Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 12 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iDUN ig
1804
Hvilken är den första? Den första kvinn-
liga elev å apotek inom Sverige är dotter till
apotekare Fr. Leth i Hörby fröken Martha Elisa-
beth Leth, som den 20 sistlidne december af me-
dicinalstyrelsen antogs till elev å Hörby apotek,
hvadan alltså åtskilliga tidningars meddelanden
om, att kvinnliga elever, en från Malmö och en
från Säter, redan förut såsom apotekselever skulle
antagits äro, enligt uppgift från medicinalstyrel-
sen, felaktiga.
*
Undervisning i konstväfnad. Handarbe-
tets vänners skola för konstväfnad härstädes öpp-
nas åter den 15 dennes under ny ledning af frö-
ken A. M. Hamilton, hvars erkännansvärda verk-
samhet under de senare åren som föreståndarinna
för en dylik skola i London Idun förr varit i till-
fälle omnämna. Vi hänvisa ang. närmare upp-
lysningar till annonsen i detta nummer.
$
Porslinsmålande damer. Utställning af
arbeten i porslinsmåleri har här i dagarne varit
anordnad i målarskolan Biblioteksgatan 5. Denna
målarskola förestås af fröknarna Emma Nordberg
och Augusta Peterson och har under loppet af
omkring tio år utöfvat sin verksamhet i hufvud-
staden. Damer ur societeten ha med förkärlek
begagnat sig af tillfället att få inhämta denna be-
hagliga konst, hvilken lämnar det bästa tillfälle
att genom eget arbete skaffa värdefulla prydnads-
föremål i hemmen. Med målarskolan är dessut-
om förenad undervisning i såväl glödritning som
läderplastik och glasmålning, hvarpå allt vackra
prof finnas utställda.
Till det mesta utgöres emellertid utställningen
af porslinspjäser af diverse slag, hvilka alla må-
lats af elever i målarskolan. Att de af Stockholms
damer, hvilka deltagit i dessa arbeten, vunnit en
ofta ganska framstående färdighet samt att öfver
hufvud taget den undervisning som lämnats präg-
las af så väl insiktsfull ledning som samvetsgrann-
het, därom bär hela utställningen vittne. Själfva
utställningsföremålen erbjuda äfven i och för sig
mycket af intresse. Där finnas tallrikar och kop-
par i de mest skiftande former, brickor och va-
ser, prydnadsföremål af de mest olika slag, och
själtva målningarna visa — utom den rent tek-
niska konstfärdigheten — äfven en fantasi och
en smak, sorn tydligen odlats genom intresseradt
arbete och under förståndig handledning.
#
Ett lif vid bokhandelsdisken. 80 år fyllde
i tisdags fröken Johanna Söderberg, hufvudsta-
dens äldsta bokhandlare, innehafvare af den be-
kanta firman C. Kihlbergs lånbibliotek och anti-
kvariska bokhandel vid Södermalmstorg. I sin
lilla boklåda i basaren vid nämnda torg har den
hedervärda gamla sedan 1850, ständigt utan bi-
träde, aktad och ärad af alla, med sakkännedom
och nit skött sin icke ringa affär. På senare åren
något klen till hörseln stod hon dock på sin fö-
delsedag frisk, liflig och kry i sin affär. Fröken
Söderberg är bördig från Gamla Karleby i Finland.
*
Charlotte Tucker (A. L. O. E.) f. Från Lon-
don ingår hit underrättelsen om, att den genom
sina religiösa böcker kända författarinnan Char-
lotte Tucker aflidit den 2 sistlidne december å
missionsstationen Amritsur i provinsen Punjab,
Indien.
Charlotte Tucker föddes i Indien 1821 och var
dotter till Henry St. George Tucker, en högre en-
gelsk ämbetsman i Indien. I skolåldern flyttade
hon till England och började 1854 sin literära
verksamhet. De författareinitialer, under hvilka
hon dolde ,sin identitet, voro A. L. O. E. (A Lady
Of „England).
Ar 1875 bosatte sig Charlotte Tucker för sina
återstående dagar i Indien, där hon under de 13
senaste åren, utom sin litterära sysselsättning,
verkat som zenanamissionär i förbindelse med
engelska kyrkans zenanamission.
Största spridningen ha naturligtvis A. L. O. E:s
böcker uppnått i England, men äfven i andra land
ha hennes arbeten blifvit mycket omtyckta. Mer
än ett 50-tal af dem äro sedan 1861 öfversatta
till vårt språk.
Teater och musik.
Kung!, operan uppförde i tisdags för första gån-
gen operan »Hexan» af den danske kompositören
August Enna. Nyheten hade länge varit bebådad
och dessutom föregåtts af reklamer om ope-
rans storartade framgång ej blott i Danmark, utan
ock på andra större teatrar i utlandet. Man
motsåg alltså denna première med ganska mycken
spänning. Och om man ej har alltför stora an-
språk på originalitet och uppfinningsförmåga, utan
nöjer sig med smekande melodier och vackra kö-
rer samt en färgrik instrumentering, som här dock
stundom blir något för öfverväldigande, så torde
förväntningarna på operan som helhet betraktad
ej blifvit svikna. Reminiscenser från andra be-
kanta operor förekomma. De mest märkbara tor-
de vara den andra akten inledande tärnkören,
som lifligt erinrar om spinnkören i »Flygande hol.
ländaren», samt bröllopsmarschen i tredje akten,
hvilken har ett nästan allför lifligt tycke af mar-
schen i »Tannhäuser». Operan är emellertid allt-
igenom melodiös, och några af melodierna äga en
nordisk färg och karaktär. Instrumenteringen är
skickligt gjord, men som sagdt stundom något för
bullrande.
Brister förefinnas nog. Den mest anmärknings-
värda torde vara bristen på tillräcklig karaktäri-
sering af de olika hufvudpersonerna. Särskildt
borde officeren Edzard bättre hafva tillgodosetts
i detta afseende. Titelrolen lämnar härutinrian
också åtskilligt öfrigt att önska.
Intrycket af operan, hvilket efter tredje aktens
slut — operans tredje och fjärde akter hafva här
visligen sammanslagits och förkortats till en —
gaf sig luft i upprepade inropningar, skulle nog
hafva blifvit ännu bättre, om särskildt titelrollens
innehafvarinna varit sin uppgift vuxen. Med allt
erkännande åt det säkerligen samvetsgranna stu-
dium, fru Brag nedlagt på sin uppgift, kan dock
ej fördöljas, att hon ej är denna uppgift fullt
vuxen. Stämman räcker ej alltid till, och spelet
är intetsägande. Representanteu för Thalea måste
i hela sitt uppträdande betona, att denna kvinna
står ett godt stycke framom sin tid; häraf för-
märkes dock föga i fru Brags framställning.
Edzards alltför litet tillgodosedda parti har i hr
Ödmann en god representant. Hr Ö. tycktes dock ej
vara riktigt väl disponerad vid premièren. Det nä-
stan tacksammaste partiet i operan föreföll att vara
Almuths, Thaleas syster. Det innehades affrkn Hall-
gren, hvars välklingande, ehuru ännu ej fullt utveck-
lade stämma gjorde sig godt gällande. En viss osä-
kerhet i spelet är ännu lätt förklarlig. Att den
unga sångerskan i alla’ afseenden är stadd i fram-
åtgående, torde vara uppenbart. Bland de öfriga
uppträdande förtjänar särskildt hr Lundqcist som
den lärde Simeon att framhållas ;äfvenså hrr Sö-
derman och Sellergren som fältväbeln Lubbo och
prästen. Hr Bratbost var däremot ej riktigt till-
fredsställande i jesuitens roll. Fröken Halting
sjöng första tärnans lilla parti oklanderligt. Ope-
ran gick i sin helhet mycket bra under hr Hen
nebergs säkra ledning, och orkestern skötte sig
förtjänstfullt. Iscensättningen är likaledes värd
erkännande. Publiken, bland hvilken märktes ko-
nungen, kronprinsen samt prinsarne Karl och Eu-
gen, sparade hufvuddelen af sitt bifall till efter
slutet af operan, då detsamma blef synnerligen
lifligt.
K. Dramatiska teatern skulle på onsdagen i denna
vecka upptaga Shakespeares »Trettondagsafton
Hvad ni vill» med fru Hartman som Maria. Vi
få således ej tillfälle omnämna denna intressanta
föreställning förrän i nästa nummer.
Södra teatern har upptagit Victorien Sardous re-
dan mer än trettioåriga komedi »Nos intimes»,
som förut under skilda namn med framgång gått
öfver olika svenska hufvudstads- och landsorts-
scener och ännu — att döma af bifallet vid pre-
mièren i måndags — tycks besitta frisk kraft att
underhålla. »Goda vänner», som det i den sena-
ste öfversättningsversionen nu heter, fick äfven
ett förtjänstfullt utförande på flertalet händer. Hr
R. Wagners Caussade verkade varmt och hjärt-
ligt, men skulle ej ha lidit af litet mera lätt bon-
homie. Hans hustru Ceciles roll är däremot, noga
sett, en uppgift för en tragédienne, och fru Chri-
stiernsons aktningsvärda talang som salongscome-
dienne förslog därför ej alltid fullt i de passione-
rade scenerna, ehuru hennes eleganta framträ-
dande dock ej förfelade att göra god verkan. Yp-
perligt på sin plats var däremot »vännernas»
skara: hr och fru Vigneux, hr Hirsch och fröken
CUspér, Marécat med son, hr G. Bergström och
fröken Widell, samt Abdallah, hr Ander. Hr Ols-
sons Thalosan borde lyfta på hufvudet, hvilket
nog också skulle friska upp spelet. Hr E. Wag-
ner som Maurice hade goda ansatser och en ståt-
lig apparition ; en lättare ton öfver den unge fjä-
rilens kärlekslek skulle dock ej heller här skada.
Fru Olsson gaf Benjamine täckt och vinnande.
Bifallet var, som sagdt, mycket lifligt, och några
goda hus bör det nyuppstufvade programmet sä-
kerligen kunna påräkna.
Att vara mormor.
Skiss för Idun
i af
Wilma Lindhé.
(Slut fr. föreg. mr.)
» #|en hörde ni aldrig något genom andra sjö-
eW*’ män?»
»Adrig, vi bara väntade och väntade!»
Gumman tycktes krympa ihop vid dessa ord,
liksom tryckte denna ovisshetens börda henne
ned till jorden.
»Och hur bar er dotter det?»
»Åh, det tog nästan lif och vett ifrån henne.
Yngsta barnet föddes fem månader efter mannens
afresa — det var den fjärde i ordningen — men
han är så kry och käck så.»
»Och hvad lifnärde ni er med?»
»Ja, det var nu frågan. Första året var det
svåraste — men nu efteråt begriper jag inte, hur
vi redde oss — barnen va ju små allesammans,
och dotter min inte stort bättre än en af dem.
Herren hjälpte — och så var jag yngre på den
tiden.»
»Var det då madam Olson började sälja ägg?»
»Ja, det gjorde jag!» Det låg något i tonfallet,
som visade det hon kände ej så ringa stolthet
öfver sitt anspråkslösa yrke eller det resultat det
gifvit. »Jag hade inte så många kunder i början,
men nu har jag fler än jag kan sköta —■ för se
god vara bar jag — det är då en sanning.»
»Ja det är det,» sade doktorinnan bekräftande,
medan hon tänkte, att det var sista gången hon
prutat på äggen — blefve de än så dyra.
»Och så säljer jag höns och kycklingar på torget.»
»Det är sant, vi ha ju köpt flere gånger, och
feta äro de alltid.»
»Skulle tro det.»
Doktorinnan kom med ens ihåg, huru många
gånger hon sett den lilla krokryggiga gumman
sitta bland mänglerskorna på salutorget i som-
marhetta, höstslask och vinterkyla.
»Jag hade så dålig plats de första åren, med
blåsten midt i ansiktet och så att kunderna inte
såg mig riktigt,» fortsatte den gamla. »Men allt
sen Jansonskan dog, blef det bättre.»
»Kunde det hjälpa?»
»Tror jag det — jag bara vände på mig och
tog hennes plats.»
Det fina humoristiska löjet kom åter fram vid
denna illustration till att »den enes död är den
andres bröd.»
»Kanske har ni lagt ihop pengar rent af?»
Det var en underlig bfick doktorinnan fick, som
trängde rakt in i det väl konserverade hjärtat.
»Lagt ihop pengar — med fyra barn att föda
och kläda? Ja, sex ä vi ju, med mig förstås.
Jag behöfver inte stort, men lefva skall en ändå.»
»Gör er dotter ingenting alls?»
»Hon ser om huset och lagar maten — för det
hinner jag inte. Jag skall ju hämta både ägg och
höns på ångbåten och så gå omkring med dem.
Onsdag och lördag räknar jag inte, för då sitter
jag på torget hela dagen — och kvällarne är jag
på ett kafé.»
»På ett kafé?»
Doktorinnan blef alldeles slagen och visste inte,
hvad hon skulle tro.
»Hvad gör madam Olson där?»
»Lite af hvarje — skurar och diskar — i går
kväll manglade jag. Ibland drar det långt ut på
natten, men di betalar bra — och så får jag för
det mesta en slank mat hem till barnen.»
Det gamla ansiktet lystes upp af ett leende.
»Ni håller af barnen, tror jag.»
»Mina barnbarn? Det tror jag det. Doktorin-
nan vet väl själf — och så hålla de af mig, ska
jag säga. Mormor är allt det käraste för dem i
hela världen, och när jag kommer hem, ä di ikring
mig allesamman.»
Det hade kommit tårar i de gamla matta ögo-
nen, och doktorinnan vände sig bort för att dölja
sin rörelse.
Det var ej längre någon skillnad mellan dem,
— de voro endast tvä kvinnor, hvilkas tankar
möttes i hvad som var dem kärast på jorden.
»De gå i folkskolan allesammans,» återtog ma-
dam Olson. »Äldsta gossen är fjorton år, och jag
bad så vackert hos skolrådet, att han skulle få
sluta med läsningen — för se det var fråga om
en plats — men det gick inte. Blir han bara fri
till arbete, så reder det sig bättre och bättre.
Se hyran — det är alltid värsta bekymret. Vi
har ett rum och kök — och betalar sexton kronor
i månaden. Att ta ut det med några öre på hvart
tjog ägg går inte så lätt.»
»Snälla madam Olson, en kopp kaffe till, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0019.html
