Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. 8 december 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
*TT^V
/r
A
r
*
T
T
‘
TT
T?
Ü
* *
*
P
I
S
B
R
Q
D
.
många
sorter,
Forsändes
öfver
392
IDUN îsyâ
lyckats ! Och nu ... nu kom hon själf, hans egen
hustru! Och att inte kunna, inte ha rätt att säga
något ! Det var ju förfärligt.
Ater begynte de glänsande bruna ögonen för-
följa honom. Han reste bort på några dagar.
Det första, som mötte honom, när han kom hem
igen, var de bruna ögonens trolska strålglans.
Han var nära förtviflan.
Men hans vilja kufvade smärtan. Ingen fick
ana något, ingen anade heller något. Han sökte
döfva sina lidanden genom att arbeta som en slaf.
Men det blef intet resultat af hans rastlösa ifver.
Månaderna gingo. Kurts själkval gjorde honom
kroppsligen sjuk. Cecilia blef orolig. Han lug-
nade henne ömt. Han var alltid öm mot henne,
det gjorde henne så lycklig. Det var ju förfär-
ligt att behöfva hyckla på detta sätt! Han förak-
tade sig själf. Men att hon inte märkt^ något !
Nej, nej, hon litade på honom med den mest
barnastarka hängifvenhet.
Åh, om hon ville resa! Men hon gjorde ingen
min däraf. Hon trifdes så godt, sade hon. Och
hon kunde ju vara syster Cecilia till god hjälp,
nu då Kurt var klen.
Han sökte döfva sina kval i glada vänners lag.
Han begynte gå ut ofta, vara borta till sent pä
natten. Men då grät Cecilia. Och han slutade
upp. Ingen, ingen utväg såg han för sig, annat
än att kämpa striden till slut — segra eller duka
under.
Segra ! Icke mot de blixtrande bruna ögonen !
Det var på förmiddagen. Cecilia och Anna
sutto i salongen. Kurt var inne på på ateliern.
Plötsligt hördes därinifrån ett hemskt ljud.
Cecilia förde handen till hjärtat och sade blek-
nande.
»Min Gud, hvad var det?»
Anna stod orörlig. Hon hade hört, att det var
ett skott.
»Det var väl ingenting» — lugnade hon. »Jag
skall se efter. »
Hon ville skynda ut, men Cecilia hejdade henne.
»Jag går med.»
Då de öppnade dörren, gaf Cecilia till ett bjärt
skäränd6 skn
Nedfallen mot skrifbordet satt Kurt i länstolen.
På
Ena handen hängde slapp ned utefter sidan,
golfvet, midt i en blodström, låg revolvern.
»Kurt, Kurt ! »
Cecilia kastade sig öfver honom.
»Kurt, Kurt, hvad har du gjort ! Kurt, vakna,
tala till mig ! Säg mig, att det är en ohygglig
dröm.» u
Hon hade tagit honom om pannan. Hennes
hand blef blodig af skottsåret i tinningen. Da
insåg hon den förfärande sanningen och föli grå-
tande till systerns bröst.
Anna stod där blek och allvarlig. Hon forstod
icke, hvad detta var. Hon förmådde icke sansa
sig genast, utan förde den konvulsuviskt gråtande
systern till en chaiselongue.
Hvarför, hvarför? — frågade hon sig.
Så föll hennes blick på ett staffli, som stod
midt i ateliern. Det var öfverhöljdt med en rod
duk Hon gick dit och ref bort den.
En sekund fästes hennes blick på bilden dar
bakom. Så prässades hennes läppar samman,
hennes blekhet blef hvithel, dunkel lade sig öfver
hennes blick, och med en hastig rörelse höljde
hon öfver bilden igen. . , rT .
Men Cecilia hade sett, hvad hon gjort. Hastigt
sprang hon upp från soffan.
»Hvad är det Anna?» , .
»Nej, nej, du får icke se det, du skall icke
se det!»
»Jo, jo, jag vill!» . .
»Nej, låt oss gå härifrån. Lyd mig, Ceci-
lia, min älskade syster.» o
Det var, som om Cecilia anat nagot. Med krat-
tig arm förde hon undan systern och slet ånyo
bort duken från staffliet.
Därbakom stod en kvinnobild, en hänförande
sådan. Det var densamma, som Kurt påbörjat
den där sommaren. Där var mörkt svallande bar,
där var sammetslen rodnande hy, där voro friska
läppar ... det var Cecilia ... Cecilia .. . men ögo-
nen . . ögonen voro stora, bruna, blixtrande!
Och pä dem fästes de blå likasom i fasa. De
sågo på bilden, på henne, som stod där stum,
med handen mot den böljande barmen, pa honom,
som låg där mot bordet med blodet kring tinnin
gen. Hon värjde ifrån sig med händerna, hon
famlade kring sig.
Så föll hon medvetslös ned till staffliets fot.
Hon hade förstått!
De bruna ögonen fortforo att blixtra fran duken,
som om de hade haft lif.
På Vestanås, lilla kyrkogård grönskar en ny-
uppkastad grafkulle med en enkel granitsten...Den
är prydd af sommarens fagraste blomster. Öfver
den susa trädkronorna och fåglarne sjunga.
Nu ringer det till helg i landskyrkan, medan
solen lutar till nedgång.
Vägen fram mot grafkullen skrida lång-
samt tvänne kvinnor. De bära sorgens svarta
dräkt. I fina händer hålla de ännu mera af de
fagra blomstren.
Vid grafvens rand stanna de båda, blommorna
strös öfver det lena gräset, öfver den slipade ste-
nen. De böja båda knä vid griffen, de knäppa
båda händer, och bådas läppar hviska i kvällen
sakta fram en bön öfver honom, som ligger där-
under.
Och i blomstrens kalkar blandas badas tarar,
tårar från blå ögon — och från bruna.
Romanbilagan till detta nummer har,
på grund af det till julen hopade arbetet å tryckeriet,
ej i rätt tid hunnit blifva färdig, men erhålla våra
läsarinnor i stället med nästa n:r två ark ro-
manbilaga.
Innehållsförteckning.
Therese Elffors ; at Gustaf Gullberg. (Med porträtt.) —
Ofta ■ poem af Edv. Hammarstedt. — Små församlingsmed-
lemmar; af Christel. — Stor litterär pristäfling för Iduns ro-
manbibliotek. — »Hon var för oss en gâta;, tant Margaretas
berättelse, upptecknad af Fanny Chrysander. — I julklapps-
bryderiet — Konsten att servera; af Margs. — Iduns jul-
klappsbasar. — Ur notisboken. — Teater och musik. — De
bruna ögonen ; skiss för Idun af Algot Sandberg. — Tidsför-
drif.
TiååfeSnf.
el »
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En stormakt jag på jorden är,
Fast ensam jag dig synes ringa ;
Men med kamraters hela här
Jag både godt och ondt kan bringa.
Allt se’n din barndom vi bekanta varit,
Och mycket genom mig du har erfarit.
Jag kan så månget glädjebud
Utöfver hela världen sprida,
Men äfven klädd i sorgens skrud,
För mig nog mången kan få lida.
Dock mig nog ingen kan och vill und-
vara,
Den skulle räknas då till dårars skara.
Du säkert räknar mig som vän,
Tiff både nöje och till nytta
Jag varit och vill blifva än.
Tag stycken sju och nu omfiytta,
Så är jag säker om att du mitt hela
Skall finna genast och mig sönderdela.
Om under eget »hvad» du dig befinner,
Du nog bör vara nöjd minsann.
Så kanske ock du dig påminner
Ett djur som nytta göra kan.
Två andra husdjur ock du här må leta,
Till feminina höra alla tre.
Och så du låter mig kanhända veta
Hvad i en segelbåt man kan få se,
Söm seglaren bör riktigt sköta kunna,
Så det ej bär omkull vid första, hvad ?
Hvad du arbetaren bör riklig unna.
Hvad i din rygg du mången har, i rad.
Hvad hör tilt smörgåsbordet, det är
gifvet.
Och hvad den kallas, den som ej är
klok.
Hvanf så mången mistat lifvet.
Och så hvad hör till ref och krok?
Ett gammalmodigt mått nu mera,
Men ock en kroppens ledamot.
Hvad du en god nog vet värdera.
Hvarmed bekläder du din fot?
Af hvarje skogens träd tag tvänne delar.
Hvad eget du så gärna bygga vill.
Hvad i en sångkvartett ju aldrig felar.
Och hvaruppå man dig serverar sill.
Hvad sin till södern styr en fåglars
skara,
Då nu i norden det har blifvit höst.
Hvad för din fot plär obehagligt vara,
Men som kan hjälpas, det är dock en
tröst.
Det unga frun si ledsen gjorde
Att hennes ett misslyckades en gång.
Och nu kanhända att du finna torde
Min logogryf bli redan allt för lang.
Jag därför nu skall sluta denna lista
Och sätter så en punkt, — den sista.
Ove.
Ordgåta.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet
på en frihetshjälte och slutbokstäfver-
na på hans nationalitet. Orden äro :
1) Napoleonskt betaljfält, 2) medeltids-
vapen, 3) fruntimmersnamn (3 stycken),
4) ett löfträd, 5) stad i Japan, 6) märk-
lig svensk språkforskare, 7) stad i
Hannover, 8) joidart, 9) tva småstä-
der i Norge, 10) fransk biflod.
Tilläggsgåta.
Begynnelseordet betecknar något,
hvilket sällan fattas på ett smörgås-
bord. De sex följande orden fås ge-
nom att för hvarje gång till de före-
gående bokstäfverna lägga en ny bok-
staf och delvis omflytta dem så, att
nya ord uppstå.
Mitt första. Tillbehör till smörgåsbor-
det.
Mitt andra. Hvad som äter den hår-
daste metall.
Mitt tredje. Luftseglare.
Mitt fjärde. Har du aldrig burit mig,
så har jag ej heller burit dig.
Mitt femte. I forna dagar låg det
tungt på mångas axlar.
Milt sjätte. Om du »mitt sjätte» är,
du knappast skön kan kallas.
Mitt sjunde. Luftigt hem för små
svarta varelser.
Charad.
Om du af guldmynt ett mitt första i
mitt andra hade;
Mitt andra tredje skulle svårt ej
vara då;
Ja, till och med om man ett n intill
mitt fjärde lade,
Man detta djur mitt andra-tredje
kunde få.
Mitt tredje plus ett t bör ej mitt hela
vara,
Som i mitt första plär mitt andra-
tredje bara.
Theo.
Apoköp.
1—8 Jätte, prydligt klädd i linnetoga.
1—7 Namn, »Liss Olof» passar, vill
jag våga.
1—6 Barnen gör’ det ofta till din
plåga.
1—5 Hvad som ökar eller släcker låga.
1—4 Hvem är det, kan bli en kinkig
fråga.
1_3 Godt att ha, när du till strids
vill tåga.
8. L.
Palindrom.
Rättfram.
Ett litet nyttigt ting minsann,
Men någon sällsynt gång du fann,
Att det förargligt kunde vara.
Som berg det satt i halsen kvar,
Och fast du fasligt törstig var,
Du måste på din läskdryck spara.
Bakfram.
Som bakfram — troligtvis hvar dag
Du ser mig utaf många slag,
Än nyttig, än till hinder bara.
Din väg fördubblar jag nå’n gång,
Din näsa gör jag mindre lång,
Hvad mer jag gör, må du besvara.
S. L.
Aritmogryf.
1 3 7 8 2
2 10 9 2 3
3 7 (11 2 6
4 2 10 7 12
5 12 4 2 3
6 2 10 14 15
Begynnelsebokstäfverna bilda ett
mansnamn, 1) fornnordisk gud, 2)
fågel, 3) kvinnonamn, 4) del af Ame-
rika, 5) finnes i grisen, 6) djur.
Fiskarflickan.
Lösningar.
Logogryfen ; Rakknif, hvaraf fås oiden:
kika, krank, fria, fira, kran, finka, fri, ni,
far, arf, kif, Ban, Kina, in, an, kan, rik,
fikar, kria, ar, rak, Fia, Fina, Karin, ria,
kink, knif, ark, kar, kraf, nia, af.
Charaden: Skeppsbrogata.
Förvandlingsgåtan : Atterbom, annons, Tur-
kiet, tronföljd, engel, Regensburg, bildhug-
gare, ostkaka, Maine.
Geografiska bokslafsgåtan : Morgonstund har
guld i mun; 1) Motala, 2) Norige, 3) Ukrain,
4) Mangea, 5) lampol, 6) Dalton, 7) Laddas,
8) Ugento, 9) Guaura, 10) Bangun, 11)
Adelsö, 12) Herrön.
«
9r
laraue
^sm^^n "^Hr^garamerad^fritrfrdÄÄämmande’ tillsatser^ rekommenderasK. A. Nydalll & CO
ett synnerligen godt _ och hälsosamt s k fiordsvin. Vmets pris är kr. Stockhol^ Stureplan n r .
^ ^ ett rödt Bordeaux-vin lb84 ars skörd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0396.html
