridligen en liten fullkomlighet,
men öfver den stolt uppkastade öfverläppen,
som skuggas af aningen om en mustasch, sväf-
var ett leende, som alltför tydligt säger, att
hon vet af det — något som till sist kan
göra den vackraste kvinna ful, och hon mätte
inte vara lätthandterlig i hvardagslag, denna
lilla födda härskarinna, som tyckes vilja styra
världen med en missnöjd dragning pä sin lilla
röda mun.
Det vimlar för öfrigt af de mest motsatta
typer. Inlindad i något slags grönskiftande,
blänkande siden och med det rödaktiga, fär-
gade håret ända ned i ögonen, som stråla af
en egendomlig glans, påminner en lång, smärt
dam, som står upprätt, med de magra armarne
långs sidan, lysande och konstlad, om en tafla
på sista salongen — en symbolistisk fram-
ställning, som föreställde elektriciteten eller
Sarah Bernhardt. Man visste icke hvilket.
Men den var mycket besynnerlig.
I en klädning af högrödt surah, som faller
mjuk som en jättevallmo omkring hennes lilla
gestalt, fladdrar en ung kvinna vid en mycket
stor herres arm igenom salen. Hennes svarta
hår är kammadt à la kejsarinnan Eugenie i
ett slags långa valkar, som halft täcka öronen
och bilda en liten knut nere i nacken. Och
— något som ovillkorligen slår en vid första
ögonkastet — parisiskan har lagt bort luggen.
Den förekommer endast sällan och nästan all-
tid i förbindelse med ett extravagant yttre;
de sista kvarlefvorna — den lilla locken vid
hårfästet eller vid örat — äro också på väg
att försvinna för att lämna pannan helt och
hållet fri.
Man ser naturligtvis en mängd eleganta och
underliga toaletter: en robe vieil argent med
rosafärgade puffarmar, kungligt uppburen af en
strålande blondin, mycket hög och mycket
smärt, med ett hufvud som en fint skuren
kamé; vidare en robe, gul som guld, draperad
omkring en fast, plastisk gestalt, som vandrar
under ljuskronorna, lik en förgylld staty, som
stigit ned från sin kolonn, och — bland många
andra dräkter, som kanske falla ännu mera i
ögonen — en lång klädning af sammet i en
obeskriflig ton af violett, som öfvergår i brunt,
kantad af pälsverk och djupt urringad för att
framhålla den lena, bleka glansen af en gra-
ciös, ungdomlig hals.
Man har föröfrigt det rikaste tillfälle att
beundra charmanta byster; det går till och
med ända därhän, att man tycker, att somliga
af dessa hänförande brunetter och blondiner
skulle kunna stiga ur sina baltoaletters hvita
skum som Venus ea gång steg ur hafvet. Så
länge det är vackert, får man väl ändå ingen-
ting säga — det vore att beklaga sig öfver
att bruden är alltför täck — men att visa en
tjock matronehals borde ovillkorligen betraktas
som ett brott, och likväl finns det knappast en
bland alla dessa gamla fruar, som icke är mer
än ansenligt dekolletterad. Och — ett fak-
tum, som ständigt bekräftar sig: de vackraste
diamanterna sitta alltid på de fulaste halsarne.
Så bäres en collier af stora, ojämföiliga,
ädla stenar — denna prydnad för ungdomen
och skönheten —- af en korpulent och bar-
halsad dam, som med steg, som borde för-
krossa honom, promenerar vid sidan af sin
gemål, en liten, till det yttre mycket oansen-
lig herre, som kanske ändå betyder något, ty
han bär hederslegionens tecken. Han ser
mycket blygsam och mycket tankspridd ut,
men madame poserar; hennes små, närsynta
ögon kasta nedlåtande blickar genom en af
dessa infernaliska, långskaftade lorgnetter, som
tyckas vara till enkom för att förtreta folk.
Utan tvifvel tror hon, att det är hon, som är
dekorerad.
Plötsligt är det ett annat par, som väcker
ens uppmärksamhet, hvilket icke är att undra
på, ty både herrn och frun bära frackkostym.
Det är monsieur och madame Dieulafoix, de
båda ryktbara upptäcktsresandena, som 9känkt
franska staten de utomordentligt dyrbara per-
siska samlingar, som man kan beundra i
Louvren. Madame har till och med upptäckt
Pyrrhus’ graf, och som belöning har hon er-
hållit hederslegionens kors och tillåtelsen att
få gå klädd som man, hvilken sällsynta ynnest
hon dock lär dela med två eller tre af sina
landsmaninnor. Det är mycket vackert att ha
upptäckt Pyrrhus’ graf, men hon skulle möj-
ligen kunna ha gjort det lika bra i kjolar, och
man drar litet på munnen åt den vetenskap-
liga ifver, som ser sin slutliga belöning i den
exceptionella nåden att få bära någonting så
hjärtans banalt som ett par moderna herrpan-
talonger. Man kan icke klandra medlemmarne
af franska geografiska sällskapet för att det
aldrig skulle falla dem in att taga mera hän-
syn till madame D. än till hvilken af sina
manliga kolleger som helst, och själf skulle
hon troligen bli förtjust, om någon af dem en
vacker dag fick den idén att slå henne på
axeln och säga: »Bonjour, mon vieux.»
Emellertid bär hon sin kostym med all den
säkerhet, som vanan kan förläna, och där hon
vandrar vid sidan af sin herre och man, har
hon detta utseende af en något bedagad yng-
ling, som ger henne en viss likhet med som-
liga aktörstyper, isynnerhet som hon icke drif-
vit sin maskulinism ända därhän, att bon bär
mustascher.
Hon är likväl icke det enda märkvärdiga
på festen för ryssarne. Kungen af Dahomey,
som är i Paris för att afsluta en traktat med
franska regeringen, hedrar balen med närvaron
af sitt majestät, och det besynnerliga är, att
ingen tycks fästa större uppmärksamhet vid
honom än vid madame Dieulafoix’ pantalonger,
fast han enligt europeiska begrepp nästan är
klädd som ett fruntimmer — i en fotsid, hvit
dräkt med ett slags rödt öfverstycke.
Man förvånar sig icke ens öfver det egen-
domliga skådespelet af en heliofob — en ung
flicka i en utsökt ljusblå toalett, med hår och
ögonbryn hvitare än lin och en underlig, röd-
aktig färg på sina ögon — som sitter och
konverserar med en mulatt, hvilken är officer
i armén — en post, som en färgad man icke
kan uppnå i något annat land än Frankrike.
Den stora, lysande hopen kommer och går,
skingrar sig och samlas, och så höras plötsligt
de första takterna af ryska folksången — den
vackraste och sorgsnaste af alla nationalhym-
ner —- ljuda genom sorlet, och under dess to-
ner tåga Paris’ gäster in i festsalen. Strax
därpå spelas marseljäsen — denna krigaresång,
som går öfver alla andra — idel aktivitet,
idel eld, en attack i ord och toner, medan
ry7ska nationalhymnen är en klagan, gripen ur
det innersta af detta folk, som förstår att äl-
ska och lida så som kanske intet annat -—•
undergifven, stilla, mättad af en hängifvenhet,
som icke vet af gräns. Detta är inga toner
för en parisisk fest. Denna musik är norden :
bunden, resignerad, melankolisk intill öfver-
mått — tunga och djupa sinnens och sorgsna
hjärtans hymn.
De ryska officerarne dröja icke länge i salen;
de stiga en trappa ned för att höra på kon-
serten, som gifves till deras ära. Emellertid
är valsen i full gång midt i denna trängsel,
som ständigt ökas. Det är dock icke många,
som »få dansa», som det heter därhemma,
men bland dessa lyckliga är heliofoben, hvaraf
man nästan med visshet får sluta, att hon äger
en mycket ansenlig »dot». Den parisiske ka-
valjeren håller sin dam tre steg från lifvet
och rör sig nästan på samma fläck med små,
hoppande rörelser. Det är egendomligt, men
icke vackert. Fransmannen har icke valsens
temperament; därtill är han för litet lyrisk.
Det är i Tyskland, i dess hemland, man skall
se denna dans.
Men medan de dansa äro såväl kavaljer
som dam så allvarsamma, som om de vore på
en begrafning. Ingen glädtighet öfver läppar
och ögon, intet synbart nöje — det är bann-
lyst, det hör icke till god ton. Men hvad
blir då dansen? En tråkig sällskapsplikt, som
man undarkastar sig af tvång, och som skall
försvinna som den sista resten af vilden hos
oss, sedan kulturen fullgjort sitt värf. Det
finns inga ociviliserade folkslag, som icke
känna till dansen och utöfva den med passion,
och dess vedersakare påstå, att den är en art
barbari, inför hvilket den moderna människan
i själfva verket står främmande. Men vilden
i oss dör långsamt, och hvem vet, om det icke
är en lycka, hvem vet, om det icke är nöd-
vändigt, att atavismen reagerar mot kulturen.
Må man åtminstone bevisa oss motsatsen, innan
man fördömer vår dans. Ett är säkert: den
är själf så ytterligt civiliserad, att den ur-
sprungliga människan har svårt att säga, hvad
det egentligen är. Det kan man bara se på
kungen af Dahomey; han tycker alls inte, att
det är roligt att stå och betrakta parisarnes
vals; den har intet att säga honom, och han
drar sig tillbaka före midnatt med en högst
uttråkad min. Och efter en blick på det ut-
sökta programmet — ett litet mästerstycke,
tryckt på velin — följa vi hans exempel. Det
visar tolf valser, tolf mazurkor, sex lancièrer,
sex polkor, sex rodowas och sex kadriljer —
ett arbete för tjugofyra baler, icke för en.
Intet är outtröttligare än en parisare, men
vi och kungen lämna Hôtel de Ville, och så
vilde han är, tror jag, att hans majestät i sitt
stilla sinne är hög it belåten att slippa genom-
dansa detta program. Åtminstone ser han
mycket nöjd ut, när han fått fatt i sin hyr-
vagn, och sedan han samlat det röda öfver-
stycket omkring sina axlar, som darra i okto-
berkylan, begrafver han sig i sitt hörn, fort-
farande uppvaktad af den herre i chapeau
claque, som haft tillsyn om honom hela tiden.
Illuminationen är nästan förbi. Ljusen
Hämta inne i de röda och gröna glasen, och i
dessa nyckfullt uppblossande lågor af en slock-
nande fest får platsen fratntor Hôtel de Ville
någontiog féartadt och drömlikt midt i det
ännu vid denna sena timme så vakna och
bullrande Paris. .
Kamraten
lllustr. tidning för Sveriges ungdom,
har utsändt sitt nummer för den 1 nov. med rikt
omvexlande innehåll. Prenumerera med 50 öre
å närmaste postkontor, då hela sista kvartalet er-
hålles, däribland det utmärkta julnumret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
