Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 8 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 391
Teater och musik.
Tvänne instrumentalkonserter Å k. operan gafs i
lördags första symfonikonserten under inneva-
rande säsong. Programmet inleddes med Beetho-
vens uvertyr »Namensfeier», ett präktigt arbete af
gedigen form och tilltalande innehåll, hvilket er-
höll ett alltigenom förträffligt utförande. Följde
så Mozarts d dur-symfoni (n:r 5), där särskildt
den sprudlande finalen, utförd i snabbaste tempo,
gjorde sig förträffligt gällande. Äfven de öfriga
satserna, synnerligen det sköna andantet och den
sirliga menuetten, här långsammare tagen än man
förut varit van vid, framkallade lifligt bifall. Kon-
sertens hufvudnummer utgjordes af Schumanns
c-dur symfoni, hvars båda mellansatser väl torde
kunna räknas till det vackraste, man af detta slag
får höra. Utförandet var bär ock det förträffli-
gaste. Såsom fullständiga nyheter stodo de båda
konsertafdelningarnas slutnummer, i den förra af-
delningen en stämningsfull och anslående rhap-
sodi af Raff samt i den senare afdelningen den
nyss aflidne Tschaikowskys uvertyr »1812», ett
storståtligt stycke med ej blott den rikaste instru-
mentering, utan ock med satser af verkligt musi-
kaliskt värde — det hela skildrande någon eller
några episoder från ryssars och fransmäns sam-
mandrabbningar år 1812. I den storslaget an-
lagda tonmålningen väfva sig marseljäsens toner,
ryska folkhymner och nationaldansar, trumhvirf-
lar och klockspel m. m. till ett harmoniskt helt
af öfverväldigande verkan. Stycket torde i sin
helhet böra räknas till den s. k. programmusiken.
Konserten leddes af hr Frans Neruda med van-
lig talang.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin för-
sta konsert under ganska lofvande utsikter. Sa-
longen var i det närmaste fullsatt och bifallet lif-
ligt efter hufvudnumren på programmet. Dessa
voro Mendelssohns »Die erste Walpurgisnacht»
och Berlioz’ idylliska legend »Flykten till Egypten».
Den förstnämnda, en till Goethes bekanta ballad
komponerad tonsättning för soli, blandad kör och
orkester, innehåller flere förträffliga och anslående
saker, särskildt begynnelsekören och framför allt
den karaktäristiska häxkören. Af solonurrren
framstod som bäst barytonsolot »So weit gebracht»,
i hvilket hr Agnar Strandbergs vackra röst gjorde
sig förträffligt gällande. Berlioz’ legend »Flykten
till Egypten», en innerlig och värmemättad kom-
position, som uppbäres af en förträfflig instrumen-
tation, väckte likaledes det lifligaste bifall. Sådant
kom ock i hög grad signorina Labias utförande
af Mendelssohns konsertaria »Infelice» till del.
Den unga sångerskans föredrag präglades af värme
och innerlighet, och den präktiga stämman klin-
gade fyllig och skön. Förut här utförda kompo-
sitioner voro Hallens balladkomposition »Dröm-
kungen och hans käresta», för solo, blandad kör
och orkester samt L. Normans festuvertyr, som
inledde konserten. — Biträdande solister voro,
utom de ofvannämnda, fröknarna Selma Särling
och Julia Jahnke samt hr Max Strandberg.
De btmna ögonen.
Skiss för Idun af Algot Sandberg.
å aftonen skulle Kurt Berg resa — oåterkal-
leligen resa.
Sommardrömmen var slut.
Var det möjligt? Skulle han lämna allt detta,
lämna henne, som för honom blifvet allt!
Ja, han kände det nu.
På våren hade den berömde artisten kommit ut
till Vestanås lör att restaurera några åldriga mål-
ningar i tafvelgalleriet. Han hade dröjt sig kvar,
långt öfver tiden, han hade ej kunnat annat. Det
var den unga borgfröken, som höll honom i fäng-
sel.
Hvad hon passade väl i denna omgifning, frö
ken Cecilia! Hon med sin höga gestalt, sitt sköna
ansikte à la madonna, sitt rika, mörka hår och
sina stora, blonda ögon med den trofasta barna
blicken. Stilla gick hon i denna gammalmodiga
lyx, satt hos honom, när han målade.
Så började han fästa nennes bild på duken.
Men förunderligt nog — han ville inte lyckas.
Det kom något främmande in i dragen. Han
vredgades på sig själf. Han fick vänta till vin-
tern, dä hon skulle komma upp till hufvudstaden.
Och han packade in det ofullbordade porträttet
så väl. Han tänkte på en öfverraskning. Ah,
när han slöt ögonen, såg ju hans blick henne ge-
nast så lifslefvande. Ja, han skulle måla henne
ur minnet. Kanske det skulle lyckas bättre. Det
var ju en löjlig tanke, men han hyste den i alla
fall.
Men — nu måste han resa.
Tung till sinnes gick han till den svala grottan
nere i parken, där det klängande vildvinet all-
deles skymde bort ingången, så att ingen spejan-
de blick kunde tränga dit in. Där hade de plägat
sitta om aftnarne ; han talade, hon lyssnade med
nedslagna ögon och barnsligt allvarsam min.
Hon satt där också nu. Han stannade litet för-
virrad, hon rodnade.
»Jag visste ej, att ni var här, fröken Cecilia» —
var den enda fadda fras han kunde få fatt i. Och
så tilläde han: »Ja, jag reser i afton.»
Cecilia plockade bladen från en tearos, som hon
höll i sin hand.
Det blef tyst ett ögonblick. Hans hjärta slog
häftigt, ja, han tyckte att det måste höras. Var
det därför en darrning for genom den härliga ge-
stalten där på mossbänken?
Plötsligt kastade han sig på knä för henne.
»Nej, jag måste säga er det. Ni får visa bort
n>ig> om ni vill. Ni får tycka, att jag missbrukar
gästfriheten. Men ni skall veta det. Cecilia, jag
älskar er . . . jag älskar er.»
Han dolde ansiktet i sina händer, lutade sig
mot hennes knä.
Hon drog ett djupt andetag, likasom föll bakåt
mot grottväggen, slöt ögonen.
Kurt sprang upp, såg på henne en sekund.
Så slog han sina armar kring henne och kysste
henne.
Då började hon gråta.
»Förlåt mig, vredgas du?»
»Nej, jag är så lycklig.»
Ah, hur det stormade inom honom. Jubel, idel
jubel! Var det möjligt: han skulle resa från henne,
men med henne på samma gång.
Glömska af tiden, sutto de där, lutade mot hvar-
andra. Så sade Cecilia:
»Bara du inte ångrar dig, Kurt. Du har sett
mycket af världen, jag så litet. Du har fantasi,
jag har ingen. Allt hvad jag kan berömma mig
af är, att jag håller af dig — innerligt, innerligt.»
»Inte älska dig! Men det vore ju omöjligt
Cecilia, mitt lif, mitt allt !...»
Han reste.
På vintern förlofvade de sig, och nästa sommar
skulle bröllopet stånda på det gamla henesätel.
Men porträttet, det hade han fortfarande ofär-
digt Det var själen i det han ej fick grepp på.
Nå, tänkte, han, min trolofeade kan jag icke
måla, med min egen hustru skall jag säkert lyc-
kas bättre.
* +
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
