Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 16 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
IDUN 1894
Det kommer en dag, då din fägring,
Strålande nu och rik,
Har upphört att fängsla sinnen
Som smekande ljuf musik.
Men ej skall ditt välde sluta,
Om ärligt du har förstått
Att högre än skönhet älska
Det som är sant och godt.
Daniel Fallström.
lig och stor begåfning, och hvad man
allra tydligast kunde iakttaga var, att
sångerskan ägde den yppersta och nöd-
vändigaste förutsättningen för att göra
sig gällande på en lyrisk scen: en präktig
stämma. *
Fausta Labia är född den 3 april 1872
och dotter af framlidne grefve Marco
Labia, en af Venedigs patricier, och hans
efterlefvande maka. Redan i tidiga år
började hon studera musik och erhöll
därvid den första undervisningen i sång
af sin moder, som äfven är sångerska
och ännu i familjekretsen sjunger duetter
med sin dotter samt dessutom är god pi-
anist. Sångstudierna fortsattes sedan för
den berömda italienska sångerskan Maria
Aldighieri, som är gift med en af Itali-
ens förnämsta barytonsångare, kommen-
dör Gottardo Aldighieri. Här erhöll frö-
ken Labia äfven sin utbildning för sce-
nen samt debuterade i april 1892 å den
väldiga teatern San Carlo i Neapel och
det i ett så betydande parti som Valen-
tine i »Hugenotterna». Därpå uppträdde
hon i Verona som Alice (»Robert af Nor-
mandie») och Margareta—Helena (»Me-
fistofeles») samt hade därvid den tillfreds-
ställelsen att erhålla en ytterst smick-
rande skrifvelse af »Mefistofeles » ton-
sättare Arrigo Boito. Fröken Labia har
dessutom sjungit i Triest, där hon utfört
Elisabeths parti (»Tannhäuser»).
Dettä är ju att ganska vackert resul-
tat af en konsnärsbana, som endast om-
fattar en tidrymd af ett år. Listan har
hos oss blifvit tillökad med titelpartiet i
Ponchiellis »Gioconda» och Santuzza i
»På Sicilien».
Såsom ofvan är antydt, har fröken
Labia, hvilket ju äfven är naturligt, då
hon ännu befinner sig i sin ungdoms
vår, ej nått den punkt, där konstnären
med suverän behärskning af de tekni-
ska hjälpmedlen förmår, så att säga, hyp-
notisera publiken och hänföra den äfven
vid framställningen af i sig själfva min-
dre bärkraftiga partier. Därför lyckades
hon ej lika bra med Gioconda som med
Öfriga roller. Men då det gäller att
mångsidigt illustrera en tacksam uppgift,
då har denna unga sångerska tillräckligt
många och betydande resurser till sitt
förfogande såväl i vokaltekniskt som i
rent sceniskt hänseende för att göra fram-
ställningen mer än vanligt intresseväc-
kande. Därför voro hennes Margareta
och Helena mycket goda prestationer.
Med hvilket okonstladt, ungdomligt be-
hag framställdes till exempel ej scenen i
Marthas trädgård, och med hvilken verv
dess stora kontrast, fängelsescenen! En
episod af underordnad vikt må här i för-
bigående beröras. Sångerskan utförde
koloraturpassagerna vid Margaretas kla-
gan, att »hennes sorgsna, kvalda sinne
vill liksom svalan flyga upp i himlens
sky», med den sydländska elegans, som
här är af nöden, och fria från den tyngd,
hvaraf flere andra sångerskors föredrag
här lider.
Men här är ej platsen att beskrifva
en mängd sceniska detaljer; blott så myc-
ket må tilläggas, att fröken Labias San-
tuzza, som i såväl vokalt som drama-
tiskt hänseende varit hennes förnämsta
parti här, utmärker sig för en äkta in-
tensiv glöd, sådan man kan tänka sig
den glimma invid Aetna. Man märker,
hur svartsjukans dämon söndersliter’hen-
nes inre, och man ser, att Lolas ögon ej
äro säkra för Santuzzas naglar — reali-
stiskt som själfva operan, men allt utom
otänkbart på Sicilien.
Den unga konstnärinnans goda egen-
skaper, livilkas förmåga att intressera ej
minskas af ett lämpligt sceniskt yttre,
hafva stärkt de sympatier, som den sven-
ska publiken redan från första stund hy-
ste för henne såsom en representant från
sångens hemland. Och den omständig-
heten, att hon använder sitt sköna mo-
dersmål, har ej utgjort någ-ot hinder för
publiken att uppfatta hennes framställ-
ning af de olika uppgifter, hon haft sig
förelagda. För några har detta till och
med ökat den musikaliska njutningen.
Man bör härvid också ej glömma, att det
italienska språket är ej blott det mest väl-
ljudande, utan äfven med den största smi-
dighet förmår ansluta sig kring den mu-
sikaliska frasen, så att en fastare sam-
mangjutning af ord och ton ej gärna
låter tänka sig. I vår tid med dess in-
ternationella utveckling på alla områden
äro de nog ej få, som förstå sentera
detta, och ej minst på grund häraf har
den unga sångerskans uppträdande inför
vår publik gjort sig förtjänt af det in-
tresse det väckt.
H. G. S.
Utan fäste.
7 n föiWijcHt näcfltoAplanta
A mel) åalåeia tuinanSe ftiät
a| aijclijufl hölj.a. ^fu-u^aA
ocfv cjuncjaA än litt, än 3it.
i ïe joanor to11ctnaa -ta^ot-
Aofta ett jTtéte (a
ocfv j;avnla t cjnpetA ouuileF.
iïôtcjaj’u ei
mål 3e nå.
SDu. 6Peåa uattenlitja,
fiufc oj;ta på LjnetA haj
ia?
ttÖAtlöi an ocå aj;!
Sdt>. Kummarstodt.
ej- cåcjfofcna 311joa
Några ord om kvinnor oeh
kvinnoarbete.
Af Mathilda Langtet.
II.
S
isserligen har den stränge tuktmästare,
som förklarat kvinnoarbetet odugligt
och antydt, att kvinnorna hörde till de rygg-
radslösa varelserna, också i förbigående med-
gifvit, att det är männen, som i själfviskhet
arbetat på att fä kvinnorna just sådana, som
de äro. Men detta är under alla omständig-
heter en klen tröst, som blir ännu klenare
genom tillägget, att det vill så oerhördt myc-
ket arbete och tid till för att få kvinnorna
till något så när ordentliga och arbetsdugliga
människor. Jag tror ej heller, att det »öf-
verklagade förhållandet» så uteslutande beror
på uppfostran, ehuru denna nog också gör
sitt till, i alla fall under vissa förhållanden.
Den egentliga orsaken torde nog vara den,
att kvinnorna tagit fatt på arbetsområden, där
deras krafter icke räcka till. De kvinnor,
som arbeta, och de torde vara de flesta, äro
ännu icke tränade till en del af det arbete,
som under alla förhållanden öfverstiger deras
krafter och icke passar för deras kroppskon-
stitution. Detta är icke blott beklagligt, det
är orätt, säga våra vedersakare, och de skulle
hafva fullkomligt rätt, om de arbetande kvin-
norna finge välja sitt arbetsområde. Men det
få de ej, det kunna de ej få: de måste taga
hvad som kommer i deras väg, hvad man
lämnat åt dem, hvad de komma åt. De
måste det, ty de måste lefva. Det är icke
det bekvämaste arbetet, som är deras. Det
är icke för dem, den prydliga, rymliga arbets-
loken med det lindriga arbetet och den korta
normalarbetsdagen är bestämd. Fill allt detta
kommer kvinnan aldrig. Hon tager hvad
hon kan få, och det är långt ifrån alltid hon
får det hon förmår tillfredsställande sköta, ty
det arbetet har kanske ifrån början icke varit
bestämdt för sådana som hon.
Att en hel del kvinnor, bortskämda af ett
förväudt uppfostringssätt, tillvälla sig arbets-
områden, där de alldeles icke passa, och där
de skaffa sig inträde kanske blott för att på
fåfängans marknad göra en mera lysande
figur — detta är naturligtvis orätt och dess-
utom skadligt i mer än ett afseende. Men
hvems fel är detta? Hvem släpper in dessa
odågor på arbetsområden, där de blott gå i
vägen för andra mera dugliga kvinnor, hvem,
om icke männen? Kan det nekas, att prin-
cipaler och chefer föredraga en god väns fint
uppfostrade dotter, som använder sin salär
blott till ökad lyx i det förut komfortabla
hemmet, framför den fattiga, kan hända med
segare »ryggrad» utrustade, men af inga »re-
lationer» anbefallda? För öfrigt skola väl de
kvinnor vara få, som icke föredraga en för
dem lämpligare verksamhet framför att ut-
tränga männen från områden, som passa dem
vida bättre. Men hvad skola de göra? De
måste lefva. Och hvarken vid brodérnålen
eller symaskinen fattas flitiga oeh skickliga
händer: tvärtom äro de alltför många. Kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
