Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 10 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 355
Egen härd har ej värme för andra.. .
Kall ligger gatan, där lyktorna flamma
dåsigt och matt, medan stormen hviner —
Men ifrån husens fönster smyger
värmande ljus mellan fällda gardiner.
Kall ligger gatan, och hösten öser
ut sina skurar ur tunga skyar.
Dämpadt från hafvet hörs vågornas långa
brottning med Kattegatts nordanbyar.
Kallt är därute, men varmt är därinne —
Lyckliga människor sitta vid härden,
gnida i lugn sina händer och tänka
icke en tanke på kölden i världen.
Stängt sina dörrar och stängt sina hjärtan,
stängt dem med dubbla lås och med fasta.
Godt är att få efter dagens mödor
hvila i ro med de sina och rasta.
Må sedan hemlösa, härdlösa skaror
ute i mörkret och kölden vandra.
Dörren är stängd, och fälld är gardinen. —
Egen härd har ej värme för andra.
Hugo Gyllander.
Frånskilda hustrur.
■
n af de förkastligaste och grundlösaste
bland fördomar, hvilken ej dess mindre
råder inom den s. k. societeten, är den emot
frånskilda hustrur.
Man möter en frånskild hustru med ett
visst misstroende, en reserverad kyla, som för
känsliga naturer måste vara mycket bitter.
Man undviker gärna umgänge med henne,
man förbiser henne. Man förolämpar henne
icke direkt, men man visar benne, att värl-
den ej längre anser henne oklanderlig, att
man har något att förlåta henne.
Hon känner alla de nålstyng, som bekanta
och »kära väninnor», om också helt mildt
och försiktigt, rikta mot henne, och hon gör
det dubbelt, om ännu ej det sår är läkt, som
ödet slagit henne. Ty om en äktenskaplig
skilsmässa redan för mannen är af vidtgående
betydelse, hur mycket mer för kvinnan, i
hvilkens tillvaro käuslo- och själslifvet spelar
en så stor roll, och hvilken därför lider myc-
ket djupare än han; honom går för öfrigt
societeten till mötes med älskvärd beredvillig-
het, liksom för att visa, att man ej gör ho-
nom ansvarig för det äktenskapsdrama, han
uppfört inför världen, — äfven om han nu
skulle vara den skyldige. För honom öppnar
man förekommande sina dörrar; han är ju
nu i alla fall åter ledig och kan betraktas
som äktenskapskandidat. Men om hustrun
heter det: korsfäst, korsfäst! Ty hon har
gjort skandal.
Att hon vanligen fördragit och lidit myc-
ket, innan hennes äktenskapsbojor brötos, att
hon i de flesta fall är den kränkta, den föro-
rättade och mannen den skyldige, erkänner
världen ej. Att de upprörande omständig-
heter, hon måste genomgå före och under den
sorgliga processen — vanligen har hon redan
under långa år fört det mest förtryckta äk-
tenskapliga lif •— kroppsligen och andligen
måste ha medtagit henne, att alltså framför
allt skonsamhet och deltagande borde möta
henne, och att det är grymt att ytterligare
förbittra hennes ställning, beaktar man icke.
Man finner sig i att kränka den värnlösa och
betryckta. Är hon icke synnerligen motstånds-
kraftig, eller afstår hon från att försvara sig
och kämpa sig till sin plats i societeten ; kän-
ner hon sig för stolt att tala om sin förre
makes svagheter och att prisgifva hans orätt-
rådighet gent emot henne åt världens dom ;
om hon af lättbegriplig skygghet tyst drar
sig tillbaka inom sig själf, emedan hon ej
känner sig vuxen beröringen med den stora
hopen — genast är stafven bruten öfver
henne. Hon är högmodig, inbunden, kall,
alla upptänkliga fel äro hennes. Hur kunde
väl hennes man hålla ut med henne? För-
visso gjorde han rätt; ban är att beklaga
och bör tröstas, endast han.
Och dock är det just de ädlaste kvinno-
karaktärerna, som ej förmå blotta sina inner-
sta känslor, sina själsstrider för världen.
Emedan de lida, utan att klaga, har man
ingen medkänsla för dem; emedan man ej vet
deras ve, anser man dem för kalla och slutna.
Törbända är just därigenom fördomen mot
de frånskilda hustrurna uppkommen, en för-
dom som kräfver att bekämpas liksom alla
andra.
Bevisar det då en högre moral att uthärda
vid en makes sida, om kärlekens, om tillgif-
venhetens band saknas, om man ej förstår
hvarandra och ej längre vill vara sig själf
och en medmänniska till last, än att upplösa
ett förbund, som är så långt ifrån att lända
den andre till välsignelse, att det tvärtom
visar sig vara honom ett kvalfullt sainlif,
som verkar förlamande på hans lifsglädje och
handlingskraft?
Det är tvärtom orätt af många hustrur,
som sakna mod och energi, att de fortfarande
släpa på ett äktenskapsband, som blifvit en
boja, af fruktan för en skandal, som dock i
längden ej kan undgås, om äfven mannen är
öfvertygad om bandets ohållbarhet. Den enda
afsevärda grund för ett samlif mellan två
makar, som ej äro lämpade för hvaraudra, är
hänsynen till barnen. Men besinnar man,
hvilket fördärfligt inflytande föräldrarnes olyck-
liga äktenskapslif städse måste utöfva på de
lättmottagliga barnasinnena, så synes man
kunna ifrågasätta, om ej upplösandet af ett
osällt samlif likafullt här vore att föredraga.
Detta är ett kapitel af en outsäglig och
djup innebörd, och det vore högst önskvärdt,
om i detsamma några erfarenhetens ord kunde
tränga fram från de vidt skilda kvinnokretsar,
som förenas om gemensamma intressen i Iduns
spalter. De stå säkerligen öppna nu som ofta
förr för en fri diskussion i en för många kvin-
nor lifsviktig fråga.
Erik Frey.
En rolighetsminister.
g
amtalet hade under middagen fladdrat
från det ena ämnet till det andra, och
som alla voro öfvermätta och ingen ägde någon
talang att roa sällskapet med, gick det skä-
ligen trögt. Slutligen, då det nästan alldeles
höll på att tyna af, utbrast en ung man helt
naivt:
»Att då ingen kan säga något roligt!»
Alla brusto i skratt, och samtalet kom
plötsligt i gång. Med anledning af att en
af stadens förnämsta lustigkurrar och anekdot-
berättare i dagarne aflidit, kom man att tala
om sällskapstalanger. Nästan alla hade någon
bekant, som var ofantligt treflig och angenäm
— skada att han inte var här 1 — och man
enade sig om att anse dem för lyckliga, som
komma ihåg allt det roliga de höra och sedan
kunna återgifva det på ett gladt och behagligt
sätt. Att minnas var dock en god gåfva,
istället för att hvad man hörde kom in ge-
nom det ena örat och gick ut genom det
andra.
»Jag är inte af samma åsikt,» invände en
af de närvarande, notarien Strömberg, som
hittills tyst åhört samtalet. »Minnet är en
farlig sak, och de, som äga det i utpräglad
grad, äro inte att afundas. Lifvet erbjuder
inte endast roligheter, utan sorg och bekym-
mer i öfverflöd, och då är ett godt minne
ingenting att hurra för. Nej, skola vi prisa
några lyckliga, så är det dem, som äga för-
måga att glömma snart och grundligt. Hur
djupt olyckliga skulle vi i själfva verket inte
vara, om vi inte hade glömskan, som breder
sin balsam öfver alla sår, och som på några
månader förvandlar den bittraste sorg till det
stilla vemod, som endast är glömskans före-
gångare. »
Notarien tystnade ett ögonblick, och då
ingen svarade, fortsatte han:
»Jag känner flera s. k. rolighetministrar,
och jag kan försäkra, att det inte heller är
så roligt att komma ihåg roligbeter. Min er
farenhet har alltid varit, att den, som haft
ledsammast i sällskapet, har varit rolighets-
makaren själf — den där muntra fyren, som
bringar alla att skratta, och som nystar ur
sig infall och anekdoter med samma lätthet,
som man själf glömmer dem.
Hvad den aflidne agenten Öström beträffar,
så kände jag honom mycket väl, och hans
lif hade verkligen mera beröring med trage-
dien än med farsen.
Öström var skapad till muntrationsråd.
Fyndig och småkvick och begåfvad med en
medfödd förmåga att berätta, som gjorde att
den enklaste historia tog sig något ut i hans
mun, hade han dessutom ett utseende, som
särdeles väl lämpade sig för det glada skäm-
tet. Man kunde inte låta bli att dra på mun,
då man såg den lilla runda gestalten med
det stora, satyrliknande ansiktet, där den
tjocka munnen höjde sig i ständigt skrattre-
tande vinklar upp mot de oroligt blinkande
grisögonen.
Det var inte underligt, att en mau med
hans förmåga bief en ovärderlig ackvisition i
hufvudstadens glada ungkarlslif och i famil-
jerna med för resten. Den gode mannen
hade en viss svaghet för uniformer och klin-
gande namD, och de unga gardesofficerarne,
hos hvilka kvickheten är en ganska sparsam
gäst, hade ingenting emot att låta roa sig.
Att sitta tillsammans med dem på någon
restaurant, där de uniformsklädda vännerna
vredo sig af skratt för hans mustiga historier,
hörda till hans lyckligaste stunder. Hans
öfriga umgängeskrets, som visserligen förar-
gade sig öfver hans tal om »min vän, löjt-
nant v. S.» eller »en af mina intimaste be-
kanta, grefve P.», förlät honom gärna denna
»lilla löjlighet», som de med sällspord en-
stämmighet kommo öfverens om att kalla
det. Han var så rolig!
Ah, det blef ett jäktande efter roligheter!
Hvad som från början varit ett nöje, blef
snart en ansträngning. Hur skulle han kunna
tillfredsställa alla? Då bekanta mötte honom
på gatan, började de skratta redan på af-
stånd. Då han kom in på ett kontor för att
tala om affärer, vände sig alla, från chefen
till yngsta biträdet, leende om på sina knar-
rande stolar. Då han infann sig på en bjud-
ning, stod tamburvaktmästaren med vidöppen
mun, färdig att krevera af skratt, och vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
