Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 351
1893
kaså hade hr Vallenius en af sina bästa aftnar som
hertigen af Burgund. Allt tycktes denna gång
lyckligt vilja förena sig till ett helgjutet godt in-
tiyck.
Härtill bidrog icke litet orkesterns säkerhet re-
dan vid premièren. Aftonens dirigent, hr Henne-
berg, hade den fullkomligt i sin hand och detta
fastän han exekverade det bravurprofvet att an-
föra utan partitur. Hans del i det allmänna er-
kännandet måste ingalunda bli den minsta.
»Jolantha» .kommer utan allt tvifvel att bli ett
repertoarstycke af bästa rang.
1 tisdags gafs den första Melba-föreställningen,
hvarvid »Romeo och Julia» uppfördes, och i dag
fredag medverkar den ryktbara gästen i »Lohen-
grin». Till detta få vi återkomma i nästa n:r.
Vasateatern har i Heroös spirituella komedivåde-
vill »Lili» gjort en lyckosam repris, som den se-
naste veckan hvarje kväll fyllt salongen. Med en
så ypperlig representant för titelrollen, som tea-
tern nu ock disponerar i fru Castegren, var fram-
gången gifven: hennes eleganta och smidiga konst
briljerar i det tacksamma, men fordringsfulla par-
tiets rikt skiftande facer. Hr Castegren gör en
präktig Plinchard, och hr Kellberg lyckas ej illa i
vicomte de Saint-Hypothèses lustiga roll.
Sembrichfebern — ty det artade sig för hvarje
nytt uppträdande af den celebra artisten allt be-
stämdare till en sådan — är nu ett minne blott,
och med en jättelik skörd af lager och blommor
har föremålet åter vändt söderut. På sin andra
konsert den 26 oktober hade hon ett nästan full-
satt hus, och på afskedsmatinén i söndags kunde
den rymliga musikaliska hörsalen ej på långa vä-
gar bereda plats åt alla, som önskade en sista
gång njuta af divans konst. Dennas gedigna och
lysande egenskaper bekräftades ock genom hvarje
nytt framträdande, och vi kunna endast beklaga,
att vår bufvudstad ej denna gång blef satt i till-
fälle att i en scenisk uppgift få beundra fru Sem-
brich. Helt visst medför hon dock det angenäma
intryck af vår publiks varmaste sympatier, som
bör kunna locka henne att snart återkomma och
då möjligen ock i denna del uppfylla de lifligt
uttryckta önskningarna.
Teresa Carrenno, den ryktbara pianisten, hvilken
vid sitt besök i Stockholm för några år sedan lade
hela vår musikaliska publik för sina fotter, bit-
väntas ånyo och gifver den 7 dennes sin första
konsert å Musikaliska akademien.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts. o. slut.)
Æonys familj förvånade sig öfver den i ögonen
- fallande förändring, som hade inträffat hos
henne efter denna resa.
Hennes bref hade innehållit idel hänryckning
och glädje öfver allt, hvad hon upplefvat, och då
hon kom hem, talade hon endast föga därom och
föreföll så allvarlig och stilla, som om hon, från
att vara en helt ung flicka, nu hade blifvit en
en mogen och allvarlig kvinna.
Med dubbel ifver ägnade hon sig åt allt i sitt
hem, och det såg ut, som om hon så mycket som
möjligt sökte vara sysselsatt från morgon och till
kväll. Men om någon kom in till henne, när hon
ibland satt ensam vid sybågen, öfverraskades de
af att se henne sitta med händerna i knäet och
med en underlig frånvarande blick stirrande fram-
för sig, som om hon själf och hennes tankar voro
långt borta.
Onkel Jonas sade ofta till henne, att hon var
allt för ung att så där tillbringa hela sitt lif med
att arbeta, och hon behöfde se andra människor
och deltaga i något sällskapslif.
Då därför vintern kom, förmådde han sin svär-
mor hjälpa sig att öfvertala Tony att följa med
honom upp till Stockholm och låta sig presenteras
vid hofvet.
En gång skulle hon dock, medan hon ännu var
ung, detaga i hufvudstadens nöjen och lära känna
något af den förnäma världen.
Tony visade alldeles ingen lust till detta för-
slag. Det hade kommit nå^ot underligt apatiskt
öfver henne, i allt hvad som angick henne själf.
»Ack, låt mig vara i fred,» svarade hon på sin
mors och sin mftns alla uppmaningar. »Jag trifs
bäst här hemma, och alla festligheter äro mig
fullkomligt likgiltiga.»
Men det hjälpte icke.
Onkel Jonas ansåg det som en samvetssak, att
hans unga hustru skulle få njuta af samma nöjen,
som så många andra fruar, och fru Elisabeth satte
en ära i, att hennes dotter, som nu var en väl-
boren friherrinna, skulle visa sig i sina juveler i
de kretsar, där det tillkom hennes rang och namn
att vara.
Man hyrde därför en möblerad våning på Re-
geringsgatan, Tony tog sin kammarjungfru och
ett par andra tjänare med, och en klar vinterdag
efter jul spändes fyra hästar för den största släden,
och med bjällror och pisksmällar åkte Tony och
hennes man bort för att taga del i Stockholmslif
vets förströelser.
I början följde Tony motvilligt med, men små-
ningom gjorde det dock intryck på henne, att alla
funno henne så vacker, och att hon öfverallt var
föremål för en uppriktig och varm hyllning.
Hon var också en så älskvärd värdinna, och
man började anse hennes små middagsbjudningar
det gamla huset på Regeringsgatan som ovanligt
utsökta sällskap. Där samlade hon olika männi-
skor, som icke blott tillhörde de bästa kretsar,
utan också besutto åtskilliga talanger. Man läde
högt och gjorde musik, både på klavecin och
harpa, medan onkel Jonas spelade kort med de
äldre herrarne i kabinettet bredvid den stora
salongen.
Tony hade blifvit presenterad, men på grund
af drottningens opasslighet hade ännu ingen större
fest ägt rum på slottet. Men nu, den elfte febru-
ari, förestod en bal hos de kungliga, och Tony var
sysselsatt med att sy släpet till den hvita hofdräkt
hon skulle bära.
Då balaftonen kom, var Tony i en besynnerlig
spänning.
Hon hade natten förut haft en dröm, så lef-
vande, att hon icke kunde förjaga den ur sina
tankar.
Hon tyckte, att hon sprang med bara fötfer,
klädd i sin nattdräkt, upp och nedför oändliga
gångar och trappor. Det var hemma på Arvidsnäs
och dock var det icke där. ibland föreföll det
henne, som om det var på Stockholms slott.
Det var kallt rundt omkring henne, och hon
sprang så fort hon kunde för att hålla sig varm.
Plötsligt stod hon framför en dörr, som stod på
glänt, och hon öppnade den sakta. Innanför var
det mörkt, och endast en matt nattlampa upplyste
ett stort rum med gröna tapeter. Det var ett sot-
rum, och i den stora sängen låg grefve Magnus,
hvit i ansiktet med slutna ögon som den julnatt
hon sett honom på Arvidsnäs.
Hon sade till sig själf: »Ja, nu är han död!
— Riktigt död, för alltid!» Men i detsamma
reste han sig upp i sängen, öppnade ögonen och
sträckte armarne emot henne.
I ett ögonblick var hon öfver tröskeln; hon
sprang emot honom, och hon kände, huru hans
armar omslöto henne, i det han hviskade:
»Nu skall ingen taga dig ifrån mig mer!» —
I detsamma vaknade hon med våldsam hjärt-
klappning. Månen sken hvitt in i rummet och
belyste onkel Jonas’ skalliga hufvud, som stilla
hvilade på den väldiga dunkudden.
Tony steg upp och gick omkring i rummen för
att komma till ro, men först då det gråbleka dags-
ljuset trängde in bakom rullgardinerna, gick hon
åter till sängs och sof till långt fram på för-
middagen.
Hon var trött, då hon klädde sig till balen, och
det föreföll henne, som om hon ännu drömde,
och som om allt omkring henne var så underligt
overkligt.
Alla de tusen ljusen, som strålade emot henne
från uppgångarne till slottet och i salarne därinne,
väckte henne dock till det närvarande, och några
timmar var hon upptagen af att iakttaga de många
praktfulla toaletterna och uniformerna och med
att själf lifligt deltaga i dansen.
Men plötsligt kom åter den underliga ångesten
från föregående natt öfver henne. Allt omkring
henne föreföll henne endast som en dröm, hvar-
ifrån hon en gång skulle vakna.
Var detta det lif hon fortfarande skulle lefva?
Kunde ingenting befria henne från det öde hon
själf hade valt?
Hon kände sig plötsligt så gränslöst olyckig,
och med en tydlighet och kraft som om det hade
händt i går, stod hennes kärleks korta tid för
henne.
Hon såg honom för sig, hon hörde hans stämma,
hon kände hans sista handtryckning, då han läm-
nade henne, — och hon skyndade sig från bal-
salen in i en lång rad af rum för att finna en vrå,
där hon i ro kunde gråta ut.
I de angränsande rummen fanns en del män-
niskor, som betraktade dansen, men längre in
såg det folktomt ut.
Hon kom in i en blå salong, där ljusen gliud-
rade som månsken mellan glaskulorna i ljuskro-
nan; — där fanns ingen! — Jo, lutad mot ka-
minfrisen stod en herre; en herre i hofdräkt och
trekantig hatt i handen. Han stod med armbågen
stödd mot kaminfrisen och hufvudet lutadt i
handen.
Då hon kom in, såg han upp.
Hon vacklade och var nära att falla, — det var
grefve Magnus.
Då han fick öga på henne, bleknade han, och
hans händer darrade, då han räckte dem emot
henne.
»Älskade! Jag visste, att du skulle komma!»
hviskade han.
I samma ögonblick visade sig en kammarherre
på tröskeln.
»Friherrinnan!» sade han med hög röst. »Jag
har följt friherrinnan! Hennes majestät har ut-
tryckt sin nådiga önskan att vilja tala med fri-
herrinnan !»
Tony böjde hufvudet för grefve Magnus och
följde kammarherren upp på estraden, där drott-
ningen tronade, smyckad med en väldig gul tur-
ban, prydd med juvelsmycken.
Hon räckte henne sin hand att kyssa och sade,
att man berättat henne, att Tony talade så ut-
märkt franska. Hon hade ju nyligen varit i Pa-
ris: hon hade bestämdt intressanta ting att be-
rätta. Men Tony kunde hvarken tala franska eller
något annat språk i detta ögonblick.
Hon stod blek och darrande, som om hon hade
blifvit framförd till en domstol, och drottningen
afskedade henne snart och yttrade därefter, vänd
till en af sina hofdamer :
»De där små landtbaronessorna äro alla af
samma slag. De hli alldeles förvirrade, när de
komma till hofvet. Man har sagt mig, att den
där lilla damen skulle vara så intagande och
kvick. Jag tycker hon föreföll dum som en gås.»
Tonys man, som på afstånd varit vittne till
hennes presentation, hade heller aldrig sett henne
bära sig så besynnerligt åt. Hon ägde annars en
värdighet och ett behag, som aldrig lämnade
henne.
Han närmade sig henne deltagande och frågade :
»Var det så farligt att bli presenterad för hen-
nes majestät? Du darrar ju ännu!»
»Jag är sjuk,» svarade Tony och hängde sig vid
hans arm. »Jag är mycket sjuk. Låt mig komma
hem !»
På hemvägen sade Tony icke ett ord. Hon hade
lutat sitt hufvud mot vagnshörnet och satt, som
om hon sof.
Då hon hade kommit upp och kammarjungfrun
hade hjälpt henne att afkläda baltoaletten, lät
hon henne gå och bad sin man komma in.
Hon satt i sin hvita peignoir med det ljusa
håret upplöst öfver skuldrorna och med händerna
hopknäppta i knäet.
Då onkel Jonas hade stängt dörren efter sig,
sade Tony med en röst, som ljöd så besynnerligt
djup och klanglös, att hennes man kände sitt
hjärta sammansnöras:
»Min man, jag vill tala med dig!»
»Kära,» sade han och ville taga hennes hand,
»hvad har händt dig?»
»Rör mig inte,» sade hon näslan strängt. »Jag
är en stor synderska.»
»Onkel Jonas stora, runda ögon blefvo ännu
större och rundare, men de uttryckte endast ett
innerligt medlidande med henne, som i så hårda
ord anklagade sig själf.
Hon lyfte ögonen och såg honom rakt i an-
siktet.
»Jag har återsett honom i afton,» sade hon med
hög och tydlig röst, »och jag älskar honom ännu.
Jag skall aldrig upphöra att älska honom.»
Onkel Jonas svarade icke. Han slog ned ögo-
nen, men icke som han blygdes för henne; han
såg snarare ut, som om han själf stod som en
anklagad.
»Sedan jag såg honom den där kvällen i Paris,»
fortfor Tony, »tänker jag aldrig på något annat,
jag har arbetat och jag har förstrött mig, och jag
har gått med er andra och gjort allt, hvad ni
andra ville, men jag kan inte glömma honom.
Jag drömmer om honom om natten; — nästan
hvar natt !»
Onkel Jonas svarade ännu ingenting. Men
under hans nedslagna ögon började tårarne droppa
fram.
»I natt drömde jag, att jag sprang uppför trap-
porna där hemma på Arvidsnäs, i min nattdräkt:
— så, som jag berättat dig, att jag gjorde den
där natten, han först kom till oss, då jag trodde,
att han var död. Och då tyckte jag, att han ro-
pade på mig, och att jag sprang fram emot ho-
nom och föll i hans armar, och jag var lycklig,
6. fi. £aaerström 18 Humlegårdsgatan 18
i c rryt*
S\-§- SV SV 4-svr\ -t e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
