Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 I DU N 1S93
«£_ pr
tu 3
^ £
n
3: <A
Di
•d
H
(f)
W
îô
0=
b
[ g
> Cq
s»
!.
- 3-
>= *»l
1 m’
I 01
I. ÏÏ
^ S’
: co
1
1 °:
i ^
och jag trodde, att det nu alltid skulle bli så! —
Och jag vaknade och var förtviflad, — förtviflad,
därför att han var borta!»
Hoir sade -allt detta med hög och tydlig röst,
som om hon var rädd, att hennes man icke helt
och fulit skulle förstå hennes bekännelse.
Nu slog hon båda händerna för ögonen och
brast ut i gråt.
Hennes man ville åter närma sig för att smeka
henne, men hon sköt honom sakta ifrån sig.
»Då jag kom upp till slottet,» började hon igen,
»hade jag liksom en aning om, att jag skulle träffa
honom, — och jag träffade honom. Jag vet inte,
hvarifrån han kom, och när han kom, men han
stod där plötsligt framför mig, som om min dröm
hade kallat honom tillbaka.»
»Talade ni med hvarandra?» frågade onkel Jonas
mildt.
»Han talade. Han sade bara ett par ord. »Äl-
skade! Jag visste du skulle kommal»
»Och så?» frågade onkel Jonas, då hon tycktes
glömma hans närvaro.
»Så kom en kammarherre och hämtade mig till
drottningen.» Hon böjde hufvudet och satt tyst,
med händerna knäppta i knäet.
»Och nu, — hvad vill du nu göra?» frågade
onkel Jonas.
»Hvad jag vill göra?» utbrast hon häftigt. »Jag
vill hem, jag vill hem på landet och alltid stanna
där. — Jag vill aldrig se honom mera, — aldrig !
Om du inte skiljer oss åt, så blir det min under-
gång, — hör du! Det där är starkare än jag
själf. Jag kan inte kämpa emot det! Jag vill
fly I»
Hon kastade båda armarne om sin mans hals
och grät på hans skuldra.
Han kysste sakta hennes hår och frågade:
»Och hvad vill du, att jag skall göra för dig?
Hvarmed skall jag belöna dig?»
»Belöna mig?» frågade hon och såg upp i hans
ansikte med tårfulla ögon. »Belöna mig. därför
att jag är en trolös hustru, därför att jag i mitt
hjärta älskar en annan högre än dig?»
»För att du är ärlig emot mig, för att du vill
uppfylla din plikt. — Hvad kan jag göra för dig i
framtiden, för att göra dig lifvet lättare, nu —
då jag vet detta?»
»Vill du lofva mig att aldrig mera tala därom;
aldrig ! »
»Ja, det lofvar jag för den stora kärlek jag
hyser för dig.»
»Låt oss då resa,» sade hon sakta, »— i morgon!»
V.
Onkel Jonas höll sitt ord, och Tony höll också
sitt. Hon tilibragte sitt lif på Aby och gick upp i
att på alla sätt uppfylla sina plikter mot sin man
och sina barn.
Intill det sista var hon sina föräldrars hjälp
och glädje, och då Anne-Sophie med sin löjtnant
bosatte sig på en egendom några mil längre bort,
utgjorde de beständigt växande familjerna en liten
värld för sig, hvari plikter och nöjen, fröjder och
sorger aflöste hvarandra under de kommande åren.
Då Tonys äldsta dotter var sjutton är, hände
det, att de alla en vinterafton voro inbjudna till
en herrgård i närheten. Det var stort främmande,
och då alla efter supéen sutto församlade i sa-
longen, samtalande om olika nyheter från stora
världen, sade plötstigt en af de äldre herrarne:
»Och grefve Dolgas, som skulle dö så hastigt!»
»Hvilken grefve Dolgas?» frågade onkel Jonas.
»Grefve Magnus Dolgas, han som flere år var
legationssekreterare i Paris, och som nu nyligen
förflyttades till Rom.»
»Dog han i Rom?» frågade någon.
»Nej, i Neapel.» svarade den herre, som kände
till saken. »Han dog efter tre dagars sjukdom.
Det var nog tyfus.»
»Var han gift?» frågade man.
»Nej, han var aldrig gift. Det var en vacker
man, mycket beundrad af damerna, men han hade
visst haft någon olycklig kärlek — någon säger
här hemma i Sverige, — som gjorde, att han all-
tid lefde utomlands och aldrig kunde besluta att
gifta sig.»
»Hvem månne han hade hos sig, da han dog?»
frågade någon.
»Ja, det sorgliga var ju, att han inte lär ha
haft någon alls. — Det hela gick så fort, att man
inte kunde skicka bud efter några af hans släk-
tingar. För resten äro visst alla hans närmaste
döda.»
»Mamma mår visst inte bra,» sade Tonys äldsta
dotter, som såg sin mor lägga bort handarbetet
och hvila hufvudet mot stolsryggen.
»Kom, min vän,» sade onkel Jonas. »Min
hustru tål aldrig stark värme, och här är visst
nästan för varmt,» vände han sig till värdinnan.
Han förde ut Tony och lade henne på en soffa
i ett afsides beläget rum.
Han lade sig på knä vid hennes sida och tog
en af hennes händer. Den var iskall, och hon
rörde sig icke. Han kysste den gång på gång och
väntade på att hon skulle tala.
Men hon sade fortfarande ingenting; hon endast
klappade honom sakta på hans skalliga hufvud.
Till sist hviskade hon med näslan slocknad
röst :
»Jag ville bara ha varit hos honom, då han
dog!»
»Blef det aldrig, — blef det aldrig annorlunda?»
frågade onkel Jonas sakta.
»Nej, aldrig!» Hon suckade djupt och låg åter
alldeles stilla.
»Stackars lilla Tony,» mumlade han.
»Låt mig få vara ensam litet,» bad hon. »Jag
skall strax komma in till de andra.»
Han reste sig och gick ut till sällskapet.
»Ja, som sagdt, hettan var litet för stark, men
min hustru kommer strax,» sade han med en
stämma, som han försökte göra så ogenerad som
möjligt.
En half timme efteråt kom Tony in igen.
Hon stannade i dörren och skuggade för ögonen.
»Hvad här är ljust,» sade hon. »Det bländar
en, när man kommer från mörkret.»
——
Innehållsförteckning.
Johann^ von Hofsten ; af Sigrid Leijonhufvitd. (Med por-
trätt). — Återsken ; poem af Anna Knutson. — Kvinnoar-
bete; några tankar i en dagsfråga, för Idun af Loke. I: »U-
tan ryggrad.» — En bal i Hôtel de Ville; ett bref från ryss-
dagarne i Paris; för Idun af Jane Gernandt. — Sorglöshet; en
liten barnstudie af Georg Nordensvan. — Från Iduns läse-
krets: Våra trappuppgångar; af Erfaren och ordningsälskande
matmoder. — En svensk osed ; några ekonomiska funderingar
af Ellen Bergström. (Forts. o. slut.) — Ur notisboken.—Tea-
ter och musik. — En gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts. o. slut.) — Tidsfördrif.
C(b0• e\ js„ es • j®
aiarorarr.
J e
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Snart sagdt kring hela den vida jorden
mig Adams söner sin dyrkan ge;
i öster, väster och syd och norden
helt eldigt blossa tillbedjare.
Så dagakarlen som själfva kungen
och kristen, hedning och museiman
för min skull frikostigt öppnar pungen
och bjuder skatter så godt han kan.
Den mig får skåda,nog omkring munnen
helt välbehagligt sig stryker visst.
Försaka mycket I säkert können,
blott jag ej kommer att lida brist.
Med hufvud proppadt af bara smörja,
med getingsmidja och utan själ —
man må väl undra, man må väl spörja
hur sådan kärlek jag vunnit väl?
Och är jag lång eller bland de korta,
och är jag tarflig, och är jag fin,
man dyrkar mig i sitt hem som borta,
på land som haf med belåten min.
Mig ödet hufvud på skaft har gifvit,
det är då säkert, och därför så
min hela lifsuppgift också blifvit
att i hvart öga slå dunster blå. —
I moln jag söker helt mystiskt hölja
det affall, du i beslag vill ta’.
Men dimman skingras, jag kan ej dölja,
hvad du här nedan kan skönja bra.
Där du har tagit . . . ja gissa bara —
du äfven söker...ja, hvad för slag?
Ifall din morbror det skulle vara,
du säkert hjälptes framåt ett tag.
Hvad mången får efter andan göra.
Hvad honom då kanske väntar snart.
En röst ur djupet du kan få höra.
Hvad får man tåget ibland med fart?
Hvad bachihjälten nog tömmer månget.
Och hvad åt honom man ropa må
Hvad aldrig lejonet blir, fast fånget —
naturen bryter nog lös ändå.
Hvad nog vi alla ett eget önska.
Hvad man på hufvudet träffa tör.
Två skogsbor rika på vacker grönska.
Och hvad man trädet ibland ju bör.
Två dryckeskärl — ett dock mest för
vatten,
det andra ofta man ser i rep.
Hvarur man hämtar sig visdomsskatten,
men äfven mycket som blott är skräp.
Hvad själfva Nalle, så tung, kan lära.
Hvad läromästaren heter då.
Hvad första stenen du ej, min kära,
får . . . på hvem än det då vara må.
Förutan hvad ... du ej bröd skall finna,
om världens skatter du ägde än.
En biblisk yngling — hvem vill ej vinna
en följeslage som hans och vän?
Hvad man ej gärna bör ha för mager,
ifall ens fetma skall ha bestånd.
En vårens härold besjungen, fager.
Hvad mången finnes med fullt förstånd.
Hvad —när som kockarne äro många -
blir sämre — så ju ett ordspråk lär
En växt, som brukar gå upp i ånga.
Hvad öfver hufvud helt önskvärdt är.
Hvad ej i motgången man bör mista,
ty all sin lifskraft man då ock mist.
Hvad blir af allting dock till det sista.
Hvad tjufven gjorde ett stort med list.
Hvad bär man gärna på axlar båda,
fast ej det ringaste falsk man är?
Hvad får helt kallt du om vintern skåda?
Hvad sparfvens kvitter ju kallas plär.
Hvarefter mången får tråda dansen.
Hvem skrattar bäst både först och sist?
Nämn något, hvaraf man mister sansen.
Och hvad ej mången finns kvar nu visst.
L—a.
Ordgåta.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet
på en stor fältherre och slutbokstäfver-
na på en af honom förlorad batalj.
Orden aro: 1) mycket allmänt en-
gelskt adjektiv, 2) bergshöjd i Sverige,
3) gammaldags åkdon, 4 departement
i Frankrike, 5) ett guldmynt, 0) två
mansnamn, 7) flod i Sydamerika, 8) f.
d. promenadplats i Stockholm.
Portvin
Springaregåta.
tro
man-
ter
dia
kväl-
lens dalar kärlek
djupa och evig
him-
lens att
jor-
dens
icke om aldrig minns uti
män’-
ska dessa därför
dagen
skug-
gor hopp hjärta du minns skall där mäktig
glim-
ma
göm-
mer ditt aldrig att
skon-
löst stolt lyser hällar hand lät
för ämnet som af du
skör-
das och inne
gång fly till lifvets
graf-
ven s starka
fjärran en dödens det
nya bakom
Ah.
Lösningar.
Charaderna: I: Högmodig. IT: Itålhufviid.
Ilf: Frukost.
Figuruppgiften :
Stafvelsegåtan: Hamilkar, Eldorado, Niko-
demus, Rehabeam, Iphigenie, Koriander, In-
verness, Biberich, Sofiero, Emanuel, Nifel-
liem — Henrik Ibsen, Rosmersholm.
Springaregåtan :
Vart lif är blott en sällsam dryck,
Af ödet iskänkt blifven.
Din bägare till munnen tryck
Och töm den undergifven.
Väl ofta nog den drycken är
Att tömma svär för mången,
Som ej försötma den sig lär
Af vänskap, vin och sången.
De hålla uti lifvets bål
För män’skan hälsan fången.
Så törfmom dä en bottenskål
För vänskap, vin och sången.
Korsgåtan: Krutrök, Iduna.
«
skeppadt af firman (lockburn, Smithes &. C:o i Oporto och härstädes lagradt i flere
år samt garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom synnerligen utmärkt
9 till pris af kr. 2,10 pr but. Itiks- 0. Allm. tel. K. A. Nvdahl & C:0. Sftlllå. StHTfilllail 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
