Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 349
Sorglöshet.
En liten barnstudie af Georg Nordensvan.
J
’Vär småttingarne komma ut på verandan
om morgonen, vänta Karl ooh Ebba på
t dem med sin nyhet.
»Vår lille bror är död,» säger Karl
genast, då farbrors barn bli synliga i dörren
till sin veranda.
De komma för att profköra nya vagnen och
för att foitsätta kägelspelet, som de måste af-
bryta i går, när de motades in för att lägga
sig. Nanny bär dockan tryckt till sitt lilla
modershjärta, Siri har en röd ballong och hål-
ler ängsligt fast i snöret.
De bli stående på verandatrappan — Karl
och Ebba stå nedanför i det starka solskenet.
»Vår lille bror är död i natt,» upprepar
Karl.
För dem är allting lek. De leka, att en
af dem är sjuk, ej orkar gå och måste få me-
dikament — bröstsaft eller »medicinolja» -—
att dockan är stygg och får stanna inne och
sitta i skamvrån, medan de andra äro ute och
leka, att de resa till Stockholm eller äro hä-
star och hundar eller gamla gummor, som
stulta fram, stödda pä en käpp
Ingenting är för dem att förundra sig öfver.
De se ej heller förvånade ut öfver dagens ny-
het, men de veta ej rätt, hvad de skola säga:
Slutligen säger lilla Siri:
»Vår farfar är också död »
»Han är i himmelen,» tillägger Nanny, som
är den äldsta och förståndigaste af de fyra.
»Dit ska vi också komma,» säger Ebba.
Därmed tyckes ämnet vara uttömdt.
Barnen stå alla kvar, där de stått, de kom-
ma sig inte för att genast börja leka som
vanligt. De ha alla en känsla af, att det ändå
ej är helt och hållet som vanligt i dag.
Så säger lille Karl: »Jag har varit och sett,
när valparna fick mat!»
»Jag med,» säger hans syster. »Och gum-
sen ville stånga Karl. Han var så ond, så.»
»Man ska ta honom i hornen och hålla fast
honom, så han inte kan stångas,» upplyser den
försigkomna Nanny.
»Ska vi åka med vagnen nu?» föreslår Karl.
»Nej, det är roligare att slå käglor.»
Kägelspelet ställes upp, och man är genast i
full gång. Man skrattar och ropar. Siri är dum,
hon förstår inte att rulla klotet, hon bara ka-
star det. Ebba kallar henne »barnunge», ett
glåpord som ej bekommer henne det allra min-
sta. Hon är glad att få vara med »de stora»
barnen, och hon är lika intresserad som de
andre.
De leka midt i solgasset, de fyra barnen i
sina ljusa förkläden och med stora halmhattar
öfver brunstekta ansikten. Solen bränner på
sandplanen, pä verandan, där blommorna ej fått
vatten i dag, på villan, där gardinerna äro
nedfällda för fönstren.
Nu kommer Nannys och Siris mamma. Hon
klappar de andra barnen på hufvudet, och då
lilla Siri springer emot henne med utbredda
armar — bara, bruna, feta små armar — så
trycker hon barnet intill sig ännu fastare än
eljes, och hennes ögon bli fyllda af tårar. Hon
har plockat ett helt fång af ängsblommor och
skickat in till den lille döde, som sofver där-
inne bakom nedfällda rullgardiner.
Få eftermiddagen uppträder Ebba klädd i
svart och hvitt och lille Karl har fått svarta
band på hatten.
De ha mycket att berätta. Moster Emma
har kommit dit åkande och farbror har också
kommit. Ebba skall in med tant till staden
och få nya kläder, och de skola beställa kran-
sar. Men först skall hon ut och plocka lönn-
blad och göra en krans själf — hon visar, hur
det går till att binda den. Lilla bror skall
läggas i en kista, som också kommer från
staden, och det skall bäddas med blommor och
strån omkring honom.
De båda grannbarnen, som finna sig något
tillbakasatta, där de gå i sina vanliga kläder,
vilja gå med och plocka. »Då kan vi plocka
blåbär ät oss själfva på samma gång.»
Barnen traska i väg, Siri med sin ballong
i handen. I skogen råkar hon slappa snöret
— bara ett enda litet ögonblick, då hon ploc
kar blåbär. Ballongen höjer sig ögonblickli-
gen, sväfvar upp mellan granarna, rätt upp i
himlen.
Stor sorg och öfverlägsen tröst. »Vår lilla
bror, som är i himlen, kastar nog ner den
igen,» säger Ebba. Och den lilla torkar sina
tårar. Hon har fått något att hoppas på.
Men morgonen därefter, då hon förgäfves
sett efter, om ballongen blifvit nedkastad från
himlen, säger hon i samma ton, som den öf-
verlägsna Ella plägar använda mot henne:
»Barnungen behåller den nog.»
Då kommer Ebba ut, med rödgråtna ögon.
»Väran pappa gråter,» säger hon i en ton,
som uttrycker en viss belåtenhet öfver att
kunna meddela en så underlig nyhet. Lille
Karl kommer efter med ögon, som undra öfver
allt det ovanliga, som nu. sker. Där kommer
den lilla svarta kistan; där komma kartonger
och askar, och tanter och farbröder komma
på visit och, där bjuds chokolad och kakor,
och det skall bli så roligt att se på, när lille
bror lägges att sofva i kistan bland alla blom-
morna.
De ha fullt upp att se på. Och ingen har
nu tid att se efter dem, hålla reda på hvart
de ta vägen och hvad de ha för sig.
När de trötta sitta i gräset, händer det att
någon af dem frågar: »Hur är det när man
är död?» men ingen har något att svara.
Och så föreslår man en ny lek, medan so-
len gassar ner från en sommarhimmel utan
moln.
Från Iduns läsekrets.
Våra trappuppgångar.
Mycket ordas både hit och dit, men föga om
huru våra trappuppgångar hållas. Huru ofta ser
man icke osopade och illa skurade trappor, dam-
miga dörrar samt smutsiga fönster?
En sådan syn möter oss ofta uti så kallade fina
hus med dito hyresgäster Tanken då, huru myc-
ket en ordentlig familj skall lida af att flytta in
i ett dylikt hus! Naturligtvis gör den ordnings-
älskande matmodern hvad hon kan för att hålla
sin farstu snygg och ren på allt vis, men hvad
göra grannarna? Jo, — de märka ej skillnaden,
eller också låtsa de icke se den.
Skulle nu en matmoder från en sådan familj
gifva dem en påstötning om den osnygga farstun,
upptaga de den mycket illa och den påstötande
får genast fiender inom huset.
»Hvar och en kan sköta sitt,» heter det, och på
ett vis är nog den grundsatsen riktig, men då nu
en trappuppgång är gemensam, borde väl hvar
och en »dra’ sitt strå till stacken» i och för det
angenäma uti att se en ren och fin uppgång.
Och i sanitärt afseende! Huru mycket hälso-
sammare är icke renligheten!
Bakom dessa trappuppgångar dölja sig så många
och fina, ja, rent af eleganta våningar. Hvem
skulle kunna tro det?
Huru putsas och fejas det inte inorp dem om
höstarna, ja, snart sagdt allt genomgår en grund-
lig rengörning.
Husmödrar, glömmen därför icke förstugorna
och lämnen dem icke helt och hållet i tjänarin-
nornas händer. Se på de smutsiga oljemålade
väggarna! Låt den tvättas med svag sodalut, åt-
minstone på höstarne.
Sen till, att trapporna skuras väl och med en
ordentlig borste jämte rikligt vatten och tvål.
Afsatsen emellan trappsteget bör också borstas,
annars tjänar det till intet att skura.
Huru skönt kännes det icke att stiga upp för
rena och snygga trappor och genomvandra put-
sade förstugor. Låten heller icke matoset utsläp-
pas genom förstugufönstren, ty grannarne ofvan-
för lida mycket däraf, då genom dörrspringorna
intränger det os, hvilket edra jungfrur besvä-
ras af.
Det finnes stora våningar, hvilkas köksdörrar
vetta åt småvåningarnas trappuppgångar. Få äro
de matmödrar, hvilka beakta den uppgången, och
därför är den rätt osnygg. Jungfrurna åter tänka:
det är vår uppgång, och den är ej så noga med.
Att länka på grannen, som där har sin enda
uppgång och får tåla allt slarf, faller sällan en
matmoder uti ett »stort hus» in. Sådant är ju blott
en bisak i mångas tycke, ja, det kanske anses
simpelt att befatta sina tankar med något så ovä-
sentligt som — trappuppgångar.
Erfaren och ordningsälskande matmoder.
En svénsk osed.
Några ekonomiska funderingar.
Af
Ellen Bergström.
(Forts. o. slut från föreg. n:r.)
Itn annan skuldsättning, som man bör akta
sig för, är att sätta bo pä kredit. Vi med-
P gifva att under vissa omständigheter det
kan vara berättigadt att taga möblerna pä af-
betalning, men nog ville vi råda alla unga
människor, som gifta sig, att hellre vänta ett
eller annat är och sålunda slippa den skuld-
bördan under tider, då så många utgifter
merändels tillkomma. Att börja den äkten-
skapliga samlefnaden med skuld, bidrager då
ingalunda till att göra den lycklig. Så pro-
saiskt det låter, är det ändock ett af gruud-
villkoren för all familjelycka, att debet och
kredit gå ihop.
Fördelarna af kontant betalning ligga i
öppen dag.
Med penningar i portmonnän är jag icke
bunden vid en viss bod, där jag har kredit,
utan kan vända mig dit, där en vara för
tillfället är billigast. Nu för tideD, då »af-
färer» hastigt uppkomma och lika hastigt
afgå från täflingsbanan, uppstå s. k. realisa-
tioner och veikliga realisationer i anseende
till dödsfall m. m., hvarom en timmes pro-
menad lätt kan öfveityga; äfveu utan slut-
försäljning kan här och där en vara säljas
billigare än annorstädes, och fördelen att kun-
na vända sig just dit är lätt begriplig. Den med
vederbörligt innehåll försedda portmonnän är
en makt, som talar för sig själf.
Vidare uppstå hos säljaren ofantligt lätt
en frestelse att begära något öfver värdet och
som motsvarighet därtill en lust hos köparen
att borttaga, hvad som synes honom för myc-
ket, eller med ett annat icke särdeles vackert
uttryck — pruta. Ett slags tvekamp upp-
står, hvarvid om ingen annan sanningen får
sitta hårdt emellan. I stället för kvartslånga
afhandlingar fram och tillbaka, bedyranden
å ena sidan och kält å den andra, blifver
det hela reduceradt till: Vill ni, eller vill ni
icke? Mitt erbjudande är det eller det, och
däröfver vill jag icke gå af orsak att jag
köper kontant. Man inser den moraliska
vinsten och tidsvinsten, då saken ställer sig så.
Genom kontant betalning tänjer man icke
En god kopp kaffe. Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är
vårt ångrostade och malda HusliållsfcafFe à
1:05 pr 1/2 kg., som finnes äkta endast uti vår
butik
Stockholms Kaffe-Aktiebolag
4 Klara östra kyrkogata 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
