Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 17 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1893
362
Äfven det stoltaste verk, i lifvet beredt, är förgängligt;
Hvad man i hjärtat har byggt ej ens en evighet när.
Th. Körner.
maner »Förskjuten» och »Pä skilda vägar».
Den förra utkom nyligen i Tyskland, af
henne själf öfversatt till tyska språket.
Dessutom har hon skrifvit here noveller,
hvaraf en, »Familjen Dickman», af Sven-
ska Familjejournalen prisbelönades med
ett tusen kronor, samt talrika uppsatser
och bidrag till illustrerade tidningar och
tidskrifter. Många poem har hon öfver-
ilyttat från olika språk och införlifvat
med vår litteratur, såsom: »Sorgestun-
der» af Karl Gerok, »Lifvets sång» af
Longfellow, »Minnen» af Hainerling, »En
natt vid sjukbädden» af Coppée med here.
Yi skola här nedan bifoga ett prof på
ett af dem, hvilket tyckes oss bäst ka-
raktärisera riktningen af hennes egna
tankar. Hon hade af sitt eget namn
bildat pseudonymen »Malin K.» och un-
dertecknade alltid sina skrifter med denna.
Hon gjorde många och vidsträckta re-
sor i utlandet och kom därunder i berö-
ring med here af Europas framstående
personligheter, och inom sällskapskret-
sarne bief hon oftast den, kring hvilken
alla garna samlade sig. Hon ägde vaken
blick och öppet sinne för tidens stora
uppgifter. För kvinnofrågan intresserade
hon sig varmt och gladde sig åt alla
framsteg, hvilka icke öfverskredo gränsen
för sann kvinnlighet. Mången konstnärs-
adept tog hon i beskydd, och genom sitt
stora inhytande och vidsträckta bekant-
skaper skaffade hon dem hjälp till stu-
dier. Hon gaf själf, med aldrig tröttnande
frikostighet, så långt hon kunde af egna
medel, men där dessa ej förslogo, upp-
manade hon andra att göra det. Hennes
rika, varma hjärta, räckte till för allt
och alla. De fattiga kände instinktmäs-
sigt, att de i henne ägde en vän, som
de tryggt kunde hånvända sig till, ty hon
gaf ej blott af plikt, utan af kärlek —
och därför kändes det aldrig tryckande
att mottaga hennes gåfvor.
Emma Linck ägde stor beläsenhet och
följde med allt af värde och betydenhet,
som utgafs på skönlitterärt område. Hon
stod i nära beröring med nordens för-
nämste författare och skriftställare så-
som Rydberg, Wirsén, Ibsen med Here,
hvilka skattade hennes själfulla och sym-
patiska personlighet. Hon förde stor
korrespondens, och de bref, hon hemsände
från främmande länder, voro ytterst in-
tressanta. Italien var det land, där hon
kanske helst vistades, och hon njöt i
fulla drag af dess härliga natur, milda
klimat och rika konstskatter, sa som en-
dast få kunna göra det. Hennes rese-
anteckningar härifrån bära vittnesbörd
om, huru djupa och outplånliga intryck
allt detta gjorde på hennes känsliga och
för allt skönt mottagliga sinne.
Till én vän i Sverige skrifver hon så
från Rom nyårsdagen 1883 följande :
»____ Tyvärr lida vi alltjämt af en mycket om-
bytlig och farlig väderlek, som förbjuder mig alla
besök i de isigt kalla gallerierna. Man skall
hafva italienarens varma blod för att ostraffadt
kunna ga omkring på marmorgolfven i dejättestora
salarna, där alla vindar spela genom de öppna
fönstren. Ute på gatan blåser sciroccon, och man
kan knappt uthärda en lätt sommarkappa, i Va-
tikanen har man nästan för litet af en tjock
skinnpels. Ännu har jag ej sett Roma i dess
rätta ljus, ty för att dessa grå stenmassor skola
göra ett skönt intryck, måste de afteckna sig på
djupblå bakgrund, belysta af strålande sol, eljest
äro de allt för mycket en bild af förfall. Dock
är jag ej säker, om jag någonsin skall kunna
instämma i hvad V. Rydberg nyligen skref tilj
mig: iJag önskar att en gång hafva min graf på
protestantiska kyrkogården i Rom, denna min
älskarinna bland städer.» För en forskare,
som kan sammanknyta det förflutna med det när-
varande, äro ju dessa grushögar och stenkummel
som en öppen bok, däri han läser om det stora
förflutna. Men då jag hör att det verkliga, antika
Rom ligger 12 alnar under det nuvarande, eller
att af det ursprungliga, hedniska kapitolium fin-
nes blott en 4 alnars mur kvar, frågar jag mig
själf: Hvad är sant eller falskt i denna mängdens
dyrkan af det antika, hvarom ingen kan säga,
hvar det egentligen slutar eller begynner.
Obeskrifligt roligt och intressant är det att gå
eller åka, utan egentligt mål, och sålunda njuta
den öfverraskningen att helt oförmodadt färdas
genom en den praktfullaste triumfbåge, passera
ett forum, i bakgrunden se en rad af härliga ko-
lonner, eller genom en skön portik plötsligt skåda
de blåfärgade Sabinerbergen och den melankoli-
ska Campagnan. Kommer då en bonde i get-
skinnshud, drifvande en åsna, som för in vinför-
rådet att säljas, eller en äkta (ej modell) roma-
rinna, med den ädla kraftfulla, hållningen, som
ser på en med djupa melankoliska ögon, medan
munnen skänker ett leende, till hvars tjusande
förtrollning jag aldrig sett like, så är stämningen
genast där och man börjar förstå den hänförelse,
med hvilken främlingen tänker på Rom. Troligen
kommer jag först vid min hemkomst att kunna
smälta alla de stora intryck, hvars dimensioner
nu nästan förkrossa mig. — — —–––––––-;
____ Vi hafva hört makalöst skön musik i
olika kyrkor; slipper man att se det »teatraliska»
framme vid altaret, så är det en njutning utan
like att längst bort i ett hörn af de väldiga temp-
len lyssna till den himmelska musiken, medan
ögat vandrar från den ena sköna marmorgruppen
eller fresken till den andra. Det är jättedimen-
sionerna, som här göra mig så konfys; i Peters-
kyrkan, där vi voro i går, se människorna ut som
flugor, man tycker sig ständigt vara ensam där,
fastän flere tusen människor vandra omkring.
Den brusande orgeln och den 40 man starka kö-
ren höras ej i en fjärdedel af kyrkan, 36,000
människor kunna rymmas där, och dock ger det
hela intryck af lätt harmoni. Jag har läst Here
utmärkta författares omdömen om den eviga
staden, ömsom djupa, snillrika och glädtiga.
Ingen författare gifver dock så på djupet ga
ende karaktärsbilder som Rydberg, de äro på en
gång så sant historiska och rent mänskliga, hans
tankar göra samma intryck som åsynen af hafvet
eller stjärnhimmeln: de föra oss ut i det oänd-
liga. För mig är och förblifver han den förste
af alla skriftställare.»
Det var i den »eviga staden» hon gjorde
bekantskap med Ibsen, som flere gånger
uppmanade henne att nedskrifva sina
memoirer. Tyvärr följde hon icke detta
råd. Med frikostig hand strödde hon
omkring sig vackra tillfällighetsdikter,
men tog aldrig någonsin själf vara på
sin pennas alster, ty med all sin rika be-
gåfning var hon i hög grad anspråkslös
och slog alltid bort saken med något hu-
moristiskt skämt, när hon uppmanades
att samla hvad hon nedskrifvit.
De senaste 7 åren af sin lefnad vista-
des fru Linck på resor i främmande län-
der, men på sista tiden började hon allt-
mer längsta efter hemlandet för att där
få framlefva sina återstående dagar. Denna
sommar tillbragte hon i Schweitz, i Lu-
cerns natursköna omgifning, men till-
kännagaf i bref till sina vänner, att hon
därifrån skulle afresa till Sverige. I ett
af dessa tillägger hon: »visserligen har
min läkare afrådt mig från den långa,
resan, men jag känner mig så mycket
bättre och kan ej längre motstå min
längtan — jag vill dö i det kära Sverige!»
Hon hemkom i medlet af -augusti detta
år, men träffades redan i slutet af samma
månad i Stockholm af ett slaganfall, som
nedlade henne på den sjukbädd, som
skulle blifva hennes sista. Efter ett par
förnyade anfall, inslumrade hon den 9
dennes på morgonen stilla och fridfullt i
den eviga sömnen, ömt vårdad af trogna
vänner.
Öfver sin efterlämnade förmögenhet
har den bortgångna bestämt på ett sätt,
som hedrar hennes minne. Sedan hon
frikostigt sörjt för sina närmaste har hon
ställt ej mindre än 67,000 kronor till
Göteborgs läkaresällskaps förfogande att
genom detsamma användas för välgören-
1 hetsinrätt-ningar i Göteborg,
A. K—m.
Minnen.
Efter Robert Hamerling af »Malin K.»
s&M stunder, Jlyktiga och korta,
i|p7 D(l Ufvet log med vänligt hopp,
I åren ej för alltid borta,
Fast snabbi som floden oar* ert lopp:
Jag minns det minsta som fått smycka
Mitt lif och hvad mitt hjärta vann, .
Den gyllne tråd af stilla lycka,
Som Nornan huldrikt åt mig spann.
Jag minns hvar vrå, dit jag fått ställa
De trötta fjät och /mila mig,
Den läskande och rena källa,
Därur jag drack på mödans stig,
Och hvarje blommas doft, som förde
En hälsning, som till hjärtat gick,
Och hvarje fågels sång jag hörde,
Hvarafjag tröst och vårfröjd fick.
Jag tacksamt minns hvar mun som sade
Ett godt och trofast ord till mig.
Hvart öga som er stråle hade
Af kärlek öm och innerlig.
Så mom mig får evigt lefva
Allt hvad en gång mig hugnat har,
Och kårleksanclar om mig svåfva,
Hvars kyssar jag i flykten tar.
Mitt bröst en säker tillflykt blifvit
För allt, som gjort mitt lif så rikt.
Djupt in i själen jag det skrifvit:
Étt trolldom,sord i eldskrift likt.
Men intet tungomål beskrifver
Den värld af under natten ter.
Då slöjan sakta lyftad blifver
Från tusen bilder, dem jag ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
