Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 5 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P I DU N 1804
Du unga år, far varligt med mänskosläktet ! Men bär en mäktig gnista af evighet,
Det är af vax och vår-is, förgås som blomstren, Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.
7j. Topelius.
vetandet, adlades af hennes sant kvinn-
liga och behagfulla väsen och sålunda
framstod hon, när hon redan vid 18 års
ålder trädde i ’äktenskap, såsom typen för
en harmoniskt utbildad, i alla afseenden
ädel kvinna.»
Hennes man var landshöfdingen i Ska-
raborgs län, sedermera generaltulldirektö-
ren och slutligen justitieministern och
riksmarskalken, grefve Arvid Posse. Så-
som ung fru bebodde grefvinnan Posse
åter tidtals det kära barndomshemmet vid
Venerns strand, dit landshöfdingefamiljen
under somrarne flyttade ut från Linkö-
ping. Då emellertid mannens höga äm-
beten snart nog förflyttade honom till
hufvudstaden, firades hans unga maka
där såsom en af hofvets och de högsta
umgängeskretsarnes förnämsta prydnader.
Hon bar dock all denna hyllning med
den lugna värdighet, som under alla för-
hållanden i så hög grad utmärkte henne.
Efter mannens död 1850 utnämndes hon
till öfverhofmästarinna hos dåvande kron-
prinsessan, sedermera drottning Lovisa.
Vi hafva hittills framhållit endast ena
sidan af grefvinnan Posses lif, men detta
hade äfven en annan sida, och den ännu
långt skönare: hennes- verksamhet för de
fattiga och ringa
Den jordiska högheten och glansen
kunde ej i längden tillfredsställa ett sinne
sådant som hennes. Djupare behof gjorde
sig allt mera gällande, och lifvets allvar
trängde med makt inpå henne. Hon
ville hafva något förblifvande, något söm
fullt kunde stilla, andens evighetstörst.
Och hon fann det i det ord, som evigt
förblifver, och hos den Herre, som sagt:
Hvilken som törstar, han komme till
mig !
Från den tiden blef det ock för henne
ett tvingande behof att lefva för andra
och att med sina gåfvor och sitt infly-
tande ställa sig till den lidande mänsk-
lighetens tjänst. Med öppen blick för
den andliga och lekamliga nöden åtnöjde
hon sig icke med ett blott overksamt be-
klagande af densamma, nej, hon ställde
sig i främsta ledet af dem, som arbetade
på lindrande af nöden, och det icke blott
den tillfälliga, utan till fortfarande hjälp
för nödställda medmänniskor. Stockholms
allmänna skyddsförening, som i början
af 1860-talet kom till stånd under vår
nuvarande drottnings hägn, räknade gref-
vinnan Posse bland sina stiftarinnor och
mest verksamma medlemmar. Sin befatt-
ning såsom ordförande i skyddskomitén
inom Jakobs och Johannes församling
skötte hon ock med förkärlek, så länge
hennes krafter tilläto det, liksom hon
länge var den ledande själen i sällskapet
Fattiga barns vänner.
Med lifligt intresse omfattade hon ock
tanken på bildandet af en hushållsskola
för fattiga flickor, hvilken tanke då ännu
låg, så att säga, i sin linda, men seder-
mera under årens lopp vunnit allt mera
beaktande och tillslutning. Med sin klar-
seende blick insåg hon genast, att bästa
sättet att skydda de fattiga flickorna för
de faror, som särskildt lågo i deras väg,
var att bilda dem till dugliga och kun-
niga tjänarinnor. Mången gång då hon
från sina fönster vid Kungsträdgården
såg dessa halfvuxna fattiga flickor vandra
sysslolösa omkring, kunde hon med hjärt-
ligaste deltagande utbrista: Hvad skall
det väl blifva af dem! Och då hon. ge-
nom sin ställning i skyddsföreningen kom
i tillfälle att blicka in i de fattigas hem-
lif och såg, huru mödrarna ofta släpade
med det tyngsta arbete, medan de upp-
växande döttrarna tillbragte tiden med
en virkning i handen, suckade hon be-
dröfvad: Ack, att de finge lära sig något
nyttigare! Icke underligt då att hon
räknade det som en särskild glädje-
och högtidsdag, när Praktiska hushållssko-
lan 1870 kommit till stånd och kunde
öppnas i sin första anspråkslösa lokal vid
Kaptensgatan med plats för sex elever.
Med aldrig minskadt intresse följde hon
sedan alltjämt arbetets utveckling, och
när det hände, att skolan tid efter annan
firade bröllop åt någon af sina forna
elever, försummade hon ej, så vidt det
var henne möjligt, att vara närvarande.
Då var det ock alltid hon, som till den
unga bruden lämnade den bibel, i hvilken
hon med egen hand skrifvit hennes namn
jämte ett bibelspråk till ljus på vägen.
Under flere år var det ock plägsed att
de af styrelsens medlemmar, som kunde
det, deltogo i den fest, hvilken tidigt på
eftermiddagen hvarje julafton firades i
skolan. Och då var det rörande att se,
med hvilken hjärtlig glädje hon, som in-
tagit en så framstående plats i hofvets
salar, kunde deltaga i de fattiga flickor-
nas glädje.
När man efter ännu några år lyckades
åstadkomma den s. k. Lilla hushållssko-
lan vid Sundbyberg, i hvilken minderåriga
flickor uppfostras till barnjungfrur, ägnade
grefvinnan Posse äfven denna samma
varma och verksamma deltagande, hvil-
ket hon bibehöll in i det sista, i det hon
uttalade en önskan, att de vänner, som
ville lägga en krans på hennes bår, hellre
piåtte gifva värdet däraf åt Lilla hus-
hållsskolan vid Sundbyberg.
I missionsarbetet för Lappland, för
våra sjömän, för Fjellstedtskå skolan och
mångfaldiga andra företag i filantropiskt
syfte var grefvinnan Posse en eftersökt
och nitisk deltagarinna. »Hennes klara
blick,» säger den redan citerade minnes-
tecknaren, »hennes varma och mäno-sididu
intresse för allt, som kunde bidraga till
lindrande af likars nöd, gaf henne snart
syn på hvad som i hvarje fall borde
göras. Hennes stora personliga anseende
och hennes vidsträckta relationer inom
de kretsar, som innesluta samhällets i
ekonomiskt hänseende lyckligast lottade
medlemmar, inbragte rikligt flödande bi-
drag till hvarje företag, hvars grundande
eller uppehållande hon för tillfället gjorde
till sin uppgift. Efter hvarje till allmän-
hetens gifmildhet vädjande upprop, åt
hvilket hon lånat sitt namn, fylldes hen-
nes hem af gåfvor, som från alla håll
tillströmmade, och hvilka hon mottog och
ordnade med glad tacksamhet vid tanken
på dem, hvilkas andliga och lekamliga
behof gåfvorna voro ämnade att tillgo-
dose. I detta hänseende har hennes verk-
samhet och hennes inflytande säkert icke
öfverträffats af någon enskild person inom
vårt samhälle. — Med hela sin själ och
allt sitt intresse var hon ock fäst vid
utvecklingen af de företag hon främjat,
och under de senaste åren, då aftagande
krafter nödgade henne att mer och mer
draga sig ifrån all utåt riktad verksam-
het, erfor hon aldrig större glädje, än när
man kunde bringa henne gynnsamma
underrättelser om framgången af hennes
älsklingsföretag. »
I sitt enskilda lif var hon lycklig som
få, och inför människor syntes hennes väg
alltjämt ligga jämn och solbelyst, dock
har väl äfven hon haft sina strider, ty
sällan vinner man väl utan dem den fina,
takt och den medkänsla, hvarmed hon
kunde uppfatta olika själsstrider hos per-
soner, med hvilka hon kom i beröring.
»Medleminarne af konungahuset, hvilka
hon stod nära genom sin samhällsställ-
ning, och hvilka alltid på det kraftigaste
hägnade och understödde hennes män-
niskovänliga sträfvanden, visade henne
mångfaldiga prof på personlig välvilja
och sympati, hvilka högeligen fägnade
henne.» Älskad och vördad af sin när-
maste omgifning och en stor vänkrets,
stod hon in i sena ålderdomen såsom en
skön föresyn för unga och gamla.
Men äfven den soligaste dag har sin
afton, då skuggorna begynna falla. De
många åren blifva tyngande och hvilan
efterlängtad. För en person med så
många intressen som grefvinnan Posse
var det en icke ringa försakelse att nöd-
gas frånträda det verksamma lifvet. Hen-
nes senaste lefnadsår voro ock mera ute-
slutande ägnade åt ett inåtvändt lif. Och
huru högt än andra måste uppskatta så
väl hennes person som hennes lifsgärning,
kände hon dock själf djupt och innerligt
ofullkomligheten hos båda och klagade
hjärtligt öfver egen syndfullhet och brist,
ja, till och nied däröfver, att »hon lefvat
ett så själfviskt lif». Men under det hon
mer och mer förlorade den tankens skärpa,
som utmärkt henne framför de flesta an-
dra, framstod hos henne l/arnets tillits-
fulla öfverlåtenhet åt den himmelske fa-
derns huldhet och nåd. När oroliga tan-
kar tycktes störa henne, veko de oftast,
då något kändt ’bibelspråk upprepades af
hennes omgifning, hvarvid hon mer än
en gång hördes framhviska ett sakta:
»Mer, mer.» Det sista ord, som nästan
ljudlöst sväfvade på hennes läppar, var
den sköna bekännelsen: »Jag vet, att min
förlossare lefver. » Hennes dödsdag in-
träffade den 22 sistlidne december
Så väl Sveriges som Danmarks kron-
prinsessa hade ägnat den gamla sina min-
neskransar vid den högtidliga jordfäst-
ningen, som i närvaro af en stor skara
anhöriga, vänner och protegéer ägde rum
i Östermalms kyrka, och vid hvilken kron-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
