Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 29 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN i893
134
****«****^****sj********«*************jÈ*****É*ÉÊ£***Ê**Ê*Ê*^àÊÊÊÊÊÊ**Ê*ÊÊÊÊ^**ÊÈÊ*Ê*MÊÊÊÊÊÊ*
Hvad himlen sänder dig, du tacksamt taga mâ,
Och är det mindre godt. är det dock skickadt sä,
Att det med villigt mod till godo vänds ändå.
Rückert.
von Rosen å Konstakademiens vägnar,
blef det henne möjligt att efter sin yt-
terligare konstnärliga utbildning finna
framstående konstkännares rekommenda-
tioner för den elevskola, som hon öpp-
nade vid Rue de la Grand Chaumière.
Denna elevskola besöktes flitigt af börds-
och börsaristokratiens unga damer. Det
vittnar godt för den svenska lärarinnan,
när man erfar om de vänskapsband, som
knötos mellan henne och hennes elever.
Hon icke allenast bief en gärna sedd
gäst i deras familjer utan inbjöds äfven
vid olika tillfällen att jämte dem besöka
såväl Atlantens som Medelhafvets bad-
orter. Hennes uppgift var visserligen att
vid dessa tillfällen fostra de unga da-
mernas konstsinne, men hennes egen ut-
veckling hade äfven däraf en betydande
förmån. Vidgade vyer bidrogo betydligt
att skärpa hennes omdöme såsom por-
trättmålarinna. %
År 1885 företog Ingeborg Westfelt i
sällskap med målarinnan Carolina Bendix,
numera mrs Bruce, en studieresa genom
Belgien och Holland och drog stor nytta
af att studera dessa länders rika konst-
skatter.
Ingeborg Westfelt, som emellertid mog-
nat till en bildad dam med lugnt och
klart omdöme, har många gånger upp-
trädt emot vår tids impressionistiska rikt-
ning inom konsten, denna anomalitet,
som man kanske kan kalla »fin du siècle-
måleri». Hon tror, att gredelinkluddarne
äro färgblinda, när de icke allenast kunna
se naturen i så egendomlig dager, utan
äfven varmt förfäkta sin ståndpunkt.
Hemlängtan dref emellertid Ingeborg
Westfelt åter till fosterlandet och sina
åldriga föräldrar, f. d. tjänstgörande
kammarjunkaren Carl Westfelt och hans
maka, todd Löthman, och då dessa ej
gärna ville släppa ifrån sig sin kära dot-
ter, stannade hon hemma och gjorde sig
snart bemärkt genom den elevskola som
hon tillsamman med Elisabeth Keyser
öppnade här i Stockholm. Den första
bekantskapen mellan de båda konstnärin-
norna knöts under en studieresa i Nor-
mandie, och hade de tillfölje af känne-
domen om hvarandras skaplynne och
begåfning redan före elevskolans början
fullt klart för sig, att de skulle såsom
lärarinnor väl komplettera hvarandra.
Deras elevskola har vunnit mycket an-
seende, och de skördade därå både er-
kännande och inkomster.
Hvad som under sista tiden fäst en all-
männare uppmärksamhet vid konstnärin-
nans alster, är hennes verkligt utmärkta
porträtt af landshöfding Ryding. Denna
målning, som är beställd af riksdagens
andra kammare, länder henne till stor
heder.
För några veckor sedan ingick Inge-
borg Westfelt äktenskap med redaktören
för tidningen Gotlänningen, herr Emil
Eggertz, och har nu sitt hem i Visby.
Ehuru Ingeborg sålunda funnit sin
Frithiof, skola vi hoppas, att hon icke
låter sin pensel hvila, utan att ett lugnt
och idylliskt lif på den vackra ön skall
inspirera hennes konst. Vi endast be-
klaga, att fältet för hennes egentliga
genre, porträttmåleri, blifvit mera be-
gränsadt. Framtida förhållanden kunna
dock föra det unga paret till någon större
och verkningsrikare plats.
Alexis.
clet gamla oc\\ cUt itpa året.
3
u Pivilat i ßä33 aj; Anö,
2)a/t taff oefi gtan Hn gtcmAåa Ätto.
9Tle3 aoE, àom àj’On&j Dttt vetfb iooç aüutj
9tu tinga (Lfocßot mifDt 3ig ut.
bie’ia tiden »(lottat Hat 3in gtaj,
jfatuaf, och tach jot, Rua3 3u gaj,
Su gamla å/t, huatÄ 3ö3»ßa33 »tåt
^?i3 oaggan. wie3 3et nij-a åt.
doach jot heat Amaltjlj.EES ptöjooAtun.3,
oSom gaj; uåt htajk en. oi3ga3 gtun3,
Hot Pioatj-e 3ag, Aont Eju» tann opp,
Hot muEen 3ag me3 ta33a3t hopp!
ÎFot åuatge ßan3, Aom BEej^ met j?aAt,
9tat manget un3et smatta ßtaAt.
Hot ft oatge timmeA a3ef to,
olom tiff i3éetA uatC3 ßgggt ßto.
Hot 3ag, »om horn, jot 3ag, Aom gieß,
acft meta iu3gan3e uåt ßficß.
Hot afft, Aom natt uåt j’tihetAeCS,
octv ua
af3.
ÏTCat tatten htanhtA aj uåC3
Su ßtagt oAA on3t, 3u Ahanhte go3t,
Su horn me3 Atott, 3u horn me3 Amått.
©eh mången gåta ofö.vt Atåt
dom atjkCott åt 3et uga åt.
9"Cu tinga fitocfiotna tiEE 3op.
kA3 Ah; fjouacjeu Åtat en Piop;
oSom öppnat, j!t)W3 aj; hopp, Ain jamn
©U ni| jo33 piCt, Aom A ß aEE ha namn,
©ch jtågat ßajuan3e : oShafß jFti3
Kan heta effet hauAhe oftti.3?
olhaff pa liauiV 1’ana fa.AaA 3ö3?
fBfit lian De âuacjaâ cjoDa jstöD?
ua/fcD; Aom teAtA at Auunnet åt,
feta3 jtam, tg-3 tunan, Aom 3åt Atåt
©eh tafget om 3eAA Aommatto
9Tle3 het3eftj? ui3 oAtötSt ßo.
Kut ȧot3at hoAtatA in, i jti3,
Kut jtagot foAtA me3 tanhen.A Atti3,
Kut j’te3Ai3cn hat Afagit tot
KoA j?oE&, ttofov napnaDt Ilot.
3’Lv<xD ßa<st Dit t Den tunan Patt
SiefiaPEj octi ojot Det meta uat3t,
Su ng.a at, Aom »fumtat än,
^iffA Aof t oAtet tau3.a igen.
(aa jtam t jtû), ga j;tam t fguA,
oPpti3 fg c IIa tiff afft jfete huA
©oh jët oaA jtam på ti3enA Attëm
91 Lot »fahtetA Ahona jtamti3o3tom!
Ama/ia Fah/siedt.
Våra barns tempelbesök.
jet var roligt, att någon i Idun (se n:r
49) tog till ordet för de små »försam-
lingsmedlemmarne» och deras tempelbesök.
Visserligen hör man ju åtskilliga föräldrar
och uppfostrare förklara, att de ej vilja
tvinga barnen till religionsbruk och kyrkobe-
sök, tvinga dem att där öfvervara långa, af
dem oförstådda predikningar, på det de icke
måtte få leda vid den allmänna gudstjänsten
och religionen själf. Och ifall barnen få lära
sig att betrakta kyrkobesök och gudstjänst
från den tvungna pliktens, den gamla vanans,
det traditionella brukets synpunkt, kan nog
ett sådant sorgligt resultat blifva följden.
Men hvarför lära dem att sålunda be-
trakta det?
Lär dem istället att i kyrkan se ett heligt
rum och himmelens port, där Guds änglar
stiga upp och ned, och där Gud visserligen
bor, där såväl stora som små få till honom
frambära bön, lofsång och tacksägelse, och
att Jesus själf sagt, att hans lof skall full-
komnas af barns och spenabarns mun.
Så snart han under sina vandringar kom
till en stad, gick han strax iu i templet eller
synagogan, såsom hans sedvänja var. Och
då han vid tolf års ålder vid sitt första be-
sök i Jerusalem glcmde sig kvar i templet,
hörande och frågande lärarne, gaf han på sin
moders ömt förebrående ord: »Min son, hvar-
för gjorde du oss detta? Din fader och jag
hafva sörjande sökt dig» — med undran
denna fråga tillbaka: »Hvarför hafven I sökt
mig? Vissten I icke, att uti det min fader
tillhör, bör jag vara?»
Fadershuset är barnets rätta och naturliga
plats.
Har denna sanning varmt och innerligt
fått intränga i barnets medvetande, då skall
ock kyrkan för detta barn blifva kär och
dyrbar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
