Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 415
18Ô3
En dag på våren for en sprittning af
glädje genom staden. Fm Waldenborg hade
. rest ut till skärgårdsstugan, och vid stran-
den hade en ung herre uppenbarat sig med
en jättebukett. Hon hade betraktat honom
med sina utsökta ögon och hviskat: »Söta
du, kom igen på återvägen,» det hade en
särdeles nyfiken själ tydligt hört med sina
egna personliga öron.
Den dagen korsades stadens gator af vi-
siterande fruntimmer, ja, till och med af
herrar. »Det kunde man väl tänka sig, så
ung, så skön, så ensam. Mannen, stac-
kare, ute på oceanen!»
Alla människor lade sig den kvällen yt-
terst tillfredsställda och dygdiga.
Först följande morgon fick man veta, att
det var fru Waldenborgs bror, som varit
på genomresa. Man kände sig genast min
dre tillfredsställd och mindre dygdig.
Det var en supé samma dag, en sådan
där vårtillställning, där själfva naturens
fagra inflytande verkar förbrödrande.
Man talade naturligtvis om den unga
skönheten, som lefde så ensam.
»Hvad är orsaken? Intet sällskap, totalt
ingenting. På lånbiblioteket har hon aldrig
tagit ett enda band, i boklådan har hon
aldrig satt sin fot. Musik afskyr hon. Inte
intresserar hon sig för sitt lilla barn, inte för
basaren, inte för fattiga och knappt nog för
sin man. Huset sköter en gammal jungfru
helt och hållet, och ingen älskare heller.
Hvad är orsaken?»
»Men kunde man inte tänka,» sade skrat-
tande en ung realist, som kommit från
Stockholm samma dag, »kunde man inte
lösa gåtan på det sättet, att hon, liksom
mången skönhet före henne, totalt saknar
alla intressen, att hon är utan organet för
intressen?»
Man såg häpna på hvarandra. Hon var
abnorm!! Kunde det vara orsaken?
»Men hvarför undrade alla människor så
mycket på henne?» sade helt blygt en ung
nygift fru. »Hon gör ju rakt ingenting
annat än håller sig hemma. Hvad vet man
om henne? Ingenting. Kunde hon då inte
få vara i fred? Jag tycker inte det finns
så mycket intressant här på orten för re-
sten, och det kanske hon tycker också.»
Kunde det vara orsaken? Hon föraktade
samhället. Från den dagen häcklade man
henne värre än förut.
Så farligt är det att vara vacker.
(Illustratör: Jenny Nyström).
Qeorg J^ovdensvan
ßarnsligl^eter.
måbarn äro som bekant
mycket märkvärdiga
tingestar. Fråga den
första unga mamma,
ni träffar, skall ni få höra,
att hennes barn är något
.rent af oerhördt märkvärdigt,
att det visar en otrolig klokhet och
intelligens och är vidunderligt ut-
veckladt för sina år — eller sina
månader. Det finns till och med
en» och annan lycklig familjefader, som in-
stämmer. Men det finns naturligtvis ingen
tviflare nog hjärtlös att inte tro på den
lilles intelligens.
Denna utvecklas med all säkerhet några år
framåt. Barnet har ingen tid att slöa till,
hvart det ser sig omkring har det tusen
saker att iakttaga och att taga reda på,
allt är nytt, ingenting har ännu blifvit en-
formigt eller utslitet, allt ger anledning till
tankar och frågor. Det har en hel
värld att göra sig hemmastadd uti.
Det är gammalt som gatan, men det
är i alla händelser en iakttagelse, ny
för hvar och en som har småttingar i
sin dagliga närhet, att det som ger \
deras iakttagelser deras friskhet, det är
det primitiva däri, det äkta
och okonstlade. Barnet tar
allting sådant det är eller
sådant det visar sig, det
resonnerar inte och är ej
förundradt öfver någonting.
Om pappa
deras väg för dem däröfver, om trollet skall
komma upp och vilja ta dem. Då gäller det
att som den största bocken Bruse ropa med
den gröfsta och mest skräckinjagande röst,
man kan åstadkomma: »Kom hit du, jag
är inte rädd för dig!» och att sedan buffa
till trollet, så att det far hufvudstupa ner
i sjön. Var säker på att många småttin-
gar äro fullt och fast öfvertygade om, att
de, om trollet komme, skulle uppföra sig
komme in ge-
nom fönstret,
så är det alls
ingenting
märkligt däri,
att han kan
gä in genom
’ ettfönster, och
om mamma
skulle flyga
och sätta sig upp i ett träd, så skulle bar-
net finna det lika mycket eller lika litet
märkvärdigt som allting annat, att mamma
kan flyga.
När man håller ett barn framför en te-
lefon och säger, att det skall ropa pappa,
och att pappa hör det, fast han är flere
mil långt borta, ända så långt borta som
ångbåten går, så har den lille inte ett ögon-
blicks tvifvel på uppgiften -— så besynner
lig den än borde synas honom — och han
anstränger sig alls inte att undra på, hur
detta kan vara möjligt, det är helt enkelt
så, därför att mamma har sagt det.
Barnet har inte lärt sig misstro, för det
är allting sant, både verkligheten och sa-
Sagan flyttas in i barnets närmaste om-
gifning, det är ingen skillnad på den och
på det handgripligt reela. Berätta för småt-
tingarna om tomten, som bor i visthusbo-
den, eller låt dem se skogstrollet afritadt,
och de skola hvarje ögonblick tro sig se
det komma bakom träden. Pysen som
sett krokodilerna i sin djurbok, är rädd att
gå att bada — det kunde ju komma en
krokodil. När barnen hört sagan om de
tre bockarna Bruse, om hur de råkade ut
för trollet, som bodde under bron, så för-
lägga de ögonblickligt trollets bostad till
närmaste bro och äro nyfikna för hvar gång
lika manhaftigt som stör-
sta bocken Bruse.
Sagorna fylla deras all-
tid lifliga fantasi, och
sagohjältarnes tapperhet
gör dem modiga — något
som inte hindrar, att de
i själfva verket finna flyk-
.JJ ) ___ten vara deras bästa för-
—svarsvapen.
Det händer, att lilla
syster Ava är rädd för
att gå ut ensam, när skymningen faller på
och de ljusa sommarkvällarna ej längre
äro så ljusa. Den något äldre systern
Malla finner denna rädsla helt naturlig, »när
inte jag är med för att försvara henne - -
det kunde komma en människoätare».
Detta antagande ger den yngres tankar
en ny riktning:
»Då tar han nog Malla först, som är större
och tjockare än mej, » säger hon. Men så
kommer hon att tänka på, att det ändå
vore ledsamt, om så hände: »Nej, när jag
ser honom komma på långt håll, tar jag
Malla i hand och så springer vi.»
»Men han har sjumilsstöflar,>
upplyser äldre syster. Och så
är det hon, som fortsätter äfven-
tyret i fantasien:
»Då skuttar, han långt förbi
oss. Och då gömmer vi oss, och
han hittar oss inte, för sådana
där troll ä’ så dumma, så man
kan lura dem.»
Barnets lifliga inbillningskraft
tar sig ofta uttryck i mycket
konkreta och ’ åskådliga bilder.
Ett exempel. Ångvälten är ute
och plattar gatfyllningen utanför våra fönster.
Om kvällen lägger man hvita pressenningar
öfver järnvagnen. Då säger barnet: »Se,
nu har ångvälten fått nattskjortan på sig!»
Ett annat lustigt exempel på öfverra-
skande uttryck i ett barns mun:
»I dag har jag sett en judhund,» be-
rättar Malla vid middagsbordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
