- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
367

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 17 november 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1893 I DU N 367
dervisning elJer dylikt, har länge varit ett önsk-
niugsmål för dem, som känna hvilka svårigheter
unga kvinnor kunna vara utsatta för på en främ-
mande plats, där de ofta nödgas sakna både skydd
och trefnad. Efter exempel från utlandet har
man därför varit betänkt på att redan till hösten
söka få till stånd ett sådant hem, och man på-
räknar understöd därför af intresserade, då det ej
är antagligt att hemmet, åtminstone icke under
de första 4—5 åren skall kunna bära sig ekono-
miskt. Det är fröken Louise Andrié som satt sig
i spetsen för företaget, för hvilket hon redan
lyckats vinna understöd af en del personer.
Firman Th. Winbovg <(’• Co, välkänd för
Iduns läsekrets genom sina utmärkta fabrikat af
ättika, senap, såser, laktoserinkakao, jästpulver
m. m., om hvilka firmans ständigt återkommande
annonser i Idun erinra, har fått dessa sina till-
verkningar prisbelönta vid världsutställningen i
Chicago.
Svenska villans värdinna. Från Chicago
hemkom för några dagar sedan till Göteborg fru
Arthur Leffler, den svenske kommissariens maka.
Fru Leffler har, som Idun redan i sammanhang
med hennes porträtt meddelat, i Chicago på sitt
älskvärda sätt fyllt en representationsplikt, som
sannerligen icke varit utan sin stora betydelse när
det gällt att i det aflägsna landet vinna sympatier
för vårt land.
Dödsbud. I Kungsbacka har aflidit änkefru
Martha Stina Schöldström, född Åberg, i en ål-
der^ af 79 år. Den bortgångna var en rikt begåf-
vad och talangfull kvinna, som i hälsans dagar
förde ett fint hem i den lilla apotekarbostaden i
Kungsbacka. Hon efterlämnar flera barn, bland
hvilka den äfven för Iduns läsekrets välkände
skriftställaren Birger Schöldström. Vi skola åter-
komma.
Näs slöjd i Neapel. Undervisning i svensk
slöjd kommer att meddelas vid en berömd högre
flickskola i Neapel, Instituto froebeliano. Fröken
Victoria Appeltojjt från Näs har efterskrifvits och
skall stanna vid nämnda skola ett års tid att gifva
dess lärarinner undervisning i slöjd.
Teater och musik.
Kungl. operan. Lördagen den 25 dennes taga de
franska föreställningarna med den berömde skå-
despelaren Febvre i spetsen sin början.
K. Dramatiska teatern. Vår talangfulle och flitige
dramatiker hr Knut Michaelson har åter beredt
oss en angeäm première med sitt nya helafton-
stycke, treaktskomedien »Förr i världen». För-
fattaren har denna gång lämnat de moderna äm-
nena och valt att teckna en sedebild från 1600-
talet, från det svenska landt- och junkerlifvet un-
der tiden närmast efter 30-åriga kriget. Han har
lyckats gifva en mycket kraftig och trovärdig
teckning af de ej allt för förfinade seder, hvilka
då rådde som en kvarlefva af krigets råhet, och
såväl i språkets behandling som i hvarje detalj
af karaktärsskildringen och styckets rent sceniska
uppsättning, hvilken författaren personligen ledt,
har han nått god och äkta verkan. Arbetet i sin
helhet vittnar om en utsträckning af hr Micbael-
sons redan förut skattade talang, hvilken man
kanske knappast förutsatt, men därför naturligtvis
så mycket mera gläder sig åt.
Utförandet på Dramatiska teatern var i det hela
värdigt. Hr Hillberg gaf en karaktärsfull tolkning
af kyrkoherden Gunnérus och fröken Åhlander
som hans morska hustru Barbro var helt enkelt
öfverdådig — utan tvifvel den bästa af samtliga
rollinnebafvare. Af tvänne unga kvinnor, den
okonstlade lilla prästdottern och den stolta adels-
fröken, gåfvo fru Sec!ig Lundberg och fru Sandell
bilder, som lyckligt stodo emot hvarandra genom
sin naturliga kontrastverkan. Hr Skånberg var
som oftast ståtlig i sin riddardräkt och hr Envall
i sin robusta, men i grunden hjärtegoda karla-
vulenhet en vinnande fänrik Axelsson. Minst på
sin plats var kanske hr Fredrikson som öfverste
Lillie — hr Fredrikson passar nu en gång för alla
ej så godt i kostym.
Publikens bifall var lifligt, och enträgna rop pä
författaren förspordes efter ridåns sista fall, hvilka
dock ej af denne kunde efterkommas.
Södra teatern gifver i dag fredag för första gån-
gen »Aladdin». Nämnda stycke, ett feeri med
sång och baletter i 12 tablåer, är en af Hector
Crémieux verkställd skämtsam bearbetning af sa-
gan »Tusen och en natt». På dess sceniska ut-
styrsel hafva inga kostnader sparats ; öfver 200
kostymer förekomma i stycket och de dansandes
antal uppgår till-60 damer och herrar. Samtliga
dekorationer ha förfärdigats af Carl Grabow, ko-
stymerna, efter teckningar af direktör H. Christi-
ernsson, hafva förfärdigats dels hos hr Schlyter,
dels på teaterns atelier. Baletten är inöfvad af
premierdansösen Gunhild Rosén, musiken kompo-
nerad och arrangerad af kapellmästaren Biörn
Halidén.
Fru Teresad Albert Carrer,os afskedsmatiné sistlidne
söndag hade lockat en så talrik publik, att åhö
rarne äfven fyllde själfva musikestraden. Ett så
lifligt intresse torde näppeligen hafva visats någon
främmande konstnär sedan’violinälfvan Tuas för-
sta besök härstädes. Också blef afskedsmatinén,
vid hvilken den framstående konstnärinnan nästan
öfverträffade sig själf, en enda stor ovation för
henne, i hvilken låg ett oförtydbart: välkommen
åter snart!
Musikföreningen gifver nästkommande tisdag den
21 dennes sin första konsert för säsongen. Här-
vid kommer att utföras: Cherubinis »Anakreon-
uvertyr», Beethovens härliga mässa i c-dur, Nor-
mans hymn »Rosa rörans bonitatem» samt romans
för violin i g-dur af Beethoven.
Force majeure.
Skiss för Idun
af
Frank Truth.
et var en afton i slutet af september 188 .
I en lyxfullt, men gammaldags möblerad sa-
long, å ett herregods i mellersta Sverige, satt en
ung flicka vid en till hälften nedbrunnen brasa.
Hon satt, eller snarare halflåg, alldeles orörlig.
Den fina, smärta gestalten var utsträckt i hela
sin längd, och det lilla blonda hufvudet hvilade
mot de under nacken sammanknäppta händerna.
Ögonen, som voro fixerade på elden, uttryckte en
nästan pinsamt intensiv längtan.
Hennes själ var koncentrerad på minnet af nå
got, som händt henne för ungefär ett år sedan.
Hon såg ännu, huru han stod där vid vagnsdörren
efter att hafva hjälpt henne i vagnen, såg den
höga, smärta gestalten, såg de fina, aristokratiska
ansiktsdragen, de rödblonda mustacherna, den
varma, kärleksfulla blicken, kände tryckningen af
hans hand, hörde hans brådskande dämpade stämma :
»Ja, i morgon måste jag resa, men jag kommer
tillbaka en dag — jag kan och får inte säga mera.
Vänta på mig —■ säkert — — säkert?» En ömse-
sidig handtryckning, vagnsdörren smäller igen, och
hon ser honom inte längre.
Och det var ständigt så, då hon var ensam.
Samma tafla rullade upp sig för hennes sinne,
samma ord ljödo i hennes öron.
Röster hördes emellertid från närmaste rum, och
ett drag af missnöje flög öfver den unga flickans
ansikte. Så — det var således nödvändigt att
taga masken på, att se lugn och likgiltig ut, eller,
ännu svårare, att visa sig glad och münter. —
Hon reste sig långsamt och gick emot en gråhårs-
man, som just nu trädde in i rummet. Det var
hennes förmyndare, godsets ägare, baron von
Badener. Sextioårig var han ännu ganska vacker,
men ett kroniskt invärtes lidande hade gifvit ho-
uom ett tärdt och sjukltgt utseende. De sista tre
åren hade han till följd af tilltagande sjuklighet
icke ens om vinlrarne vistats i Stockholm, och
då hans gamla värderade vän, öfverste Falkendorff,
vid sin död anförtrodde sin enda dotter i hans
vård, blef hon en verklig ljuspunkt i generalens
numera enformiga lif.
Ruth hade i öfver två år haft sitt hem hos ge-
neralen och höll innerligt af honom. De två för-
stodo sig på hvarandra, men hade båda svårt att
komma öfverens med gamla fröken Malla, gene-
ralens syster, som i många herrans år varit vär-
dinna i hans hus.
Medan betjänten tände lamporna, hjälpte Ruth
generalen att sätta sig till rätta riktigt bekvämt
O. 8. £aaerström
i stora länstolen vid bordet, där han vanligen af-
vaktade tidningarnas ankomst.
»Tack min flicka, tack, tack. Vill du nu också
kasta någonting öfver mina fötter, det är riktigt
höstväder i dag, och det är mig omöjligt att hålla
mig varm.»
»Hvad sa’ doktorn i dag, farbror? Jag såg hans
vagn på eftermiddagen.»
»A, han sjunger på den vanliga hösttonen. Han
vill, att jag skall gifva mig af till rivieran öfver
vintern, och i år tror jag inte jag kan slingra
mig undan. Han är så bestämd.»
»Han har nog rätt. Det vore ju också oförstån-
digt att stanna i det här kalla klimatet, då far-
bror lider så af kylan.»
»Kanske — men hur skulle jag nu reda mig
utan dig, tror du?»
»Låt mig följa med, det är det enklaste! —
Ack, snälla farbror, tag mig med, jag längtar så
gränslöst att få resa, och mest af allt att få resa
till Frankrike, för då kan man inte undgå att
komma till Paris åtminstone på ett par dagar!»
Ruth hade fallit på knä bredvid generalen och
höll nu hans ena hand emellan sina händer tätt
intill sin kind.
»Ogörligt, min flicka, ogörligt 1 För att kunna
taga dig med, måste jag ju också taga tant Malla
med för att vara förkläde åt dig. Och det skulle
jag inte kunna uthärda. Du vet, hur hon ener
verar mig här hemma, där hon ändå har allt hus-
folket att styra med, hvad skulle det då inte bli
på en resa, där hon bara hade dig och mig att
drilla. Nej — det skulle snart göra slut på den
smula lifskraft jag har kvar, kära bara, men .. .»
»Men ... ?»
»På ett villkor kunde vi få följas åt — och det
vore, om du ville gifta dig med din gamle sjuke
förmyndare.»
Ruth gjorde en hastig, ofrivillig rörelse och
vände ett ytterligt förvånadt ansikte mot ge-
neralen.
»Nå, nå, barnet mitt, vi ska inte mera tala om
saken. — Du vet, att du är mig dubbelt kär, där-
för att du liknar henne, henne som jag förlorade,
iunan jag ens hunnit fatta den gränlösa sällheten
af att verkligen äga henne.»
Hans hand for med oändlig ömhet smekande
öfver Ruths hufvud, och hans ögon fingo ett fuk-
tigt skimmer.
Ruths hjärta fylldes af ett öfversvallande med-
lidande. Själf älskande med ungdomens hela
intensitet, stod det med ens för henne, att den
gamle mannens lif måste hafva varit en enda
ändlös ökenvandring alltsedan hans unga hustrus
död. Hur själfviskt hade hon icke sysselsatt sig
med sina egna känslor och förhoppningar — ja,
hon hade ju dock hoppet hon — då hon i stäl-
let bort hjäipa honom att bära den lifslånga sak-
nad, som fallit på hans lott. Hon ville säga nå-
got, men inte ett ord kom öfver hennes läppar.
Hon fattade hastigt generalens bänder, kysste dem
och slöt dem krampaktigt till sitt bröst, under det
att hennes hufvud föll ned emot hans axel. —
För första gången i sitt lif erfor generalen känslan
af att hos en medmänniska hafva funnit fullkom-
lig sympati i sin saknad.
Det förblef alldeles tyst under några minuter.
Slutligen reste sig Ruth och gick för att röra om
elden, som brunnit ned. Nästan samtidigt kom
betjänten med post och tidningar. Generalen
genomögnade till att börja med några bref, men
öfvergick snart till tidningarna, hvilka intresserade
honom mycket. Ruth återtog sin plats vid elden
och föll åter in i sina drömmar. Generalen bröt
först tystnaden.
»Ruth, du kommer ju ihåg den där unga diplo-
maten grefve Gyllenstam — kusin till din vän
Martha Karrer. Han som var på Mosstorp i fjor
och var marskalk på hennes bröllop?»
»Ja — jag. minns.»
Hon hade under det generalen talade rätat upp
sig i stolen. Orden föllo korta och pressade,
som om hon fruktat att en enda stund fördröja
hvad han kunde ha att meddela. Hon väntade
i andlös spänning, orörlig, med ryggen vänd mot
generalen som förut.
»Du minns vi hörde i vintras, att han blifvit
skickad till legationen i Paris — nu står det här
i tidningen, att han för några dagar sedan gift
sig där, med dottern till en syd-amerikansk mång-
millionär, mr Block. Furstligt bröllop etc. »Grefve
Gyllenstam har genom sitt älskvärda, vinnande
väsende redan hunnit blifva särdeles populär inom
härvarande diplomatiska kretsar. »Tacka tusan
för det.^ Präktig pojke, briljant hufvud, kommer
att gå långt, det har jag alltid sagt.»
Och så fortsatte generalen helt lugnt med sin
tidningsläsning, alldeles omedveten om, att ett
ungt lif sköflats en passant.
18 Humlegårdsgatan 18
te -to

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free