Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 I DU N 1894
Förvärfva aldrig din ära och fröjd
Med sorg för en enda din ringaste like.
W. Wordsworth.
*&&¥W¥9¥¥¥¥¥W¥99¥ï9¥¥S&¥¥m&WW9¥¥¥¥¥¥*Mm<ffi&9î&tif9¥)tif¥9*9¥¥mïï¥&999¥¥¥9WW9¥¥¥¥¥9¥¥¥if
ansedd upsalaläkare, som skötte den äld-
ste sonen under hans sjukdom och där-
vid gjorde fru Schönes bekantskap, fällde
om henne det karaktäristiska yttrandet:
Hufvud utan skryt och hjärta utan pip.»
I stället för att själfviskt rufva öfver sin
egen sorg och öfverlämna sig åt en dåd-
lös overksamhet, sökte den pröfvade kvin-
nan ännu mera än förut att ägna sig åt
arbetet för andra och i bärandet af deras
bördor finna lättnad för sin egen. Redan
långt förut hade hon på mångfaldigt sätt
i handling ådagalagt sitt deltagande för
nödens barn. Så t. ex. var hon en af
de verksammaste vid bildandet af den
förening, som efter koleraepidemien i bör-
jan af 1850-talet tog till uppgift att
vårda sig om och hjälpa barn, hvilka ge-
nom epidemien blifvit hem- och föräldra-
lösa. Detta gaf henne ganska mycket
att göra, då hon icke var den, som åt-
nöjde sig med att blott gifva sitt pen-
nineebidraaf eller att sätta andra i rö-
reise, utan gaf sig själf med hela sitt
varma intresse åt arbetet.
Ett annat sätt för hennes verksamhet
var »Sällskapet till arbetsamhetens upp-
muntran», hvars syfte var att bereda ar-
betsförtjänst åt fattiga kvinnor, hvilka
ägde att en viss dag i veckan infinna
sig å bestämd lokal för erhållande af
tillklippta arbeten. Fru Schöne var från
början kassaförvaltare i denna förening
och hade dessutom sin dryga del af »klipp-
ningen och arbetet i dess helhet I an-
ledning häraf kom hon ofta i beröring
med drottning Josefina, som gärna lyss-
nade till hennes upplysta omdöme i frå-
gor, rörande de fattiga och sättet att
hjälpa dem. Drottningen plägade äfven
af föreningen inköpa förråder af linne
och kläder för utdelning åt fattiga mö-
drar, hvilka af sällskapet för »öm och sed-
lig modersvård» utsågos därtill. När år
1873 änkedrottningen på femtionde års-
dagen af sin ankomst till Sverige upp-
vaktades af åtskilliga välgörenhetsförenin-
gar, anfördes deputationen från »Arbet-
samhetens uppmuntran» af fru Schöne,
hvarvid drottningen såsom minnesgåfva
öfverlämnade åt henne en medaljong med
sitt porträtt.
Den uppgift ofvannämnda sällskap före-
satt sig ingick efterhand i de arbetsför-
eningar, som bildades i de särskilda för-
samlingarna i liufvudstaden,och fruSchöne
bief då, så att säga, själen i Klara arbets-
förening. Därjämte var hon medlem af
direktionen i sällskapet »De nödlidandes
vänner», äfvensom af »Sällskapet för öm
och sedlig modersvård». Allt ifrån all-
männa skyddsföreningens begynnelse var
hon intill år 1884 en synnerligen verk-
sam medlem af Klara församlings skydds-
komité och länge dess representant i cen-
tralkomitén.
Man skulle nästan vara färdig att före-
ställa sig, det så mycken beröring med
det mänskliga eländet skulle kunna verka
en viss kyla i sinnet och härda hjärta
och nerver mot intrycken af den mången
gång själfförvållade nöden, men detta var
ingalunda fallet med fru Schöne. Vis-
serligen fördunklades aldrig hennes klara
blick och sunda omdöme af en pjunkig
sentimentalitet, liksom hon i allmänhet
var mera förstånds- än känslomänniska;
dock rörde sig alltjämt på djupet af hen-
nes hjärta ett varmt deltagande för den
verkliga nöden, liksom ett allvarligt begär
att kunna lindra den. En person* som
under en lång följd af år stått henne
nära, skrifver: »Hufvuddragen i hennes
karaktär och väsen voro en innerlig
godhet, förenad med mildt allvar, upp-
riktighet, rättvisa och sanning, klarhet
och reda i allt, en lätt och snabb upp-
fattning och ett praktiskt förstånd. Där-
till kom ett ovanligt ordningssinne och
en arbetsamhet och flit, som aldrig tilläto
någon öfverflödig hvila. Hennes flitiga
hand väckte beundran, såväl när den skötte
synålen, som när den förde pennan vid
uppgörande af räkenskaper i föreningarna
eller vid brefskrifning till kära vänner.»
Att dessa egenskaper skulle göra henne
värderad af alla, med hvilka bon kom i
beröring, var en gifven sak.
I sitt hem var hon den outtröttligt verk-
samma husmodern, som ingalunda lät de
närmaste plikterna . stå tillbaka för de
utomstående. Enkel, blygsam och flärd-
fri i hela sitt uppträdande, drog hon sig
gärna undan det, som på något sätt
kunde väcka uppseende, liksom hon hade
svårt att förlika sig med allt, som kunde
hänföras till den nyare tidens kvinno-
emancipation.
Äfven den längsta dag har emellertid
sin afton, och sålunda nödgade aftynande
krafter fru Schöne att vid sjuttioett års
ålder lämna det för henne så kära arbe-
tet inom Klara församling. För att på
ett varaktigt sätt hugfästa detta bety-
delsefulla arbete, stiftades vid detta till-
fälle af församlingsmedlemmar en sär-
skild fond, benämnd Mimmi Schönes fond,
hvars afkastning användes till understöd
åt fattiga, sjuka fruntimmer, och hvars
utdelning äger rum på Vilhelminadagen.
Den i sin krafts dagar så’ verksamma
kvinnan måste till slut finna sig vid full-
komlig overksamhet. Icke blott kropps-
krafterna voro försvagade och ögonens
ljus släckt, äfven minnet nekade sin
tjänst, jämte det att det förr så klara
förståndet mer och mer omtöcknades.
Den väntade befriaren kom med nyårs-
dagens morgon innevarande år, då den
åttioåriga gamla, saknad af barn och barn-
barn och välsignad af många, som hon
varit till hjälp och stöd, fick lägga sitt
trötta hufvud till ro i förbidan af en
dag utan svaghet och brist.
L. S.
Det gifveä inga obevekligare och härdare
människor än de, aom alltid äro sysselsatta
med att betrakta sin egen olycka.
E. Chr. Kleist.
bies »JMiobe».
Några synpunkter.
,;en märkliga nutidsskildring, som den
store norske författaren senast skänkt
oss, har allestädes uppväckt en osed-
vanlig uppmärksamhet och mer än hans före-
gående arbeten blifvit satt under debatt. Den
talar också till oss så mäktigt verklighetens
eget lefvande språk, att vi måste lyssna till
detsamma. Det är den gamla sagan om henne,
som af vredgade gudamakter straffas genom den
blomstrande barnaskarans undergång, som Lie
flyttat till vår tid.
Vi föras in i doktor Baarvigs, distriktläka-
rens hem. Han är en man af gamla stammen,
outtröttlig och plikttrogen, men häftig och kan-
hända ensidig i sina domar. Han står allde-
les oförstående inför de moderna åsikter, hvil-
ka hans barn hänsynslöst förfäkta. Hans hustru,
fru Bente, däremot söker sätta sig in i de nya
tankeströmningarna. Hon är en af dessa uppoff-
rande naturer, som lifvet igenom ägna hela sin
sträfvan åt man och barn, åt hemmet, hvars
goda genius och sammanhållande kraft hon
blir genom sin ständiga själfuppoffring. Emel-
lan henne och mannen råder en stark och tro-
fast kärlek, som aldrig rubbas, äfven när de
ej kunna bli ense. Barnen äga i henne stöd
och hjälp, när helst de vilja vända sig till
henne; hon begär intet bättre än att få ägna
dem all sin omsorg och bibehålla deras oin-
skränkta förtroende. Det är därför, som hon
söker i allt följa med deras utvekling och lära
förstå den nya lifsåskådning, som de hylla
Endast den näst äldste sonen, Kjel, affärs-
mannen, står till henne i ett mera kyligt för-
hållande än de andra. Dessa glida dock äfven
de allt mer undan heune, hon är för »gam-
malmodig» — emedan hon ej i allt kan gilla
deras nya åsikter, hvilka i deras ögon äro
ofelbara evangelier. Men hon söker allvarligt
att förstå dem, och ofta då hon ej lyckas häri,
ger hon likväl oftast efter — hennes kärlek
gör henne svag.
Har Lie i de båda äldre tecknat typer från
»den gamla, goda tiden», hvilka trots sina fel
och svagheter dock äro sympatiska genom den
offrande hängifvenhet, som de lägga i dagen,
den redliga vilja och den handlingskraft, som
utmärka dem, sä har han däremot i barnen
framställt föga tilltalande representanter för ett
uppväxande släkte, som karaktäriseras genom
sitt pockande på jagets rättigheter, sin oför-
måga af plikttroget arbete, sin brist på djup
och sin otacksamhet mot föräldrarne.
Äldste sonen, Endre, skall vara en anhän-
gare af de moderna idéerna, men han begag-
nar dem endast som täckmantel för egoism
och dådlöshet. Han slår ikring sig med fra-
ser, talar om talangens rätt att få följa sin
böjelse, men är i själfva verket endast böjd för
att göra ingenting. Han vacklar mellan än en,
än en annan lifsuppgift, men finner jämt, att
han misstagit sig om sitt kall. Han är en
förslappad, bekväm lätting, utan tillstymmelse
till sena eller kraft. Fru Bente tror på ho-
nom och uppoffrar för hans skull hela sitt arf,
tills hon slutligen inser hela grundlösheten af
sina förhoppningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
