Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
Och då hon uppfordras att närmare beskrif-
va denna nyupptäckta hundart, talar hon
om, att den var alldeles svart och hade
långa lockar, som hängde omkring ansiktet.
Barnets språk, dess sätt att behandla
orden och att själft hitta på nya ord vore
värdt ett närmare studium och kan ibland
öfverraska genom sin konsekvens. Jag me-
nar nu ej de fall, då den lille missförstått
ett ord eller missminner sig och helt obe-
sväradt fabricerar ett annat, som är något
så när likt det rätta — till exempel, då
man får höra, att lilla Pelle kommit åkande
»i en sån där vagn som kallas för metvurstti
— utan jag tänker på de följdriktigt uppfun-
na ord, man kan få höra. Barnet följer här-
utinnan instinktlikt de samma grundsatser,
som varit le-
dande vid fa-
bricerandet af
Volapyk, det
artificielt,men
konsekvent
bildadevärlds-
språket. Af
verbet »knac-
ka» bildarbar-
net substan-
tivet »knac-
karn» (hammaren), af »tjuf» verbet »tjufva»
o. s. v. Det förenklar språkläran efter bästa
förmåga, konjugerar exempelvis verbet »ge»
(gifva) »gedde», »gett» — blir det då upplyst
om att man säger »gaf», så tager det fa-
sta på denna form och säger, att mamma
har »gafvit» mig ett äpple.
På dylika exempel på barnspråkets fyn-
dighet och omedvetna följdriktighet är det
ingen brist.
Att barn äro svåra naturalister, är en
känd sak. Det hände i en
mycket korrekt familj, där
far och mor och två barn-
ungar sutto vid middags-
bordet, att mor fann sig
föranlåten att säga till plan-
torna: »Ni ä’ ena riktiga grisar.» De båda
så benämnda voro ögonblickligen inne i situa-
tionen, och den ena sade helt oskyldigt med
en blick på far och mor:
»Två grisar — och två svin.»
En annan middagshistoria, som visar ej
blott, hur påhittiga småungar kunna vara,
utan också hur träffsäker deras instinkt
kan vara, när det gäller att finna på
raffinerade pojkstreck, berättas från drott-
ning Victorias af England hof. Ett par af
drottningens ättlingar i andra led bodde
under sina föräldrars bortvaro hos majestä-
tet, ltien voro mycket svåra att hålla till
ordning. En dag hade de uppfört sig så
inkorrekt vid middagsbordet, att majestätet
1DUN
befallde dem sätta sig under bordet. Där
skulle de sitta till straff under hela midda-
gen, och ingen mat skulle de få.
Middagen fortgick, och de båda syndarne,
som först tisslat och tasslat under bordet,
sutto nu så tysta och undergifna, att man
började tycka synd om dem eller undra,
om denna tystnad dolde något nytt påfund.
Slutligen gaf drottningen dem lof att kom-
ma fram. Och de båda vildbasarne kröpo
fram — spritt nakna och gåfvo sig till att
dansa indiandans kring farmor till oerhörd
skandal för det ceremoniösa hofvets anstän-
dighetskänsla .
Barnet har ej lärt sig förställningens
konst och lär sig först småningom att
dölja sina känslor. Är det att undra på,
att en barnunge blir ilsken, när han skri-
ker efter mat, och man då kommer och
börjar draga vagnen, han ligger i, fram
och tillbaka på golfvet eller ger honom en
skallra i handen eller en kautschuk-katt,
som jamar? Mången »stor» blir minsann
ursinnig för mindre än så.
Barnets intryck och känslor äro primi-
tiva, osammansatta och fordra ett omedel-
bart uttryck. Det skrattar öfverljudt eller
gråter rent af tröstlöst — det kan också
konsten att skratta och gråta på en gång
i öfvergångsstadiet från sorg till glädje.
Vi »stora» reflektera öfver våra känslor,
liksom hålla en spegel framför oss och glöm-
ma sällan att söka iakttaga vår värdighet
— det är endast vid helt och hållet öfver-
raskande intryck, vi för någon enda gång
tappa spegeln och hängifva oss åt en äkta
känsla, som alls ej bindes af tanken. Bar-
net har ingen värdighet att iakttaga, bryr
sig katten om, hur det »tar sig ut». Det
har en lång skola att genomgå, innan det
blifvit värdigt att vara en vuxen människa.
Och när det kommer så långt, har det allt
för ofta förlorat allt för mycket af det ur-
sprungliga, det som skilde det från andra,
och lärt sig i allt för hög grad att »vara
som andra människor».
Ett lifligt och vaket barn är en person-
lighet för sig i högre grad än många af de
fullvuxne. Och om man också med den van-
liga böjelsen att tilldela barnet, det vill säga
framtiden, allehanda fullkomligheter måste
slå af på resultaten, när man ser denna
framtid, sådan den blifvit, sedd med den
nyktra verklighetens ögon, så är det likväl
med ett visst vemod man ihågkommer, hvad
allt barnet lofvade.
Det är med en tanke åt detta håll, Vik-
tor Rydberg skrifvit de bekanta stroferna:
»Vi ana furstar,
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke.»
(Illustratör: Viktor Andrew.)
wM
mm
’ >•*
Sigrid Qlmblad
offer-
folklifsbild.
5?ängs landsvägen, i
spridda grupper,
framskymtande som svarta punkter i alla
vägkrökar; förbi ljusmålade bondgårdar med
ståtliga uthusbyggnader, ty man gör mera
affär af fä än folk på landet; förbi åkrar
och ängar, som lågo utbredda likt ett brokigt
lapptäcke; förbi den gamla eken uppe i
prästgårdsbacken och fram till den hvitme-
nade kyrkan vandrade söndagsklädt bondfolk.
De gingo långsamt med allvarliga ansik-
ten, som om det icke skickat sig att gå
fort eller se glad ut på en söndag. Alla
buro blommor, vårens förstlingar, narcisser,
tulpaner och syrener att lägga på anhörigas
grafvar, ty under veckan hade lifvet så
mycket, som tog ens verksamhet i anspråk,
att man ej hade tid med döda, men om sön-
dagen, då man var fint klädd och inte rik-
tigt visste, hvad man skulle taga sig till,
utom att gå i kyrkan förstås, då passade
det så bra att pynta fars, mors eller sysko-
nens grafvar.
I dag fanns det ännu ett skäl att se
högtidligare ut än vanligt — det skulle
offras, pingstoffret, och en och annan bonde
slog på bröstfickan ett försiktigt slag för att
öfvertyga sig om, att sedlarna, silfret eller
kanske till och med kopparn lågo på sin plats.
Klockorna ringde klart i den tunna fjäll-
luften, det låg som ett blått, orörligt skim-
mer öfver de aflägsnare åsarna, medan de
närmaste framträdde i den ljusaste vår-
grönska. Tornsvalorna kretsade med sitt
friska: hej! hej! högt öfver trädtopparna,
och en liten ekorre hoppade ibland med
höjd svans öfver vägen.
Allt tätare samlades grupperna tillhopa,
punkterna förvandlades till fläckar och fläc-
karna till en svart orm, som slingrade sig
in genom kyrkdörren, tills det småningom
igen blef folktomt i omnejden.
Klockorna tystnade. Prästen, en lång
mager man, hade bestigit predikstolen och
allas hufvuden böjdes till: Fader vår.
Det var så tyst, att svalornas hvisslande
banade sig väg till de bedjandes öron, och
en hund, som skällde utanför kyrkan, störde
betydligt andakten. Efter bönens slut reste
sig hundens ägare och gick med varsamma,
liksom afbedjande steg nedåt kyrkgången;
man lyssnade dit, hörde ett rapp, ett tjut
och skällandet upphörde, men man hade i
alla fall haft en liten förströelse och bjöd
nu med stärkta krafter till att lyssna på prä-
stens ord, hvilket icke alltid föll sig så lätt.
Han hade ett eget sätt, den gode kyrko-
herden, att utan komma eller punkt sjunga
fram orden, så att man hade ungefär samma
ÉHIffli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
