Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 12 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
® tn
r
O’ oi
C>: <*»
10
&■ io
e. ,g
si cm
P
»-J
K* TO
c*- H
’ 1?
4
td
Cl>
Oq
p: ^
HI O’
HI
irS p
U ë
« p»
iV n>
fj to
►4
g O
g- 3*
16
kan hon inte äta upp skorporna, så stoppa dem
på sig — åt barnen.»
»Doktorinnan ä då så god så, och så skönt som
det är att hvila ut lite och få tala vid en män-
niska, som förstår en. Det är inte många, som
fråga efter en stackare eller bry sig om, hur en
har det.»
»Jag hör så gärna på.»
»Vi ha en inneliggare, som betalar fyra kronor,
så det är bara tolf kvar, men veden är så dyr —
det är kalla dragiga rum — och dotter min be-
höfver värme. Hon har nån sorts åkomma, som
jag inte vet hvad det är — något svindelaktigt
— som hon fått af sorg, tänker jag.»
»Har ni inte frågat någon läkare?»
»Jq, men det är nu flere år sedan. Han or-
dinera något dyrt, som inte hjälpte. — Några
medikamenter för sorg lär det väl inte finnas, hur
skickliga di än ä. — Men nu ska jag gå. Rådman
Ulms ha inte fått sina ågg ännu, och det är lång
väg dit.»
Doktorinnan såg ut genom köksfönstret och fann
till sin glädje, att ovädret lagt sig.
»Madam har vackra vädret nu,» sade hon, »men
hur är det? Ha kläderna hunnit torka något?»
»Ja då.»
Kängorna, ur hvilka vattnet sipprade, motsade
hennes ord.
»Men hon är ju alldeles våt om fotterna.»
»Det är jag van vid.»
»Men det är farligt — hon kan förkyla sig.»
»Då hade jag nog gjort det för länge sedan,»
svarade den gamla fryntligt. »Del ser ut, som om
ingenting biter på mig.»
»Lina du — det står ett par känger till vänster
inne i min garderob — gå efter dem.»
»Det är väl inte meningen åt mig?» frågade
gumman förbryllad, då de nyhalfsulade kängorna
sattes framför henne. »Di ä’ ju alldeles för goda.»
Ja, för goda voro de verkligen, det såg gifvarin
nan själf med en känsla af ånger öfver sin god-
hjärtenhet; men det kunde nu ej hjälpas, och när
nu madamen stod där, torr och hel om fotterna,
skinande af belåtenhet, var hon själf lika glad.
»Den äldsta gossen var ju fjorton år,, eller hur,»
frågade hon, »men hur gamla äro då de andra
barnen?»
IDUN
„„Låt se. Jag glömmer allting. Anton, han är
elfva han, Celia nio och Gusten sju eller så vjd
pass. Välsignadt snälla barn ä di allesammans,
som det är en glädje att vara mormor åt.»
»När madam kommer igen nästa fredag, skall
jag ha något i ordning åt dem.»
»Gud välsigne doktorinnan, och tack af hjärtat.»
»Jag får också tacka.»
Hvarför? — Det kunde madam Olson aldrig
begripa.
När doktorinnan kom in till sig, var brasan ut-
brunnen och alla föremål i rummet aftecknade sig
otydligt — däribland den ofärdiga sjömansdräk-
ten, som låg kv„r på sybordet. Hon hade allde-
les glömt den.
Den skulle ej bli färdig i tid — och det gjorde
detsamma. Sven hade så öfvernog af kläder, att
det nästan äcklade henne att tänka på det. Då
var det roligare att sy åt dem, som inga hade —
åt madam Olsons barnbarn t. ex. — det skulle
hon också göra.
Hon satte sig vid fönstret och betraktade ljus-
reflexerna från de i blåsten flämtande gaslågorna,
hvilka kastade ett darrande rörligt sken in öfver
vissa partier af väggar, tak och golf, lämnande
andra i mörker.
Glasrutorna voro våta efter regnet och blanka
droppar silade sig utför, en och en, eller samlades
till en smal flod, i hviken ljuset bröt sig.
Trädgrenarna gnedos och sletos mot hvarandra
af vinden, som ännu kom stötvis med en ängslig,
klagande låt, medan molnmassorna sopades undan
och en och annan stjärna trädde fram.
Hennes hjärta var beklämdt och en känsla af
skuld tryckte henne till jorden, utan att hon för-
mådde säga sig hvaruti den bestod.
Som hon nu satt, i halfmörkret, tänkte hon
allvarligare tankar än under hela sitt föregå-
ende lif.
Den glädje hon haft af sitt vackra hem var för-
svunnen eller undanskjuten — ty bära sig åt hur
hon än ville, såg hon ett kallt, dragigt rum och
kök, där sex personer hade sitt tillhåll — utom
inneliggar&n. Det var ju ingen mening i att hon
bodde ensam i sin stora dyrbart inredda våning?
Det kom öfver henne ett plötsligt begär att rifva
bort mattor, gardiner, bekvämlighet, lyx, — allt
som stängde ut dager, ljus och blick öfver lifvet;
ty här hade hon spunnit in sig som puppan i
mjukaste silke och glömt medkänslan för dem, som
frysa utanför.
Med ens drogo bleka skuggor förbi henne i ett
långt otydligt tåg. Det var mannens patienter,
som hon emellanåt sett i väntrummet eller mött
i trappan, och för hvilka hon alltid dragit sig
undan, rädd för ett vidrörande eller närmande.
På samma gång hon fick en känsla af aktning
för den döde makens sinne och verksamhet, blyg-
des hon öfver sig själf, som af egoistisk själfbe-
härskning gjort sig blind och döf för den jämmer
som stått henne så nära.
Att hjälpa, gifva eller räcka till för alla visste
hon väl var omöjligt och ej att begära — men att
känna för hvarandra — människa för människa
,— det var ett kraf, som ej lät pruta med sig.
Hon _ som tyckt sig lefva till så mycken väl-
signelse, nytta och glädje — föreföll sig medens
alldeles onyttig — äfven för de sina — ty gaf
hon än mångdubbelt mer af sitt öfverflöd eller
lämnade dubbelt så mycket efter sig — hvad hade
hon i alla fall gjort, när hon jämförde sig med
denna kvinna, som glad och tålig offrade dagens
timmar, nattens hvila, bekvämlighet, hälsa, krafter
och ålderdomsro för de sinas bästa.
Tårarne föllo en och en, men den smärta hon
kände var den gryende medkänslan för lidande
likar, ur hvilken kärlekens morgonrodnad flammar
upp med evighetsglädje under sina vingar.
Innehållsförteckning.
Hedda Wetterbergh ; af Johannes Sundblad. (Med por-
trätt). — I vinterkväll; poem af Hugq Gyllander. — Grön
kurtis; ett allvarsord till föräldrar af Lennart Hennings. —
Hvem har rätt? — österländsk kärlek; en be«ättelse från
Kabyldalen för Idun af Adelaida Ehrnrooth (a—Ï—a.) — Min-
nen; af Maria Nyström. — Huru franska handskar tillverkas.
— Ett bidrag till modefrågan. — Ur notisboken. — Teater
och musik. — Att vara mormor; skiss för Idun af Vilma
Lindhé. — Tidsfördrif.
J
TiSsföiM
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag finnes på hafvet, jag finnes på
land,
Hit kom jag en gäst från främmande
strand,
Men aldrig ett hjärtligt välkommen
jag får, o
Och glädjen är allmän, då åter jag går;
Ty hvarthän jag kommer, så sprider
jag sorg
Såväl uti koja som bonungaborg.
Och fastän jag motas på land och på haf,
Jag smyger mig fram och reder mång’
graf.
Och börja nu plocka ut gåtorna små,
Du minst tre och fyrtio nog lyckas få.
Hvad väl ingen gärna uppå skuldran
bär.
Fest, där unga tärnan mött sin hjär-
tans kär.
Halfö höget i norden, sköljd af ishafs-
våg.
Vilddjur, som i skogen jägarn kanske
såg.
Hvad ibland på posten du nog väntat
har,
Och hvad som insegel på det fastsatt
var.
Fyra namn på kvinnor, fyra ock på
män.
Kung i »Fritiofs saga» nog du min-
nes se’n.
Flod där hjälten Tilly erhöll banesår.
Flod som i Italien du väl söka får.
Hvad som alltid äges utaf hvarje kung,
Men, som jag hört sägas, stundom kän-
nes tung.
Namn uppå ett husdjur, kändt af litet
hvar,
Hvad som i dess föda ofta blandadt
var,
Göromål på landet både höst och vår,
Hvad då är nödvändigt, säkert du för-
står.
Huru syns dig stjärnan uppå himlens
päll?
Och hur kändes luften uti vinterkväll?
Utan det ej ångan förer dig framåt.
Hvari mången sitter under klagolat.
Uppå hvarje ångbåt hördt komandoord.
Hvad så mången önskar bli på denna
jord.
Gammalmodigt åkdon som väl nu knappt
finns.
Fråga dock din mormor, hon det kan-
ske minns.
Hvad väl hvarje ungmö eget önskar få.
Huru anbefalles en soldat att ga?
Hvartill barnen längta under skolans
tvång.
Utrop som du nyttjat säkert mangen
gång.
Hvaruppå du stundom öfver vattnet
går.
Hvarförutan säkert du ej lärdom far
Plats där hälsa vunnits af så mången
krank.
Hvad ; kassören kommit på i mången
bank.
Djur, hvars flit exempel är för något
hvar.
Och hvarpå jag skrifvit dessa gator har.
Hvari först bildhuggar’n sina verk för
ut.
Flvad vi alla Wifva efter lifvets slut.
För hvad ganska mången har sitt buf-
vud mist.
Namn på plats i kyrkan nämn mig nu
till sist.
Viola.
Charad.
En blomma skön du nämna bör
För att mitt första få,
Hvad nu! jag tycker re’n jag hör:
»Det tål att tänka på.»
Mitt andra, främst bland alla tal,
En motsats är till flera,
Så har jag lärt i skolans sal
Som barn, och nu hvad mera?
.Mitt tredje prydde ungmöns lock
På balen här om kvällen.
Den sista gärd jag tänkt mig ock,
Som skänkas kan åt vännen.
Mitt hela — jag mig akta skall,
Ty säger jag för mycket,
Kanske det bringar allt på fall,
Förrän jag slutat stycket —
Mitt hela fordom anväudt är
Som radband af de rika.
Husbonden därmed mores lär
At hunden Jack tillika.
G. ig.
Aritmogryf.
3 2 9 8 14 12 12 2 9
4 3 6 5 15 4 16 8 2
5 2 18 2 9 19 7 2 6
7 i 3 1 15 20 9 4 8
2 19 6 5 11 14 9 7 10
17 9 6 5 1 16 8 13
11 19 6 21 17 15 22 8 7
2 15’ 15 18 22 6 10 1 7
5 6 23 21 9 19 17 11 2
2 6 7 19 12 lo 9 19 6
Orden, men i annan ordning, bilda,
med sina begynnelse- och slutbokstäf-
ver, lästa uppifrån nedåt, tvänne ge-
nom historien kända namn.
De vågräta raderna angifva: en tysk
fältmarskalk; något till vintern höran
de; en industriell inrättning; en me-
tall; ett läkemedel; en engelsk förfat-
tare; individ af en i nya testamentet
omnämnd folkstam ; något att tillse vid
bakning; ett kollektiv; en luftström.
b—g.
Ordgåta.
Begynnelsebokstäfverna på följande
sexton ord bilda en bekant sentens:
En pålaga; maktens sinnebilder;
hvad som bör föregå en handling; be-
nämning på ombud ; hofvets högsta
titel; hvad Europas samtliga monar-
kier äro; »vårt värn mot öfvermaktens
skaror» ; hvad som bör utmärka en
domare; hvad konungen är; i hvad
han har sitt stöd ; en hans rådgifvare ;
hvad som afh&ndlas i hans råd; ett
gemensamt namn på rikets departe-
ment ; hvad monarken var fordom ; en
af Sveriges lagar ; benämning på brott
mot staten. b—g.
Apoköp.
1—5 Hvad moster Ebba spelar med
Maja hvarje dag.
J —4 Namn på en stjälk, se’n han sin
topp har mistat.
1—3 Hvad marken är på vintern och
fisk ett långsträckt slag.
1—2 Hvad ropar du, när du mig öf-
verlistat?
M-a.
Lösningar.
Logogryfen: Karamell; mak, rak, kela, ela-
ka, mal, mera, ram, leka, krama, arm, al,
alm, ek, kar, lera, Klara, Alma, Lila, lem,
lam, maka, make, eka, kram, ark 1er.
Charaden: Godt nytt år.
Cirkelgåtan: Periferien: Dalkulla, radierna:
1—9 Don, 2—9 aln, 3—9 lån, 4—9 kon, 5—9
ugn, 6—9 lin, 7—9 lön, 8-9 agn.
Ordgåtan: 1) Bore, 2) Ebro, 3) bero, 4)ro-
be, 6) ober.
—-|fr l ot ojrCiiKoKet »PRIMUS.. —
Öfver 15,000 sålda på ett år.
Lika användbart vinter som sommar
«Ääfef Brinner utan veke. Os-, sot- och rökfritt.
Fotogénköket »PRIMUS»
B. A. Hjorth & C:o,
6 Klara norra Kyrkogata 0
ytterst bränslebesparande.
Fotogénen brinner i gasform.
Explosion omöjlig. Lätt att sköta.
Ingen fotocrönutsvettnlng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
