Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 2 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 35
Kjel är faderns älskling. Ilan har visserli-
gen ej heller arbetshåg, men ger sig ej in på
Endres estetiska svammel, utan har sin blick
riktad på förvärfvandet af rikedom. Denna
vill han vinna i hast genom spekulationer och
ryckes så allt mer oeh mer in i deras hvirf-
vel. Han slår på stort, dels af begär att lysa,
dels för att stärka krediten. Allt vildare blir
den affärssvindel, på hvilken han inlåter sig,
och från hvilken han en gång räddas blott för
att ånyo råka ut därför och gå under.
Hans hustru, Thekla Fiering, är också en
modern typ. Först guvernant och skriftställar-
inna i de moderna idéernas tjänst, gifter hon
sig med Kjel, som anses rik, men kastar sig
sedan in på behandlingen af tidsfrågorna igen
oeh vill, då hon hos sin man saknar den själs-
frändskap, som hon finner hos en ung läkare
på platsen, skilja sig från den förre, samtidigt
med att ryktet om hans ekonomiska obestånd
når henne. När hans affärsställning åter för-
bättras, afstår hon dock därifrån.
Minka, Kjels och Endres syster, är i myc-
ket lik den sistnämnde. Hon är i hög grad
nervös och fåfäng, vill väcka uppmärksamhet
och beundran, men är innehållslös och härd.
Modern, som dock för henne offrat så mycket,
låter hon aldrig få del af sina tankar och
sträfvar blott att få komma ut ur hemmet,
bort till stora världen, hvars ytliga glans loc-
kar henne. Hon råkar till sist under infly-
tande af en hypnotiker, som begagnar henne
till experiment.
De bägge yngsta barnen, Berthea och Arnt,
tillhöra en ännu senare generation. Deras
egoism är ej mindre än de äldre syskonens,
men de äga mera handlingskraft än dessa, till-
godogöra sig bättre det nya i tiden och gå
därför ej under som de.
Dessa äro de viktigaste af de handlande
personerna. Berättelsen skildrar deras karak-
tärsutveckling, huru barnen trotsa sig till rätt,
hur fru Bente ger efter och öfvertalar doktor
Baarvig till medgifvanden — blott för att bi-
behålla barnens kärlek. Allt mer och mer
försjunka Endre och Minka i förslappning och
kraftlöshet, likväl alltjämt pockande på rättig-
heter och bjälp. För att hjälpa Kjel, hvars
ruin är öfverhängande, anlägger fadern mord-
brand i hans väl försäkrade sågverk och täres
sedan af samvetsagg. Förtviflande om möjlig-
heten att hålla familjens anseende uppe, for-
tviflande om framtiden, beröfvar han sig själf
lifvet. Fru Bente står ensam i världen med
sina tre barn — Endre, som återkommit hem
än en gång, beröfvad hvarje rest af dådkraft
och utslungande ständiga hotelser om själf-
mord; Minka, som förklarar sig besluten att
som medium medfölja vid en serie spiritistiska
séancer genom Europa; Kjel, som står inför
en vanäraude bankrutt, bruten och slö. Hon
kan ej uthärda detta. Hon söker reda på
Amts, ingeniörens dynamitpatroner och sprän-
ger sig i luften med sina trenne barn — dessa
lefnadströtte, dem all hennes rika kärlek ej
mäktar upprätta.
Det är en mörk tafla, som Lie rullat upp
för oss. Men han blir aldrig skarp eller bit-
ter, tonen är alltigenom behärskad och jämn,
med en klang af vemod och resignation. Dock,
hvilket mäktigt patos i hela den gripande skil-
dringen, särskildt i de bägge sista kapitlen.
* *
*
Hvad har Lie velat säga sin samtid genom
denna nutidstragedi? Hvilka lärdomar skola
vi draga därur? Han har själf yttrat sig om
»Niobe» och därigenom gifvit oss en ledning
vid dess tolkning.
»De nya taukarne, som upplösa så mycken
sed, de nya lifskrafven, de nya planerna,» sade
han, »det kom alltsammans till vårt samfund
som en stormil. När de unga störtade ut öf-
ver tröskeln, så funnos därutanför blott dim-
mor, och de körde hufvudet mot fjällväggen.»
Men det är icke ensamt de nya idéerna, som
bära skulden för ödeläggelsen af Baarvigska
hemmet. Såväl föräldrarne som barnen äro
medskyldiga däri. Ty de handlande personer-
nas egna fel och missgrepp samverka med det
nya, som bryter in, att skapa den ödesdigra
katastrofen. Och i stormtid som i lugn bära
vi alla ansvar för våra gärningar.
Om man förallmänligar det enskilda fall,
som Lie behandlat — och genom sin förkla-
ring har han själf gifvit en viss rättighet där-
till — så står man framför en af samhällets
mest vidtgående konflikter, söndringen mellan
tvänne i lifsåskådning vidt skilda generationer.
Denna skarpa motsats i åsikter och i fordrin-
gar på lifvet gör sitt fördärfbringande infly-
tande gällande särskildt i en mycket viktig
fråga: uppfostran, det unga släktets daning.
Och med beundransvärd sanning har Lie lyc-
kats teckna de kämpandes olika tänkesätt och
sträfvanden.
Fru Bente, medelpunkten i berättelsen, står
som medlande mellan de båda ytterligheterna,
det gamla och det nya. Hon hyllar de gam-
malmodiga åsikterna i grund och botten, men
af kärlek till sina barn för hon deras talan
inför sin man. Han för den äldre åskådnin-
gens runor med kraft, och hans hugg äro ofta
dräpande. När t. ex. Endre efter att hafva
tröttnat på teologi och filosofi vill bli sångare,
utbrister den förbittrade fadern om ungdomen:
»de skal snuse og snuse efter, hvad de kan
ha mest Glæde af i Livet. ... De har faat
det med at ha et ’indre Væsen, som maa reddes’
— skal först og fremst fiude ud, hvad for
Dogenigtsliv, de kunde ha mest lyst paa.»
Och han hånar Endres uttryck »att offra sig
för konsten», »et Lukensræsonnement» som
han kallar det, och tillfogar: »du kjober jagu
Sko for at slippe at fryse og ikke for at op-
hjælpe Skomagerprofessionen.» När Endre vä-
grar att bli en ämbetsman, emedan han då
skulle känna sig »som en Ting, som Tappen
i et Maskineri,» så blir detta för honom en
galeDskap, ett obegripligt nonsens. Och hvar-
för? Jo, ty han har vuxit upp i en annan tid,
då man icke tillstadde känslorna ett sådant öf-
vervägande herravälde öfver sina handlingar.
För honom är det helt enkelt en plikt, både
mot samhället och den Gud, som skänkt ho-
nom lifvet, att han lefver det till gagn för alla,
så långt hans förmåga sträcker sig. Och han
slår ofta hufvudet på spiken i sina angrepp;
vi måste gifva honom rätt, då han, hänvisande
till lifvet själft, bevisar det ohållbara och fal-
ska, som föranleder Endres slutliga misstyc-
kande.
Endre känner endast rättigheter. Han har
inga förpliktelser mot sina föräldrar, samhället
är en dålig uppfinning af en orättvis försyn
eller, hellre, en olycklig följd af sammanträf-
fande omständigheter, en tummelplats för veld
och orättrådighet. Samhället står i skuld till
honom, ej tvärtom. Hans floskler om »Kald»,
»Livsopgave» och slikt äro endast frasgrann-
låt; han inser ej att lifvet fordrar arbete, plikt-
trogeu sträfvan, och förnekar, att det har rätt
att fordra detta af oss genom att predika en
sorts undantagslag för talangen. Vi måste
frukta, att doktor Baarvig, om han haft en son
med utpräglad böjelse för konstnärens kall,
skulle med samma missnöje betraktat hans
sträfvanden, åtminstone till en början, men
Endres fordringar förefalla i än högre grad
absurda.
Minka äger Endres afsmak för- arbete, hans
moderna teorier, med en tillsats af nervsvaghet
och mysticism.
Till henne yttrar fadern ungefär: »hvorfor
kan du for Eksempel ikke bjælpe mor i Hus-
holdningen ? Hvorfor skal absolut hon trave i
det Dognet rundt, medens Fröken Datter sover
— og hviler — og maa ha Ro til att lasse
interessante Værker — og passe paa Sjælen
og Folelser og Stemninger.» Det är detta,
som de yngre ej vilja erkänna vara berättigadt.
De fordra för sig själfva frihet och rätt till
utveckling och hvad det allt heter, men för-
bise det prakiiska, glömma alldeles att se på
realiteten i lifvet. De förgäta också den blo-
diga orätt de tillfoga föräldrarne. Ty det är
på dem, som hela bördan faller. Dg skola
uppoffra sig, de skola förnöta sitt lif i tung
sträfvan, blott för det att barnen må få följa
en nyck, en tillfällig stämning. Denna barnens
egoism är så tanklös och hård, att den förkla-
rar rent ut: gif hvad jag vill, annars — dö-
den. Så säger Minka: »faar jeg ikke folge
det, jeg har lyst og Trang til, saa skjonner
jeg ikke, hvorfor jeg skal leve dette Livet
heller.» Hon hyser ej en tanke åt, hur för-
äldrarnes lif förflyter, om de måhända oek äga
förhoppningar och önskningar, som gå nnder,
emedan barnens vilja måste fram. Denna hän-
synslösa egoism röjes äfven hos Kiel. Han
nästan nödgar fadern att taga del i hans svind-
lerier och förstör själfviskt den gamles ro. Han
besväras ej af samvetsskrupler, han har ingen
tanke på ansvar. Lefva godt och ståtligt, se
där, hvad hans sträfvan går ut på.
Den tredje medverkande orsaken till den
ödeläggande familjetragedien är föräldrakärleken,
där denna öfvergår till svaghet. Fru Bente
utbrister en gång: »jeg tror nok, vi kan sige,
vi plukker Dunet af vort eget Bryst — saa
vi nsesten ribber os for hvert Barn, vi ha —
at vi sætter hele vor Tilvævelse og Lykke ind
paa dem . . . Det ev bare, saa at sige, vort
Instinkt.» Hon har rätt, det finnes ingenting,
som det gamla paret ej gör för att bereda
sina barn lycka. Doktor Baarvig blir ju mord-
brännare för att rädda Kjel från ruin, och fru
Bente offrar hela sitt arf för Endres skull.
Deras afsikter äro de bästa, och likväl miss-
lyckas de. Hvarför? Jo, de gå för långt i
eftergifvenhet. Genom att låta barnen följa
sina obestämda och vacklande framtidsplaner,
uppgifver föräldrakärleken sin plikt att råda
och, där så erfordras, bestämma. Ty de äldre
få ej åt dem, som stå utan lifserfarenhet, öf-
verlämna ansvaret fullt och helt. De böra
säga: härutinnan kunna vi ej låta eder få följa
er böjelse, ty vi, som äga mer lifserfarenhet än
ni, vi se, att ni här fara vill och att det blott
skulle bringa er olycka, om ni finge er vilja
fram. En gång vid mognare år skola barnen
vara tacksamma härför, om än detta tal till
en början klingar hårdt i deras öron.
Det är mycket Lie har haft att säga både
föräldrar och barn, mycket att taga fasta på.
Ty han har sett, hvilka brister vidlåda den
nutida uppfostran, och sagt bägge parterna
sanningen. Hans stränga objektivitet gör, att
ingen behöfver såras, men tänkande personer
skola däremot finna mycket att lära. Måtte
»Niobe» få många läsare — och läsarinnor.
Den är ett ord i sinom tid.
Lennart Hennings.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0039.html
