Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 17 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 363
Ömt lockande förbi de smyga
Min tjusta blick, ej mera skymd,
Och varma känslor med dem fiyga
Upp i min hågkomsts himlarymd:
Då allt jag minnes, som fått smycka
Mitt lif och hvad mitt hjärta vann,
Den gyllne tråd af stilla lycka,
Som Nornan huldrikt åt mig spann.
Våra döttrars hemgift \
«
m seden, att bruden af egna medel bör
anskaffa uppsättningen till det nya hem-
met och dessutom äfven medföra en
större eller mindre penningsumma som hem-
gift till brudgummen, har en engelsk skrift-
ställare nyligen uttalat sig på följande sätt:
»Jag förstår inte, att detta ej är mycket mot-
bjudande för männen. I England för den
unge maken sin brud till det genom hans me-
del iordningställda boet. Den litet bemedlade
spar ofta i åratal för att komma därhän, men
i alla händelser är engelsmannen i allmänhet
för stolt för att vilja gifta sig för pengar.»
1 detta ogillande ligger mycken sanning.
Icke blott den till åren komna, utan äfven
den unga generationen blir i vår tid allt mera
materiel i sin uppfattning af äktenskapet. Om
man skulle bokföra de yttranden, som dagli-
gen höras inom vår unga herrvärld, skulle
man häpna öfver den blandning af krass ego-
ism, bornerad ensidighet, raffinerad njutnings-
lystnad och materiel lifsåskådning, som däri
röjer sig. Faller talet på en vacker flicka,
hvars älskvärda person gör ett angenämt in-
tryck, genast lyder törsta frågan: »Har hon
pengar? — Hur mycket får hon?» etc. Man
må icke tänka, att detta blott förekommer
bland köpmans- och handtverksklassen eller
öfverhufvud bland yrkesidkare, för hvilka pen-
ningfrågan ofta blir en plågsam nödvändighet.
Nej, man får lika ofta höra dylika yttranden
af ämbetsmän och lärde, af hvilka vi med hän-
syn till deras bildningsgrad likväl vore be-
rättigade att vänta en ideellare åskådning. Om
den betydande kontingent, som det militära
ståndet lämnar till denna armé af hemgift-
sökare, vilja vi helst icke yttra oss.
Men vår allt nivellerande tid sanktionerar
ofta bruk, som från sedlig ståndpunkt äro ett
verkligt ofog. Ingen röst har mod att uttala
sig högt däremot. Ingen flicka har ett rent
och stolt hjärtas mod att fråga sig själf: »Kan
jag högakta den man, som svär mig kärlek
och förklarar för sina kamrater, att han icke
skulle gifta sig med mig, om jag icke finge
så och feä många tusen i hemgift.» — Man
rycker pä axlarne, man nedtystar den bättre
känslan och repeterar som en inlärd lexa den
gamla frasen, som vill gälla som ursäkt för
lågheten i ett dylikt handligssätt: »Han kan
inte annat, han måste ha en rik hustru!»
Ja, tyvärr måste mången ung man säga sig
detta, men hvad han förlorar i själfaktning
väger ofta mycket tungt emot honom. Hans
bättre jag råkar i ett erbarmligt beroends, och
mången lefnadslycka har redan strandat därpå.
Men hvarpå beror då vår tids materiella
riktning? Om vi vilja vara ärliga och nämna
* Kedaktionen har oafkortadt lämnat den ärade
insändarinnan ordet öfver detta tidsenliga tema. Då
kanske många af våra läsarinnor endast med vissa
inskränkningar vilja gä in på författarinnans åsikter,
inbjuda vi dem till meningsutbyte och skola gärna
lämna plats för insändare, så långt utrymmet tillåter.
barnet vid dess rätta namn, måste vi på denna
fråga svara: »Därpå att vår ungdom uppfost-
ras för anspråksfullt, att våra unga flickor
och gossar icke vänjas till klok sparsamhet
och förnöjsamhet. »
I början af vårt århundrade ansågs en ung
man af den borgerliga medelklassen »förmö-
gen», om han hade en årlig inkomst af 1500—
2000 kronor och behöfde icke fråga efter, om
hans utvalda medförde 12-, 20- eller 40,000
kronor i hemgift. Man började anspråkslöst,
möblerade ett hvardagsrum, en sängkammare
samt köket och höll sig därvid inom de för
hvarje stånd uppdragna gränserna. Hörde
brudgummen till lärare-, ämbetsmans eller det
lägre köpmansståndet, hade han oftast af egna
besparingar under sin ungkarlstid skaffat sig
ett klaver eller ett skrifbord. Öfver detta var
man mycket lycklig — enfin, man var belå-
ten och »lät sig nöjas».
Så är icke våra dagars sed. Det allra
största felet hos vår moderna ungdom består
däri, alt bland hundra brudpar nittionio icke
fatta hvad som anstår deras stånd och deras
lefnadsställning. Alla vilja högre upp, och
detta är klippan, på hvilken mången äkten-
skapslycka strandat.
Det ofta hörda uttrycket »efter sitt stånd»
är icke liktydigt med: efter våra enkla för-
hållanden, — åhnej, det är tvärtom täckman-
teln för högmod och dåraktig fåfänga. »Efter
sitt stånd» kallar den obetydlige ämbetsman-
nen en våning på minst fem rum, ty utan
»salong» eller »matsal» kan man ju ej vara;
»efter sitt stånd» kallar köpmannen ett ly-
sande möblemang, emedan detta tyder på väl-
stånd och skaffar honom kredit; — »efter sitt
stånd» säger den fattiga präst- eller officers-
änkan, då hon låter sy sin dotter en brud-
dräkt af hvit atlas med spetsslöja och släp,
som blir använd en gång och så får gulna i
skåpet; för de penningar, som denna kostat,
kunde man köpt två varma vinterklädningar,
hvilka gjort årslång praktisk tjänsf. Alla dessa
dårskaper begås under förevändningen af att
man måste »lefva efter sitt stånd». Det
skulle föra för långt att anföra ännu flere
exempel.
Det vore i högsta grad önskvärdt om alla
mödrar ville göra till sin uppgift att från de-
ras spädaste år uppfostra sina barn i enkel-
het, anspråkslöshet och sparsamhet. Bland
våra unga flickor finnas ännu många, som äro
enkelt och sparsamt uppfostrade, och en man,
som väljer en sådan hustru, behöfver ej fråga
efter någon stor hemgift, ty hustruns egen-
skaper äro honom en borgen för ett angenämt
hem och tillräckliga inkomster. Däremot äro
våra unga män icke vana vid att spara, de
flesta veta alls icke hvad spara vill säga.
Många unga män kunde, långt innan de tänka
på att gifta sig, årligen lägga af en liten
summa, som blefve grunden till en framtida
förmögenhet, att senare användas till barnens
upppfostran o. s. v. Äfven pä detta område
är exempel uppfostran. En ung man, hvars
mor för honom varit en förebild i äkta kvinn-
lig enkelhet, i flit och omsorg, skall vid valet
af hustru i första rummet lägga vikt vid dessa
egenskaper. Eder, mödrar, tillkommer det att
uppfostra edra söner lika sparsamt som edra
döttrar; eder tillkommer det att göra klart för
sonen, att en enkel flicka, som ej medför nå-
gon betydande hemgift vid giftermålet, likväl kan
vara en bättra ledsagarinna genom lifvet än en
rik docka, hvars anspråksfulla väsen och ovana
vid nyttig verksamhet kunna komma att be-
reda maken många bekymmersamma dagar. Ä
andra sidan bören I äfven sörja för, att flic-
kans hemgift må bli den enda äkta och sanna,
att den icke blott må bestå af penningar och
ägodelar, utan hufvudsakligast af hushållsaktig-
het, glädje i arbetet och den enkelhet i sinnet,
som för äktenskapet borga det bästa välståndet.
Må denna hemgift vara alla våra döttrar
beskärd ! Då skall frågandet efter penningar
alltmera träda i bakgrunden, då skall i famil-
jen sinnet för en stilla, förnöjd lycka skattas
allt högre. Måtte alla mödrar sträfva efter
att genom förnuftig uppfostran framkalla denna
Dya ljusning på familjelyckans himmel.
F. O. NI.
Handledning i konsten att göra vers.
’j[|et är alldeles nödvändigt för en ung
flicka nu för tiden att kunna skrifva
* vers. Ty för det första bör hon ej
vara sämre än de svärmiska ynglingarue,
hvilka alla äro virtuoser på »luta» och »lyra»,
och för det andra — behöfver jag spörja?
-— finns det en mer passande sysselsättning
för ett ljust, poetiskt väsen än att i välljuds-
rika strofer tolka blyga drömmars himmelska
harmoni ?
Och i våra dagar, i uppfinningarnas tids-
ålder, har verskonsten genom flere förbättrin-
gar blifvit en så lättlärd konst, att hvem
som helst bör kunna tillegna sig den, —
alldeles som det finnes musikinstrument, på
hvilka man endast behöfver röra en vef för
att framtrolla de härligaste melodier.
En af dessa den nyare tidens uppfinningar
är den orimmade versen.
Men vänta!
Jag får väl lof att gå i ordning. Det
vore min mening att här meddela dem af
Iduns yngre läsarinnor, som ännu icke lärt
sig tygla pega8en, några lättfattade regler för
versskrifningens numera ganska enkla konst.
Men först några definitioner, som skola
hjälpa till att klara begreppen.
Versen består af form eller versmått och
innehåll. Man behöfver bara tänka på, hur
våfflor gräddas, för att förstå hvad härmed
menas. Våffeljärnet är versmåttet, rutorna
äro versfötterna. Gjuter man nu smet i vers-
måttet och värmer våffeljärnet öfver känslans
eld, så är poemet snart gräddadt med både
form och innehåll. Har ni förstått mig?
Jag antydde, att metern är sammansatt af
versfötter, så kallade, därför att det är dem
som versen har att halta på. I slutet af ra-
derna, som böra vara kortare än sidan är
bred, satte man förr alltid något som benämn-
des rim — till skilnad från prosans pryd-
nad, som kall: s »reson». Nu för tiden rim-
mar man ogärna mer än hvarannan rad eller
hvar tredje eller när det faller en in och
inte blir för besvärligt.
Det är — korteligen uttryckt — samman-
fattningen af den nyare tidens storartade
framsteg på versfabrikationens område att
man numera ej behöfver vara särdeles noga
med formen, blott man tillser, att innehållet
blir tillräckligt tunt.
Något innehåll måste man emellertid ha,
och det lilla som behöfs hämtar man dels
ur sin egen rika känslovärld, dels ur goda
poemböcker af äldre eller nyare skalder.
Största svårigheten med att skrifva poesi
brukar vara att få en bra början. Så länge
papperet ligger alldeles blankt framför en,
ger det inga ingifvelser. Men har man blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
