Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 29 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J893 ! D U N 435
Och har man frân sina tempelbesök i barn-
domen endast glada och lyckliga intryck och
minnen, skola också dessa följa genom lifvet
och kyrkan skall finna ständigt trogna för-
samlingsmedlemmar.
Detta skulle kanske oftare och säkrare
blifva följden, om den allmänna gudstjänsten
mer, än livad fallet mångenstädes är, gjordes
rik, varm och stämningsfull medels mer sång
och lof, mer direkt deltagande från försam-
lingens sida.
Professor Rudins vid en prästkonfereus för
några år sedan varmhjärtade förslag om dag-
ligt öppnade tempel, flitigare kyrkosång, da-
gens invigning och afslutning genom klämt-
ning samt helgsmålsringning gick just i detta
syfte.
Och af erfarenhet vet jag, huru tilltalande
detta är för hjärta och sinne och hvilken
förmåga dessa »lockmedel» äga att stämma
till andakt samt ingifva kärlek för kyrka och
gudstjänst.
Född och uppfödd i en landsförsamling
som jag är samt bosatt nära invid kyrkan,
har denna, så att säga, nästan blifvit ett med
alla mina barndoms- och ungdomsminnnen.
Och mma skönaste sådana äro på det inner-
ligaste förknippade med henne.
Kyrkan var visserligen stängd om hvar-
dagarne, men som nycklarne till densamma
förvarades i vårt hem, var hon för oss alltid
tillgänglig. Och om ej dagligen, så dock
mycket ofta, samlades vi där under afsjun-
gande af psalmer, svenska messan, andliga
eller andra vackra, stämningsfulla sånger, och
ofta hände, att vi därmed ditloekade grannar
och förbigående och gjorde på så sätt kyr-
kan tillgänglig för flere. Och huru kär var
ej denna helgedom för oss alla, trots dess
brist på prydnader eller andra för ögat loc-
kande medel.
Väggar och hv. If voro nakna och hvit-
rappade, och altarprydnaden bestod af ett
enkelt träkors framför fönstret, men detta tror
jag ingen af oss då uppfattade som en brist
eller önskade hafva annorlunda. Det var
som ett i sig själft heligt rum, såsom en Guds
helgedom betraktade och vördade vi kyrkan.
Sedan dess har jag sett många kyrkor, rikt
och skönt prydda i flere hänseenden sangt
arkitektoniskt praktfulla och utmärkta, men
ändå klappar hjärtat af rörelse vid tanken
på min hembygds enkla och fattiga kyrka.
Med minnena därifrån sammanhänga ock
klämtningen och helgsmålsringningen.
Det var högtidligt och manade ovillkorligt
till stillhet och andakt, då de djupa, klang-
fulla klockslagen ljödo omkring nejden mor-
gon och afton. Det var, som om en moders
stämma kallat sina barn till dagens arbete
och verksamhet, som om samma stämma se-
dan på kvällen kallat de arbetande barnen
till ro och hvila.
På detta sätt deltog kyrkan i och helgade
de sex dagarnes id för att sedan med helgs-
målsringningen för de arbetande förkunna, att
hvilodagen snart var inne. Och slutligen
på denna dag genom sina klockars klang
till sitt sköte kalla alla sina barn.
Denna hennes kallande, tröstande, roingif-
vande stämma hölls ock af färsamlingen i
helgd. Det var vackert att se, huru arbe-
taren ute på fältet vid det första klämtslaget
eller vid första tonen af »helgsmålet» stannade
vid sitt arbete, vördnadsfullt lyftande på mös-
san, eller huru de kyrkbesökande männen,
som stodo utanför kyrkan, väntande på sam-
manringningen, vid första ljudet däraf andäk-
tigt blottade hufvudet, under det kvinnorna
ödmjukt nego.
Det var måhända hos de flesta blott en
vana detta, men det var åtminstone en vac-
ker sådan, och önskvärdt vore, att den hos
vårt folk ännu bibehöiles och vore ett hjärtats
uttryck af vördnad, istället för den isande
likgiltighet, fräcka ringaktning, ja, förakt för
allt, livad de gamla ansågo högt och heligt,
som nu ofta råda.
Men den gamla vördnaden för och kärleken
till heliga ting skulle icke dö ut, skulle åter
blifva kännetecknande för vårt folk, om vi
enades om att inplanta dessa känslor hos
barnen, om vi sökte göra dem till verkliga
församlingsmedlemmar och icke förmenade dem
att hafva hemortsrätt i Guds kyrka och för-
samling.
Fanny Chrysandcr.
•XâjjtïN-
Morgonsol och middagsmoln.
Skiss för Idun af B. F—t.
fint »mulen morgon gör klar dag», det är ett
cQ) gammalt ordspråk, som vi hört sedan vi voro
barn, och som vi, själfva sett och erfarit mer än
en gång, sedan vi blefvo stora.
Men motsatsen, att klar morgon gör mulen dag,
det hör man sällan sägas, och dock är detta ett
fall, som helt säkert lika ofta inträffar, ty lika
lätt som solen genomtränger molnen och försking-
rar dem, lika lätt försvinner hon för oss i moln ;
så är åtminstone min tro.
Grosshandlare Bengt Broman satt i sitt rum med
gårdagens tidning framför sig; läsningen tycktes
dock icke vidare intressera honom, ty blicken for
oroligt upp och ned öfver spalterna. Och allt
emellanåt dök handen ned i västfickan och drog
upp klockan.
Det var morgon, och en klar aprilsol lyste vän-
ligt in genom fönstret, men den kom bristerna i
rummets möblering att framträda på ett obehag-
ligt sätt. Det var ej blott möblerna i grosshand-
larens rum, som ej lämpade sig för strålande sol-
ljus, äfven väggar och tak tålde ej denna skarpa
dager, och kakelugnen borta i hörnet lämnade
mycket öfrigt att önska. Själfve grosshandlaren
däremot hade ett vackert ansikte, som tog sig
mycket bra ut i solen, och på hvilket ålderdomen
ännu ej tryckt någon stämpel; det hade också va
rit litet för tidigt, ty han var endast några och
40 år gammal.
Seså ! Nu slog klockan i salen half tio ! Det
var då för märkvärdigt, att aldrig frukosten kunde
bli i ordning, och ändå bestod den nu för tiden
endast i kaffe och smörgås, och det borde väl
snart kunna bli färdigt !
Grosshandlaren var en punktlig och ordentlig
herre, och han ville vara på sitt kontor kl. 10
hvar morgon och ha’ sin frukost kl. 9, senast en
kvart öfver, för att slippa slänga i sig maten och
sedan gno i väg som en skolpojke.
Men denna hans rimliga och enkla önskan blef
så sällan uppfylld, och som scener och gräl in-
funno sig där i huset honom förutan, kände han
ingen lust att öka deras antal, utan teg och lät
sig nöja i det längsta.
Grosshandlaren hade gift sig för ett tiotal år
sedan med sin kusin Anna Broman. De hade
gått och hållit af hvarandra sedan långt tillbaka
i tiden, och när ändligen hans ekonomiska ställ-
ning tillät, att de .gifte sig, seglade de ut på lif-
vets ocean med stora förhoppningar och strålande
ögon.
Det var ett litet, men så nätt och prydligt hem,
han förde sin Anna till, och där sväfvade hon
omkring som en liten elfva, spred ordning och
trefnad i hvarje vrå och jublade och sjöng som
en fågel, när grosshandlaren efter slutadt arbete
kom hem om kvällarne.
Ja, det var då det! Tidsbjulet hade snurrat om
med sin vanliga hejdlösa fart och förändrat myc-
ket.
Först kom där en liten ljuslockig pilt till värl-
den och blef »tredje man». Visst tog han med sig
mycket af mammas krafter, men det var ändå en
sådan gudomlig fröjd att äga en sådan där liten
varelse. Han kallades Carl, och pappa var genast
framme och vitsade och kallade den lilla familje-
trion »abc boken».
Men boken var icke färdig den gången, för i
rask följd efter hvarandra kom där .pilt på pilt,
— David, Erik, Fritz, Gerhard och Harald !
Där blef det ändtligen punkt, och det var på
tiden, för Annas kratter voro alldeles uttömda.
Det fanns tider, då hon låg och undrade, om
det skulle fortsätta hela alfabetet ut, ända ned
till x, y, z, å, ä, ö, för då ville hon dö, men så blef
där ett litet stillestånd för henne i deu vägen åt-
minstone, fastän det kom rubbningar på andra
håll.
Den lilla nätta våningen med sina många min-
nen fick bytas ut mot en större, mindre vacker,
ty den gamla blef för trång.
Och utgifterna ökades för hvarje dag; ocn in-
komsterna? — Ja! de rättade sig icke alls efter
det, utan hade tvärtom under de sista åren min-
skats.
Om orsaken till detta senare var brist på af-
färsgeni hos grosshandlaren eller tillfälligtvis då-
liga tider, det vet jag ej, men faktum är, att de
minskats, och det fick sparas på alla håll och
kanter, för att det skulle kunna gå ihop, debet
och credit, och ej bli skulder af.
Det hörde till grosshandlarens principer (myc-
ket aktningsvärda principer), att man aldrig får
lefva öfver sina tillgångar, och därför lefde han
också ganska magert nu för tiden.
Men det sörjde han icke så mycket för, han
sörjde mer för sin Anna. Hon hade blifvit så
gräsligt förändrad, och af hennes forna munter-
het och sprittande lifslust fanns ingenting kvar.
Han frågade henne mer än en gång, hvart den
tagit vägen, om den flugit »med grågässen», men
han fick ej något svar. Jag tror för min del, att
den flugit i pojkarne, för de voro alla sex krya,
friska och glada och lefde om där hemma ibland,
så det gick alldeles rundt i hufvudet på stackars
mamma.
Hon hade dessutom blifvit så ytterst nervös;
då antingen bara grälade och snäste hon, eller
också grät hon. När hon grät, det var då värre
än allt annat, tyckte grosshandlaren, då stod han
där alldeles rådvill, och i sitt sinne svor han tyst
öfver de fördömda nerverna, »som förstöra allt hvad
kvinnfolk heter och far ikring med dem som onda
andar och plockar totalt bort allt det goda inom
dem.»
Och så hade det småningom gått därhän med
dem, att grosshandlaren efter slutadt arbete icke
alls längtade hem, ty hemmet bestod nu för ti-
den i ganska otrefliga, oordentliga rum, där sex
bullrande, själfsvåldiga pojkar yrde omkring, och
där hans fordom så strålande lilla hustru gick
och såg ut som en matyr och sällan eller aldrig
hade ett leende ens att skänka honom.
Och hon! hon längtade visserligen efter kväl-
len, men ej af det skäl, att hennes man då kom
hem, ntan därför att sömnen då tystade mun-
nen på barnen och det inträdde ett visst lugn i
huset, och lugn och hvila var, just det hon be
höfde. Hon längtade efter natten för att få bli en-
sam med sina tankar och ej störas af andra ljud.
Då gick hon igenom sitt lif om och om igen
och bara undrade, hur det hade kunnat bli så
eländigt alltsammans. Voro icke alla dessa väl-
skapade barn en stor Guds gåfva, och var det
icke kärleken, en ömsesidig kärlek, som skänkt
dem lifvet? Och ändå, hur lycklig var hon icke
förr mot nu.
Hon tyckte ibland, att allt var hennes fel
och nästa morgon skulle hon börja ett nytt
lif, la uti med friska tag, försöka att bringa ord-
ning i det enkla hemmet, vara vänlig mot man-
nen, låta bli och gräla på jungfrurna, försöka sys-
selsätta sig med barnen litet mer, tillrättavisa dem
lugnt och icke i vrede o. s. v.
Ja! Alla dessa goda föresatser hade hon fattat
mer än en gång under nattens stillhet, men hon
saknade så fullkomligt all viljekraft och energi;
och när morgonen kom och hon skulle realisera
dem, flögo de i stället sin kos som agnar för vin-
den.
Hon nästan föraktade sig själf, och mången
gång efter ett häftigt utbrott mot mannen eller
barnen föll hon i gråt, grät bittra tårar. Ibland
kände hon en sådan lust att anförtro honom, som
ju skulle vara hennes stöd genom lifvet, hur be-
klämd hon var i hjärtat, och hur gärna hon ville
bli en ny människa, men han hade kommit så
långt ifrån henne under de sista åren, de gingo
där nästan i hemmet som två paralella linier, och
hon var så säker på, att all hans kärlek till henne
var slut, och det var nog det som mer än allt
annat fördystrade hennes lif. Ack! Om hon ändå
hade fått dö, medan lifvet låg så solljust framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
