Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
kunna vara en sådan ! Och de ska bo vid Karla-
vägen, du — stor, charmant våning på åtta rum
och piskbalkong. . . (Paus.) Ja, herre Gud, det här
giftas! (Suckande.) Nå men säg mig nu, Elly lilla
— nu är det sex veckor, så nu vet du det! Hur
är det? Du är väl riktigt lycklig? Du har väl inte
ångrat dig?
Unga frun. Hvad tänker du på? Jag är mycket,
mycket lycklig!
Väninnan. Gud, hvad det gläder mig rysligt!
Det är ju så många som hoppar i galen tunna!
Bara bland mina intimare bekanta är det inte min-
dre än fem du — fem stycken — och så’na söta
och snälla flickor, sen! Ja, vet du, Elly lilla, man
lian verkligen bli rädd för allt hvad giftermål heter !
Unga frijn. Å, iinns bara den rätta kärleken,
så är det nog inte så farligt!
Väninnan. Tror du det! Ja se, du har då alltid
varit så vådligt romanesk, och det får jag då säga,
att nog har du haft tur, Elly lilla! För en så stilig
man som din Emil ; men det är inte alla som råka
så väl ut, och jag skall åiga dig en sak, söta Elly,
och det är att kärleken . . .
FEMTE SCENEN.
De förra. Svärmodern. Jungfrun (med tebrickan,
som hon ställer på ett litet bord, hvilket svärmodern
flyttar fram till chäslmgen.)
Svärmodern (befallande.) Ställ brickan här,
Johanna.
Jungfrun (näsvist.) Ja, det begriper jag väl,
efter som konsulinnan ställde fram bordet!
Svärmodern (skarpt.) Jag ska’ säga Johanna . . .
Jungfrun (till unga frun) Ä’ det annars någe’,
frun? (Då dm unga frun gör en nekande åtbörd, går
hon ut i fonden, i det hon mumlar med en förargad
blick på svärmodern.) Hm ! går den där här och
ornerar! (Ut).
SJÄTTE SCENEN.
Unga frun. Svärmodern. Väninnan.
Svärmodern (slår i te.) Jag tror, ni talte om
kärleken, när jag kom i dörr’n ! Ack ja, herre Gud,
det är ett nödvändigt ondt! Det vore bra mycket,
lugnare här i världen, om inte den fanns!
Väninnan. Gud ja! Det har tant så vådligt
rätt i !
Svärmodern. Jo, jo, tro mig! Gammal är äldst,
och min tro är den, att kärleken bara ställer till
spektakel och oreda.
Unga frun. Nej, men mamma! Hur kan
mamma . ..
Svärmodern (som nu slagit i). Var så god, Gärda
lilla! Får jag lägga i socker åt dig, Elly? Tre bitar
ja! — Ja, ser du, mitt barn, du är ung, du, du
förstår inte ■— du lefver i smekmånaden du och dä
— men vänta bara! Det är inte alla dagar söte-
brödsdagar, och den tiden kommer, då. . . kanske
du vill, att vi ska’ låta det dra’ litet längre, Gärda
lilla?
Väninnan. Nej tack, söta tant, jag törs aldrig
dricka för starkt te, för då får jag inte sofva!
Svärmodern. Ja, kära du, jag undrar inte på,
att du håller på din sömn ; du kan få sofva lugnt
du, Gärda lilla! Du är fri och oberoende, du be-
höfver inte sitta och vänta på en man, som är på
middag, och som kommer hem ... ja, Gud vet hur-
dan han kommer hem!
Unga frun. Det är inte snällt af dig, mamma,
att tala så där om Emil! Och du har inte något
skäl att...
Svärmodern. Nå du Gud, jag frågar bara Gärda:
har jag sagt ett ord om honom? Här sitter jag i
min oskuld och talar i allmänhet, och så påstår
du . . . men så är det alltid, när man vill varna de
unga! Det får man skam till tack för! Därför
skall jag heller inte säga ett ord, om han också går
bort på middag hvar eviga Guds dag! Men att kär-
leken ställer till oreda och spektakel, det påstår jag
ändå! Jag går bara till oss själfva! Så länge Elly
var hemma, så hade vi alltid så lugnt och så bra.
Och hon sedan! Nu har åtminstone inte jag någon
ro hemma — men det ska’ väl så vara, kan jag
tänka !
Väninnan. Ja, det är ju alldeles klart, att när
ett godt parti erbjuder sig. . .
Svärmodern. Ja herre Gud, hvilken mor vill
inte, att hennes dotter får en man — om bara inte
karlarne vore sådana fasliga egoister! En liten tår
te till, Gärda!
Väninnan. Tack, snälla tant! Bara en droppe!
Svärmodern (slår i.) Och du då, Elly lilla?
Unga frun. Nej tack, mamma! Men jag kan
inte begripa, hvarför du är orolig? Jag älskar Emil,
han älskar mig, och det förstås, båda två ha vi våra
f–.-
Akm
mm
fel och svagheter, vi som andra ! Och ännu har inte
ett enda moln stört vår lycka och ska’ inte heller
göra det, vill jag hoppas.
Svärmodern. Jaså, inte det? Hvad kallar du
den här midda’n för då?
Unga frun (skrattande) Nej, men lilla mamma,
du vill väl ändå inte på fullt allvar göra något
nummer af den!
Svärmodern (litet häftigt). Jag gör visst inte
något nummer af någonting; jag bara påstår det,
att en nygift man, som går bort på middag, när
hans unga fru mår illa . . .
SJUNDE SCENEN.
De förra. Svärfadern (har ett ögonblick förut kommit
in och stannat i salongsdörren.)
Svärfadern. Kan så mycket bättre krya upp
henne, när han kommer hem !
Unga frun. Pappa!
Svärmodern (som skrikit till, när han började tala)
Nå då! Komma så där och skrämma slag på folk!
Hur slapp du in, utan att ringa?
Svärfadern. Johanna kom med detsamma ut
i farstun, och hon öppnade åt mig! (Fram till unga
frun) God afton, min tös! Hur är det med dig?
Inte något farligt hoppas jag? (Vid en nekande åt-
börd af unga frun) Nå så mycket bättre! Nej, se
fröken Bark ! Hur står det till ?
Väninnan. Jo jag tackar. Och konsuln själf?
Svärfadern. Mår alltid bra, när jag fått mig
några partier schack ! Kommer just nu direkt
från klubben. (Till sin hustru) Kan du tänka dig,
Malla — jag gjorde dem matt, inte mindre än tre
stycken 1 (Till unga frun) Jaså, så Emil är borta
på middag!
Unga frun. Ja, med docenten Ask — hans
gamla studentkamrat!
Svärfadern. Jaså, den präktiga pojken ! Det
är en framtidsman, det, ska’ ni tro ! Briljant hufvud,
har legat och studerat nationalekonomi nu ett par
år — i England, Frankrike och Tyskland. Den
kommer att gå långt! Lär ska’ bli professor endera
dagen! Jag kände hans far, som var assessor i Göta
hofrätt — ett godt, gammaldags hem — kunde inte
gå ut annat än kärnpojkar därifrån!
Unga frun (till väninnan.) Men hvad var det
då, som du pratade om, Gärda?
Väninnan. Jag? Ja sa’ ju bara, att jag hade
hört. . .
Svärfadern. Hvad då för slag?
Unga frun. Jo, att han skulle vara en rumlare,
en moraliskt förtappad varelse . . .
Svärfadern. Nej hör nu, fröken Bark! Hvad
sjutton är det för historier ni kolporterar ut?
Väninnan. Jag? Jag får be konsuln komma
ihåg, att jag kolporterar inte ut någonting! Jag
kom händelsevis att nämna åt Elly, att jag hört att
docenten Ask — men det kan ju vara en annan,
det kan väl finnas flera — flera . . .
Svärfadern. Flera askar, menar ni! Jo, det
vill jag lofva! Skvallerasken, bland andra, och den
är aldrig tom ! Där finns godt om småsaker, som
kunna ta’ heder och ära af folk! Den här Asken,
som det nu är fråga om, har alltid varit en glad
själ, det vet jag; men aldrig har jag hört, att han
fördärfvat hvarken sig själf eller andra! Och är
Emil med honom, Elly du, då kan du vara lugn
för, att han är i godt sällskap!
Unga frun. Det tror jag, pappa! Jag har inte
ett ögonblick varit orolig för honom!
Svärfadern. Det är rätt, min tös!
Svärmodern (sakta till väninnan) Kära du !
Karlarne hålla alltid hvarann’ om ryggen! Det är
som ett frimureri !
Svärfadern. Det kan nog hända, att de dricka
litet godt vin till midda’n och ta’ sig ett par glas
punsch efteråt med — men det slår inte ihjäl någon !
Svärmodern. Nej det förstås!
Svärfadern (godmodigt, i det han klappar henne)
Ja inte har det slagit ihjäl mig, Malla lilla! Och
inte dig heller!
Svärmodern. A förlåt mig, jag . . .
Svärfadern. Du säger inte nej för ett godt
glas vin — och hvarför skulle du göra det? Vinet
fröjdar mänskans hjärta, sa’ Luther, eller hvem det
var — och människor ä’ vi ju allihop, vi må vara
fruntimmer eller karlar? Eller hur, fröken Bark?
Nog ä’ väl karlarne människor ändå?
Väninnan. Nej, nu får jag verkligen lof att gå !
Svärfadern (torrt,.) Ja, vi kan väl vara män-
niskor för det!
Väninnan. Ja för allt i världen! (Sötsurt.)
Egentligen är det väl bara karlarne, som ä’ män-
niskor, om de få säga det själfva! Adjö, söta Elly
lilla ! Vi ska’ hoppas, att det där molnet inte har
hvarken åska eller storm med sig! Adjö, snälla tant.
Ack jag förstår så väl tants oro — jag vet, hur min
mor skulle känna det, om jag . . . men det kan då
aldrig komma i fråga! (Stelt) Adjö, herr konsul!
Svärmodern. Glöm inte bort Elly, Gärda lilla !
Väninnan. Tycker tant det!
Svärfadern. Och inte oss heller, fröken Bark !
(Så att endast unga frun hör det) Det vill säga,
när jag inte är hemma!
Unga frun. Pappa då!
Väninnan. Adjö, adjö! (Går ut i salongen, följd
af svärmodern) Å, snälla tant, inte ska’ tant. . . jag
hittar nog ut!
ÅTTONDE SCENEN,
Unga frun. Svärfadern. Svärmodern.
Svärfadern. Jag tycker inte om den där fröken
Bark. Hon smakar surkart — gammal surkart!
Unga frun (skrattande.) Snälla pappa, hon är
ju bara tjugusju år.
Svärfadern. Ja, det vill säga, hon har gått
och väntat i tio år — sådant surnar man af.
Svärmodern (kommer tillbaka in) Hon är bra
söt, den Gärda!
Svärfadern (leende till unga frun) Olika åsikter,
som du hör! — Men hvad var det för moln, som
den där sötnosen talte om !
Unga frun. Det är ingenting, pappa lilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
