Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 403
1893
r+r- v«flv*s
">’*»’’^3*4
»Ja, kanske hade jag då haft en sorg
mindre. Men hvad gör det! En sorg är
också en rikedom.»
»Jag förstår dig inte,» sade den förma-
nande systern. »Skadan gör dig aldrig klok!
När elden bryter ut, kommer du att springa
rakt in i den. Det förvånar mig verkligen,
att du har armar och ben i behåll efter
allt hvad du har varit med om!»
» Som du ser, » svarade systern och sträckte
båda armarna mot luften. »Jag tycks vara
oförbrännelig som allt ondt.»
»Jag säger inte ondt,» sade den andra,
som gick fram och tillbaka längs hafsstran-
den, »men svagt, — dumt och svagt.––-—
»Jag låter mig inte dras vid näsan, som
du gör, stackars liten. Jag har mitt schack-
spel här!» hon slog med fingrarne på sin
klara panna, »och därför vinner jag det.»
»Ja, jag beundrar dig,» svarade den an-
dra. »Men jag skulle inte vilja byta med
dig. Skulle du inte tycka, att det vore
härligt, om du blott för en enda gång all-
deles kunde glömma dig själf?»
»Jag skulle förakta mig själf, om jag
gjorde det,» svarade den stränga. »Lifvet
är så kort, och man har icke råd att taga
miste tio gånger af tolf. Man skall gå
med försiktiga steg; — så här, ser du, som
jag nu går! Då stöter man sig inte, då
faller man inte, då gör man inte som du
gjorde, när du var liten och hoppade ut
genom fönstret, för att du trodde, att du
kunde flyga!»
I detsamma ljöd musik långt borta. Nå-
gon spelade på ett stråkinstrument.
»Hvad var det?» sade den mörkögda
och lyfte hufvudet.
»Det var ess-dur,» svarade den kloka,
»och nu går det öfver i c-moll.»
»Det lät som solnedgången, som släcktes
i hafvet,» sade den andra. »Kunde du
inte höra det?»
»Du barn!» svarade den stränga systern
leende. »Jag förstår dig inte!»
»Nej, det gör du inte,» sade den andra
och reste sig. »Du förstår mycket, — nä-
tan allt, men mig förstår du icke ; — men
låt oss nu inte gräla mera! Jag kan
inte uthärda, att vi äro ovän-
ner. —- Vill du?»
Hon öppnade sina bara ar-
mar och slöt systern i sin
famn.
Den stränga systern,
som stod tätt om-
sluten af systerns
varma famntag,
såg upp emot
henne med sina
klara, ljusaögon
och frågade :
»Vet du nu
riktigt, hvad
du gör? Är
det vänskap
för alltid?»
»Nej,» utropade
den mörkögda,
och hennes stäm-
ma blef alldeles
förskräckt. »Det
kan jag inte lofva!
Men vänskap för i
afton!»
System nickade.
»Den gången var du klo-
kare, än jag hade trott. Du
vet nog, att vi två inte i
»Och det kan du aldrig få,» svarade den
andra.
»Det gör ingenting,» svarade den mörk-
ögda systern. »Då kan jag ju roa mig
med att inbilla mig det.»
Den yngre systern hade rest sig från
stenen, där hon satt. Hon hade dragit
slöjan längre ned öfver pannan och själen
tätare kring axlama; hela hennes gestalt af-
tecknade sig som en blank staty mot hafvet,
där ljuset ännu dröjde med en matt glans.
Hela linien af hennes kropp, hennes stäm-
ma, hennes ord, allt var strängt.
»Du tror för mycket på dig själf, syster,»
sade hon långsamt. »Man skall tvifla på
allt och allra mest på sig själf! Opröf-
vadt skall man aldrig taga emot något, och
till och med om man länge har pröfvat det,
skall man vara vaken och passa på. Intet
är så dumt som att låta sig öfverraska.
»Hur ofta låter du dig inte narra, af sorg
och glädje, af vänner och ovänner, därför
att du går efter det första intrycket, för
att du alltid kommer springande med öppna
armar, — bara armar! — Tag då något
omkring dig, så att du inte sitter här och
får feber! — Och sedan kan du med god
smak sitta och dricka dina egna salta tårar,
som du själf genom din obetänksamhet har
förvållat dig. Du blir aldrig gammal och
förståndig ! Du är lika oregerlig, som du
har varit från världens skapelse!
»Om du bara litet oftare ville lyda mitt
råd! Jag är visserligen yngre än du, men
jag har användt tiden så mycket bättre.
Jag vet, hvad jag vill, innan jag handlar,
och hur ofta har jag inte velat ta dig i
armen, min stackars varmhjärtade syster,
och säga:
»Akta dig! Passa på! Nu skall du till
att göra en dumhet igen. Och, — inte
sant, —- du hade handlat klokt, om du
oftare hade följt mitt råd!»
»Kanske,» svarade den andra. Hon satt
med hufvudet tillbakalutadt och lyfte sina
mörka ögon mot himlen. Det såg ut, som
om de vore fyllda
med tårar.
många minuter kunna följas åt som goda
vänner. »
»Nej, tyvärr,» sade den mörkögda med
en suck, »och det var dock meningen. Det
skulle vara bäst för oss båda, och det skulle
också vara det vackraste!» — —
Och Känslan böjde sig ned och tryckte
en tankfull kyss på Förståndets ljusa panna.
(Illustratör: Viktor Andrén).
^6’
ggy...„.
SfJathUda Ranglet
‘Törgänglighet — odödlighet.
Tore jag en blomma,
V Finge gömd bland gräset stå,
Se med ögon fromma
Upp till himlen blå:
O, hur jag mig fröjda skulle
På min solbelysta kulle,
Lyssnande till fågelsången,
Och när dagen var förgången
Sakta sluta mina blad,
Somna fridfull, vakna glad!
När jag sedan hunnit
Till min korta lefnads slut,
Några solhvarf runnit
Och jag blommat ut:
På min solbelysta kulle
Gärna då jag vissna skulle,
Med min lefnadsdag mig nöja
Och mitt hufvud gärna böja
För att tyst ett litet frö
Ut till nya blommor strö!
Eller om jag vore
Liten fågel, fri och glad,
Vidt kring rymden fore
Och min visa kvad:
Hur jag lifvet skulle njuta
Och min fröjd i toner gjuta,
Hvarje vår ett näste bygga,
Där vi kunde sitta trygga
Sommarnatt och sommardag
Med vår lycka, han och jag!
Då jag finge njuta
Af min korta lefnad nog,
Lugn mitt öga sluta,
När min timme slog:
Lycklig, att min lilla tunga
Fått om allt det sköna sjunga,
Om det låga, om det höga,
Som sig tedde för mitt öga!
Lefva, älska, sjunga, dö
Bättre är än blommor strö!
Mänskoöden falla,
Sköljas bort i tidens haf,
Hur de skifta, alla
Sluta med en graf:
Sorgebarnet här på jorden
Människan dock främst är vorden,
Blindt emot sitt öde går hon,
Synd och död till syskon får hon,
Om sitt lif allenast vet,
Att det är förgänglighet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
