Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 45. 10 november 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
i893
I DU N
Den, som gör en tjänst, bör glömma den; den, som mottager
en, minnas den.
J. Barthélémy.
lärarinna och trettio lärjungar. Nu har (len
femton lärarinnor och tvåhundratrettio lärjungar.
Hvad Eva Rodhe först och främst söker
framhålla för barnen — liksom för alla män-
niskor, med hvilka hon träffar samman -— det
är arbetet, ett arbete med glädje och kraft.
Men det duger ej att på måfå sätta ett arbete
i en annans hand. Man måste först veta, i
hvilken riktning anlaget går, på hvilket håll
intresset kan väckas. Därför böijar hon med
att själf studera barnen, innan hon låter dem
själfva studera — vare sig nu a-b-c eller en
slöjdmodell. Och när hon funnit deras fält —
och härtill ha åren gifvit allt större skicklig-
het —- är det mindre svårt att få deras spe-
ciella lust väckt och med lusten så småningom
göra den slumrande förmågan gällande.
»Lärarinnan är till för barnets skull, icke
barnet för lärarinnans». Detta är en af de
första regler, efter hvilka Eva Rodhe styr sin
skola.
* :j:
*
Denna är icke hennes första försök att verka
för en sund uppfostran. Redan år 1862 öfver-
tog hon i Uddevalla en mindre skola, som
småningom under hennes ledning utvecklade
sig till ett högre elementarläroverk för flickor.
Aldrig följande slentrianens breda väg, sökte
hon redan här vinna mark för en mera prak-
tisk skolbildning än den vanliga. Det visade
sig emellertid, att den lilla landsortsstaden ej
ägde tillräcklig resonuansbotten för hennes re-
formförsök. Hon måste utkämpa mången strid
för sina idéer. Följden var andlig och kropps-
lig öfveransträngning. Hon lämnade — dock
först efter sexton års trägen möda — skolan
i andra händer och företog en rekreationsresa
i utlandet. Redan förut hade hon besökt
Frankrike och Schweiz, hon besökte nu äfven
Tyskland ocb Italien. Dessa utomlands till-
bragta år gåfvo henne rika tillfällen att i grund
studera kontinentens skolväsen, göra framstå-
ende bekantskaper inom sitt fack samt bi-
bringa sin pedagogiska insikt universalitet.
När bon återkom till hemlandet, hade hon
fattat det orubbliga beslutet att grunda en ny
skola — och i en stad, där hon hoppades finna
starkare gehör för sin uppfostringsmetod än i
den lilla staden vid Byfjordens vatten. Och
så upprättade hon i Göteborg »Praktiska ar-
betsskolan», hvilken nu förtjänar räknas somen
af denna stads prydnader.
Är handarbete den ena polen af hennes upp-
fostringssystem, är hushållning den andra.
Det är henne en olidlig pina att se något
dugligt förfaras — det må nu vara fråga om
ett själsanlag eller en brödsmula. Ser hon
slikt å färde, griper hon raskt in med upp-
rätthållande hand — för så vidt hon kan.
Exempel kunde nämnas på individer, dem
hon räddat ur andlig misère: — ej blott ge-
nom väckande råd, eldande föresyn, men ock
så, att dessa af henne ryckts ur arbetsförhål-
landen, deras begåfning vidriga, och försatts i
andra, som bättre motsvarat densamma.
Hennes hjälparlust ur ren materiell nöd har
tagit sig uttryck bland annat i välgörenhets-
inrättningar af olika slag.
Denna hennes altruism är dock för ingen
del baserad på pietistisk ömsinthet. Den har
rent medmänsklig karaktär. »Det är mig ett
verkligt behof,» säger hon, »att hjälpa män-
niskor att kunna reda sig själfva, både för att
de må kunna afvärja nöden ifrän sig, men
inte minst på det de må kunna bibehålla akt-
ningen för sig själfva.»
Hon är dock så sundt beräknande, så rent
moraliskt intresserad, att hon ej — hvad mån-
gen gör — kritiklöst hjälper. Hon under-
söker behofvet, innan hon måhända fyller det.
Handen skall bära nödens och lidandets känne-
tecken, innan hon låter nödens och lidandets
frälsande penning darra däri.
I den stora allmänna hushållningen har hon
funnit mycket vara, som det icke borde vara.
Särskildt vid studiet af allmogens och stads-
arbetarens hem har hon sett, huru många
goda medel till hälsans och välståndets be-
främjande obetänksamt förslösats. Af slarf
eller okunnighet har hon sett arbetarhustrun
helt enkelt kasta på sophögen mycket, som
denna, efter passande vägledning, utmärkt
skulle kunna tillgodogöra sig. Då har Eva
Rodhes ordnings- och sparsamhetssinne råkat
i uppror. Och hon har fast beslutit att döda
denna fattigdomens öfverflödsanda. Det verk-
sammaste resultatet af detta beslut är det skol-
kök, hon — såsom medlem af Göteborgs folk-
skolestyrelse — i denna stad fått till stånd,
och för hvilket närmare redogjordes i Idun
n:r 36.
Renlighet, huslighet, sparsamhet, det är hvad
de unga flickorna — de blifvande arbetar-
hustrurna i städerna eller på landet — i detta
skolkök få lära sig, medan soppa sjuder och
stek fräser. Eva Rodhe vill ginom denna an-
stalt ej främja smak för vällefnad •— hon vill
helt enkelt lära våra svenska, fattigare hem
att så sköta sin hushållsekonomi, att allt du-
gande tages tillvara på bästa sättet, så att alla
munnar få sin mat väl lagad, om ock resur-
serna äro små. Hon vill lära vårt folk, att
man inte har råd kasta bort en träbit, därför
att man däraf ej kan bygga ett palats. Utan
man skall helt lugnt ocb förståndigt göra af
biten hvad göras kan — vore det också inte
mer än den enklaste träsked.
Ett sådant mål är stort. Och om en dag
i framtiden hos vår af gammalt slösande lägre
befolkning befinnes spridd större omtanke i
hushållsangelägenheter — mindre sophögsvan-
sinne, större sparsamhetsanda — så blir detta
säkerligen i ej ringa grad just Eva Rodhes
förtjänst. Hennes i sig själf så enkla skol-
kökstanke — nu med allt varmare intresse
omfattad — är genom sin ändamålsenlighet en
af de bästa lyftkranarne för landets materiella
välstånd.
* *
*
Eva Rodhes personlighet meddelar värme
och sporrande kraft. Sitter du och talar med
henne, får du ett intryck af frisk medkänsla,
af omutlig kärnvilja. Hennes ord fängsla dig
— om från den privata tribunen i hennes mot-
tagningsrum, om från talarsto en i den offent-
liga lokalen, uti hvilken hon då och då upp-
stiger för att framlägga någon ny detalj af sin
lifstanke.
Göteborgarne äro praktiskt anlagda. Till
Eva Rodhes tal lyssna de alltid uppmärksamt
och ha ej svårt att förstå henne. Men ännu
mer: — hon vet att understundom bringa dem
till formlig entusiasm genom sina alltemellanåt
återkommande föredrag.
Icke minst väl mottogs hennes föredrag i
skolköksfrågan sistlidne augusti. Också hade
hon häråt ägnat mycken omsoig. Och då hon
ej trodde sig vara tillräckligt ostörd i somras
i Göteborg, företog hon, åtföljd af sin oskilj-
aktiga väninna, fröken Nymann, en tur till
det inre af Norge, där hon under en tid ode-
ladt sysselsatte sig med utarbetandet af sin
älsklingsidé.
Resultatet blef, som sagdt, lysande. Ty hon
gick till botten med ämnet, skiljande hufvud-
och bisak. Och hon talade inte som en pé-
dagogie professor — fast hon ser mycket lärd
ut — hon talade rent mänskligt, förnuftigt,
ändamålsenligt, därtill spännande, intressant.
Men det var ej bifallet, som för henne var
det viktigaste. Jag tror hon skulle varit rätt.
nöjd därförutan •— utgjorde det icke ett sä-
kert bevis, att hon icke står ensam i sin sträf-
van, utan lyckats draga allmänheten med sig
i sina tankars innersta. Ty hon är utan ego-
istiska biafsikter, för sin egen del blott for-
drande tillfredsställelsen att ha gagnat sina
medmänniskor, hvilket för henne är både plikt
och behof. Trots sin sunda beräkning, sin
kloka omtänksamhet, är hon själf entusiast.
Hon hänföres af och söker understödja allt
arbete i sanning och redlighet, i glädje på all-
var. Hon är på detta sätt en lifsglädjens fö-
respråkarinna. Och hon kan genom sin akt-
ning för arbetet stå som ett exempel för tidens
ungdom, hvilken dekadansens lättja, lifsleda
eller sjukliga själföfversk.attning ha så lätt att
fånga. Af henne kau den lära — om den
vill — huru frisk möda alstrar frisk utveck-
ling till själ och kropp, och huru lifslyckan
bäst trifves, där man rätt använder redan be-
fintliga resurser ocb ej förkastar dem — dår-
aktigt väntande på att bättre än de skola själf-
mant anmäla sig till benäget förfogande.
* *
*
Eva Rodhe föddes å Timmersjö i Halland
den 18 september 1836.
Hennes far var Magnus Rodhe, fil. doktor,
kyrkoherde i Thorsby pastorat af Bohuslän,
kontraktsprost. En brorson till honom är nu-
varande biskop Rodhe öfver Göteborgs stitt.
Hennes mor var född Ejda Norman och fa-
ster till kompositören Ludvig Norman.
Såväl i föräldrahemmet, som sedermera i
sitt »andra hem» — hos löjtnant O. J. Kil-
man på Tofta i Bohuslän, med hvars barn
hon uppväxte -— fick Eva Rodhe en god upp-
fostran : dels af sin bror, rektor Johan Rodhe,
dels af sin kusin, nuvarande Lunda-professorn
Vilbelm Blomstrand.
Tofta var ett hem af det gamla solida sla-
get, där flitens, ordningens och den andliga
friskhetens trefnad rådde. Och säkerligen med-
förde hon därifrån, då hon gick ut i lifvet,
mängen stärkande inflytelse, som. gjorde henne
till hvad hon sedan bief: — en det sunda
förnuftets värdiga och sanna dotter.
Fredrik Nycander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0358.html
