Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. 16 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 51
kurren8en nedpressar arbetslönen till ett mi-
nimum, som är rent af otroligt, och arbets-
gifvaren måste, för att icke somliga skola
blifva arbetslösa, gifva alla betydligt mindre
arbete, än de kunde utföra. Sömnad till bu-
tiker betalas så dåligt, att det skulle väcka
kolossal förvåning, om man ej visste, huru
billigt köparen fordrar att få den färdiga
varan. Men de, som »sy åt bodar», beklaga
sig ej öfver arbetslönen; de klaga blott öfver
att ej kunna få så mycket de vilja hafva
och hinna med af detta uselt lönade arbete.
Och så förvånar man sig öfver, att icke
alla kvinnor sy och sticka för att försörja
sig!
Det vill säga — icke alla förvåna sig öf-
ver detta, utan öfver att kvinnorna icke duga
till allt annat arbete och framför allt öfver
att de för sitt arbete vilja ha någorlunda or-
dentligt betalt, och att de, när de sköta samma
tjänster och arbeten som männen, också vilja
hafva samma lön. I synnerhet öfver detta,
ty de kunna ej arbeta, de hafva ingen
»ryggrad».
Där så förhåller sig — och att det stundom
förhåller sig så, hafva vi redan medgifvit —
beror detta helt säkert icke af någon hos
kvinnan i allmänhet förekommande oduglig-
het och bristande arbetsförmåga, utan antin-
gen därpå, att dessa under arbetsbördan dig-
nande kvinnor inkommit på ett för dem nytt
och ovant arbetsområde, eller ock att de
slarfviga och odugliga kvinnorna blifvit upp-
fostrade till helt annat än arbete och af nöd
eller begär att öka sina tillgångar drifvits att
ägna sig åt det, hvartill de ej från början
varit ämnade. Skulle häruti verkligen visa
sig den olikhet, att procenten af odugliga
män eller af dem, som sköta sitt arbete illa,
är mindre än bland kvinnor, torde det böra
besinnas, att männen under snart sagdt oräk-
neliga år tränats till de arbetsområden, där
kvinnan först nyligen fått plats.
Rättelse: Ett vilseledande tryckfel har i tid-
ningens förra nummer insmugit sig i uppsatsen :
Kvinnor och kvinnoarbete. Sid. 43, sp. 1, rad. 38
står nämligen: kvinnligt, läs: kvistigt.
Hvad man dansar oeh hur
man dansar i världen.
i
Koreografiskt potpourri
af Gustaf Gullberg.
I.
f
ur man dansar och hvad man dansar i värl-
den ! Och hvar och hvarför man dansar i
världen ! Och huru länge man dansat på vår
gröna jord! Ja, om allt det där skulle man —
men inte jag -— kunna skrifva en hel bok. Eller
åtminstone en afhandling.
Men till det har jag hvarken tid eller lust, bara
ett litet kåseri. Och jag skall förskona er från
dansens historik till och med.
Eller skulle jag kanske börja med att berätta,
huru dansen ingått som ett viktigt moment i alla
religioner, allt från det David dansade framför
arken, till »flagellanternas» hysteriska dansut-
brott.
Jag kunde då berätta om Osirisprästernas astro-
nomiskt danser, uttryckande stjärnornas rörelser,
grekernas gamla religiösa och krigiska danser, ro-
marnes danser och huru dansen i kristendomens
första tider ingick i ritus.
Men — det hör ej till mitt ämne. Jag lämnar
de gamla tiderna, öfverhoppar, huru dansen dog
bort, men pånyttföddes i Italien och i Frankrike
under Catherine Medicis och Henri den fjärde, och
huru den blomstrade under Ludvigarne, i synner-
het under den store Ludvig XIV — dansörernas
konung.
Jag kastar mig i stället beslutsamt in i nutiden,
i våra dagars dans.
Spelen opp, spelemän !
* *
*
Hvart vända vi oss först?, Naturligtvis till Spa-
nien, det är dansernas hemland, dess rätta fäder-
nesland.
Dansen är för spanjorskan en del af hennes
natur, ett lifselement. Dansen är för henne det-
samma som luften — ett villkor för lifvet. Dansen
i Spanien är icke en konstprodukt, den är ett ut-
slag af lifvet själft, af lifsglädjen, af solsken och
ett varmt pulserande blod — —
Den spanska dansen talar därför mera till sin-
nena än andra. Den är glädje, kärlek, ungdomsrus,
passion.
Hvarje provins i Spanien har sin egen dans,
med sin säregna karaktär. 1 Andalusien är dan-
sen lätt och liflig, yster. 1 Cordova har den bi
behållit en reflex af de moriska stammarnes dans,
och intet är så graciöst, så smekande som den
moriska dansen med sitt ackompagnement af
kastanjetter eller små skramlande kopparinstru-
instrument.
I Katalonien är >La Jota» nationaldansen, en
dans som bär spår af folkets krigiska lynne, ge-
nom sina skarpa, kantiga takter och rytmer.
Dansen par excellence i Spanien — den verk-
liga nationaldansen — är emellertid »Fandango».
Ni har naturligtvis sett fandango dansas på
operan. Men en balettfandango är lika skiljaktig
från den nationella fandangon som en operaaria
är olik den muntra folkvisan.
I fandangon — den verkliga — ingå delar af
nästan alla andra danser. Den är icke bunden af
många regler, vare sig i fråga om kroppens rö-
relser, ställningar och attityder, eller i fråga om
takt och rytm. Fandangon är en improvisation,
likasom ungrarnes czardas och italienarnes ta-
rantella.
Men den måste dansas med graciöst behag, med
elektricerande kraft, med ungdomlig mjukhet och
smidighet.
Såsom fandangon mest dansas af Spaniens
tjusande kvinnor, saknar den alla de konstgjorda
krumsprång och hopp operabaletten inlagt däri.
Den blir mera ett spel af kroppens våglinier, små,
hastiga rörelser, lockande böjningar, koketta pas,
gäckande axelryckningar. Det blir en pantomim,
som ofta slutar i ett passioneradt, yrande ut-
brott — —
Den dans, som till sin natur mest närmar sig
fandangon, är »Seguidilla». Denna dans dansas af
tre par, som utföra mimiska kärleksscener, under
hvilka dansens olika figurer bildas — en mycket
liflig dans, som dock allt mera undanträngts.
»Sarabande-» — en gammal spansk dans, ädel
och värdig i tre tempo — Ninon de L’Enclos fa-
voritdans, var ännu i midten af förra århundradet
en vogue, men är nu nästan alldeles bortlagd.
Lika bekant som fandangon är den vackra
nCachucha», solodans med kastagnetter, en pas-
sionerad, kärleksmättad dans. Af mera bekanta
spanska danser är »Bolero» en. Mindre bekant
däremot är »Zapatrado», en dans något liknande
anglaisen, samt bonddanserna »Tripili-trapala»
och »Folie», som dansas till ackompagnement af
flöjt.
Den på gator och torg, på värdshus och små-
teatrar mest dansade spanska dans är »Zorongo»,
en dans med enkla steg, hastiga, hvirflande rörel-
ser och ackompagnement af handklappningar.
Ett slags zorongo dansades för några år sedan
af en af de spanska studenterna, som uppträdde
i Berns salong — men visserligen ej att förlikna
vid den zorongo den som skrifver detta sett
dansas af svartögda veritabla små spanjorskor.
* *
*
•Från Spaniens land till la bella Italia är steget
icke långt — allra minst då det är fråga om
dansen.
Hvem känner ej till namnet på den italienska
dans, som upphöjts till nationaldans, och som
fått sitt namn från den giftiga spindeln ? » Taran-
tella-» — yrande vild — suckande öm. Stor-
mande vred, smekande ljuf — Du är som Orvie-
tovinet: så lockande, så rusande! ,
Tarantellan hör egentligen hemma i Neapel, ty
det är i Italien som i Spanien, att olika orter ha
olika danser.
»Saltarello» är de romerska böndernas och
småfolkets dans. I Milano dansar man »Mont-
ferine», i Lombardiet »Trescone» och »Treuisane»,
liksom «Forlane» är de venetianska gondolierernas
dans.
»Sicilienne», en slags fandango, dock med mera
hoppande steg, är hemma på Sicilien, som är
ryktbart för flere egendomliga folkdanser och folk-
lekar, däribland » Volte», i hvilken kavaljeren flere
gånger måste kunna svänga sin dam rundt i
luften.
Italienarne älska som spanjorerna dansen högt
— dans och musik.
* *
*
En gammal fransk dans är den sirliga »Me-
nuetten» med sina inklinationer och invitationer,
sina bugningar och nigningar och sin fria, värdiga
hållning. Menuetten härstammar från Poitou och
gick en gång öfver världen — nu ser man den
aldrig oftare än från teatern. Det är samma öde
som drabbat »Gavotten», hvilken ofta dansades
som en lifligare afslutning af menuetten, samt
Marseille-dansen »Rigodon» och »Farandtle» från
Provences sköna dalar.
»Contredanse» — som är af engelskt ursprung
och en bond-dans (Country-danse) — blef Frankrikes
nationella dans under restaurationen och Louis
Philippe. Men den detroniserades 1840 af en ny
dans, som från Ungarn (ej som allmänt antages
från Polen) gick segrande öfver världen och ännu
för spiran: »Polkan».
Det blef ett fullständigt polkarus den tiden, allt
skulle vara à la polka. Polkalockar, kläder à la
polka. Polkan och senare den tyska » Waise» blefvo
sällskapsdanserna öfver allt, ej minst i Frankrike,
och man skapade en särskild dans, däri både vals
och polka sammanbundos till ett: »kronan af all
sällskapsdans» — »Cotillon».
I Frankrike dansas dock hvarken polkan eller
valsen så som hos oss.
Min lilla väninna — hon som vill »flyga», när
hon dansar — skulle bli förtvlflad, om hon måste
dansa sin vals eller sin polka, så som man i
regeln dansar den i Frankrike — långsamt, nä-
stan på ett ställe.
Det är ett eget drag för de lifliga, sprittande
fransmännen att i dansen blifva de säfliga, lång-
samma — inåtvända, om jag så får uttrycka mig.
Med ett undantag!
* m
Uch det är just frågan, om jag skall våga mig
på detta delikata undantag ! Men några försiktiga
ord .därom böra icke saknas i detta lilla pot-
pourri.
Jag nämnde, att contra-dansen blifvit Frank-
rikes nationaldans, men undanträngts af polkan
och valsen.
Alldeles undanträngd blef den dock aldrig. Den
lefde upp i olika former — och den lefver ännu
i » Quadrillen», sådan den ännu dansas af parisarne
å offentliga ballokaler och på gator och torg de
stora festdagarne.
Naturligtvis kan jag icke nämna den parisiska
quadrillen, utan att vidröra den speciela form af
quadrille som kallas »Le Chahut» eller — som vi
äro mest vana att höra den kallas —»Can can».
Skulle man bedöma den parisiska Le chahtu
efter de klumpiga can-can-parodier man ibland
får se på på våra varietéer — så vore det grymt.
Jag vill i alla fall icke ingå på några närmare
jämförelser angående skillnaden mellan dessa
l’excentricités de la danse — det kunde komma er
att tvifla på min egen moral — — Men, det är ju
allom bekant att can-can-dansen i Paris blifvit
en särskild konst, som med svett och möda läres
på skolor och »akademier» för ändamålet — att
konstens utöfvare engageras på vissa ballokaler för
att där i en af aftonens quadriller visa sina häp-
nadsväckande prestationer för gapande hufvudyra
främlingar — —
Och detär förvisso en svår konst — ty can-can’en,
om den skall dansas med den oerhörda virituosi-
tet, som begäres af Parisstjärnorna på detta om-
råde, fordrar en svår skola. Alla dessa pas som
kallas »la guitare,» »la japonaise* »prise du ju-
pon», »le porte d’armes», »la jambe dernière la
tête» — och på hvilkas beskrifning jag icke vågar
inlåta mig — skulle göra mången af våra yppersta
balettdansörer förtviflade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0055.html
