Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 I DU N 1893
(Sharhtta indholm
julens stjärna.
I
tyst och nattlig timma
en stjärna gick på fästet opp,
i öster sågs hon glimma
och leda vandrarenas lopp.
De heliga tre kungar
hon lyste med sitt ljus
fram genom skumma dungar
till gudabarnets hus.
Mer klar, mer skön att skåda
än hvarje annat stjärnebloss,
hon ville liuldt bebåda,
att ljuset nalkades till oss;
att mörkret, som sig lägrat
kring jorden, skulle fly
och dagen, hvilken hägrat
för siarns blickar, gry.
Se — sekler hafva svunnit
som böljor i det vida haf,
årtusen hafva funnit
. sin hvila uti tidens graf;
ljus, hvilka fordom skänkte
vår jord sitt blida sken
och solar like blänkte,
från fästet mejats re’n.
Men, att oss vilsne värna,
ännu i dag vid österns bryn
framskimrar julens stjärna
för trons och hoppets skärpta syn.
Ännu för andens öga
det Betlehem står kvar,
som strålen från det höga
vidt öfver världen bar.
Den solbegjutna dager,
som bryter sig mot dunklet här,
från stjärnan ljuset tager,
af henne återglansen är.
Hvar kärlekseld, som flammar
på jorden skär och ren,
från hennes låga stammar
och tänds vid hennes sken.
a–––––––––❖––––––––– ei-
lten originella och konstnärliga illustration,
som pryder första sidan af detta vårt julnum-
mer, är utförd af den framstående artisten
arkitekt August (Agi) Lindegren, särskildt känd
för sina stora förtjänster om Upsala domkyrkas
inre restaurering Illustrationen framställer
de heliga tre konungars tillbedjan af Kristus-
barnet och är på ett illusoriskt sätt hållen i
1400-talets naiva kyrkomålningsstil.
J^elena Jfyblom
^j\/Å ^S/STUAK
mm
Wm
P
å en klippa vid hafvet sutto i solnedgån-
gen två systrar och väntade på, att
stjärnorna skulle komma. Den äldsta satt
högre upp på klippan, hvarifrån hon hade
en vidsträckt utsikt öfver hafvet och himlen.
Den yngsta satt på en sten alldeles nere
vid hafskanten. Båda voro vackra att se,
men hvilken, som var den vackraste, skulle
vara svårt att säga. Ni vet: »Den vack-
raste är alltid den man tycker mest om.»
Pen yngsta, som satt närmast böljorna
med armbågen stödd mot knäet och hakan
stödd i handen, såg med ett tankfullt ut-
tryck rakt framför sig, där de sista siden-
ljusa vågorna gledo bort i sanden. Hon
hade ett ovalt ansikte med blek hy, som
liknade gammalt elfenben. Näsan var kan-
ske litet för stor, men af en vackert böjd
form, de fina läpparne voro sammanpres-
sade, och i hakan hade hon en djup grop.
Ögonen, som icke voro stora, hade en ge-
nomskinlig ljusblå färg och sågo upp emot
himlen med en uppmärksamt spejande blick,
medan de smala ögonbrynen voro högt upp-
dragna, hvarifrån håret låg struket stramt
tillbaka.
Hon hade kastat sin slöja öfver hufvudet
för att skydda sig mot aftonkylan, som
följer strax efter solnedgången, och den
mjuka själen, hvilken omgaf hennes gestalt,
hade hon dragit tätt omkring sig, så att den
aftecknade hela hennes fina, välbyggda figur.
Den andra systern, som satt högre upp
på klippan, iiknade henne icke det minsta.
Ingen skulle ha kunnat tro, att de voro
barn af samma föräldrar.
Denna äldre syster såg nästan yngre ut
än den andra. Hon hade ett oregelbundet
ansikte med mjuka, nästan barnsliga drag.
Munnen stod litet öppen, som på barn, när
de osedda leka med något. Det mörka
håret låg i oroliga lockar ned öfver den
låga pannan, och hufvudet var bart. Hon
bar hvarken slöja eller hatt. Det mest på-
fallande i hennes ansikte var dock ögonen ;
ett par stora, svarta, drömmande ögon, som
växlade uttryck lika ofta, som hafvet väx-
lade färg efter solnedgången. Det var ett
par ögon, som sågo ut att kunna uttrycka
allt; en stor smärta, en barnslig glädje och
en oberäknelig skälmaktighet.
Hon satt med de bara armarne i knäet
och såg, liksom systern, väntansfullt upp
emot himlen.
Solen stod nu blott som en gyllne rand
vid horisonten; plötsligt släcktes hon, lik-
som irian släcker ett ljus, och en rödviolett,
varm färg spred sig öfver böljorna, där hon
hade sjunkit. Som efter en brand, kastad
på ett bål, steg en bred strimma likt eu
gyllne rök upp öfver djupet, där hon hade
försvunnit, och fortfor några minuter att
brinna på himlen, som öfver hela västra
synkretsen var rosenröd och orangegul.
Men från andra sidan sköt redan natten
upp sina skuggor öfver himlahvalfvet.
Som en bågig, violett mur, hvilken be-
ständigt växte, steg den dunkla natten fram
ur sin eviga tystnad, och i den ljusgröna
luften, som skilde natten och dagen åt,
hade redan månen tändt sin skifva, en fin,
silfveraktig båge, skrifven så klar och ren,
som om den skulle ha varit tecknad med
en spetsig pensel.
Hafvets färg sjönk, nästan hörbart. Det
var som om den med plötsliga ryck blef
en half ton djupare; det rödvioletta blef
blått, blågrått, dunkelt som natten. På en
gång höjde sig en kall vind från djupet,
och liksom i plötslig ångest skyndade alla
böljor mot land, och så blef allting stilla,
blankt med ett hvitaktigt sken inemot
stranden.
»Ser du,» sade systern, som satt närmast
vågorna, »ser du! Där kommer den första
stjärnan! »
»Jag har sett den länge,» svarade den
andra där uppe.
»Nå, syster,» sade hon med de kloka
ögonen. »Hvad heter den?»
»Det vet jag inte,» svarade den andra
likgiltigt. »Det bryr jag mig inte om.»
»Det är dumt af dig,» svarade den första.
»Hvarför vill du aldrig veta någonting.
Förstår du inte, att du då skulle ha en
dubbel glädje af allt?»
»Tror du?» svarade den hiörkögda. »Vi
människor kalla stjärnorna Mars och Venus
och Sirius och Jupiter. Men stjärnorna
heta nog något helt annat, som vi aldrig
få veta. Hvad bryr jag mig om, livad
man har kallat denna ! — Det är en vacker
stjärna, Som jag gärna ser på ; — det är nog !»
»Så där är du alltid,» sade systern vid
stranden. »Du vill aldrig grubbla öfver tin-
gen. Du nöjer dig med ett flyktigt, lätt-
köpt intryck af dem, och därmed tror du
dig känna dem.»
»Och du grubblar så länge på dem, att
du glömmer att glädja dig öfver dem,» sva-
rade den andra. »Hvad hjälper det dig, att
du vet, hur långt det är från oss till den
där stjärnan, och hur mycket den väger.
Blir du lyckligare för det? — Jag gläder
mig öfver att se, hur den skälfver och tin-
drar. Se, hur vattenklar den är! Jag skulle
vilja ha den i en ring!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
