Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 23 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 I DU N 1894
Gör, hvad alla prisa mâge, Gör det, så att ingen ser det.
Om det hela världen säge, Och fördubblad ära ger det.
Rückert.
**********4************é********4**4**********************4***************************~***é.**
hemmet, ersatte dock i fullt mått hvad
som möjligen fattades i den enkla an-
rättningen.
I detta hem uppväxte nu en talrik
barnskara, medförande ut i lifvet det
rika arfvet af goda minnen från barn-
domshemmet. Bland syskonen framstod
Charlotte tidigt såsom ett ovanligt begåf-
vadt barn. Så snart hon lärt att läsa,
var det hennes största glädje att sitta
uppkrupen i ett soffhörn med den stora
familjebibeln framför sig, fördjupande
sig i läsningen af bibelns historiska böc-
ker, med hvilka hon snart blef så be-
kant, att hon vid husförhören förvånade
prästen med sina svar, äfven på ganska
brydsamma frågor.
När Tegnérs skaldestycken först ut-
kommo, var hon omkring sju år. De lä-
stes med hänförelse i hemmet, och den
lilla tog då gärna plats på tröskeln till
rummet, där de äldre deklamerade Svea.
Lyssnande drack hon in orden, som blom-
man dricker in regnet, och omedvetet fä-
ste de sig så i hennes sinne, att hon ända
in i sena ålderdomen kunde utantill läsa
upp långa stycken af Tegnérs poemer,
ja, hela Frithiofs saga från första bladet
till det sista. Hvad som från barndo-
men utmärkte henne var ett förvånande
skarpt minne, hvilket hon behöll lifvet
igenom.
Skalden C. W. Bottiger berättar i sin
själfbiografi följande: Wallin, under tre
år domprost i Yesterås, var den förste
af tidens litterära storheter, till hvilken
jag slöt mig med beundran. Denna de-
lades på det lifligaste af mina äldre syst-
rar. En af dem var i kraft af sitt för-
träffliga minne i stånd att en gång vid
hemkomsten från kyrkan ord för ord
uppläsa en lång följd af verser, med
hvilka han afslutat sin predikan. På ef-
termiddagen besökte oss Wallin. Min
mor beklagade, att hon i följd af illa-
mående nödgats gå miste om hans pre-
dikan, men tilläde, att hon genom en af
sina döttrar likväl fått del af de härliga
slutversarne. Wallin såg förundrad ut.
»Yerserna,» sade han, »dem har jag skrif-
vit i dag på morgonen. De ha aldrig
varit tryckta.» Nu framkallades min sy-
ster. Rodnande uppläste hon dem. Icke
ett ord var galet. Någön tid efteråt
skickade Wallin till henne fru Lenngrens
arbeten med denna vers:
»När som Betty här beskrifves,
Enkel, blygsam, utan flärd,
Glad och vis, fast icke lärd,
I en huslig krets du trifves
Hellre än i modets värld,
Flicka, vet, att sällhet gifves,
När du så är henne värd.»
Den skolbildning, som den tiden be-
stods, var icke att förlikna med den våra
dagars skolor och seminarier erbjuda ett
kunskapstörstande sinne, men den ifver,
hvarmed Charlotte Bottiger kastade sig
öfver alla böcker hon kunde komma åt,
jämte det otroligt starka minnet, hvar-
igenom hon behöll allt hvad hon läste,
gjorde henne till en för sin tid ovanligt
bildad kvinna.
På samma gång var hon dock lifligt
intresserad äfven af praktiska sysselsätt-
ningar, biträdde modern i hemmet och
skötte med stor noggrannhet hönsen.
Dessutom tillägnade hon sig en sällspord
skicklighet i alla slags handarbeten.
När 1819 års psalmbok först utkom,
emottogs den, som bekant är, icke med
odeladt bifall. De äldre saknade ut-
tryckssätt, hvarvid de blifvit vana, hvar-
jämte en af de anmärkningar, som gjor-
des emot den, var, att folket icke för-
stod den höga poetiska flykten i de Wal-
linska psalmerna. Detta förtröt i hög
grad den lifliga flickan, som med hän-
ryckning läste dessa psalmer och snart
kunde hela psalmboken utantill. Då en
dag en fattig gumma kom in i föräldra-
hemmet och där fick se en vacker kruk-
växt, hvarvid hon andaktsfullt utbrast:
»Och minsta blomma på min stig
Är ock en hälsning, Gud, från dig, >
ansåg sig Charlotte hafva fått full be-
kräftelse på sin åsikt, att folket mycket
väl förstod de Wallinska psalmerna.
Faderlös vid sexton års ålder och med
så många yngre syskon, måste den unga
flickan redan tidigt i främmande hem
söka sin utkomst som lärarinna. Hvart
hon kom, blef hon dock upptagen som
medlem af familjen, älskad och värderad.
Med sitt fina umgängessätt, sin kvickhet
och sina kunskaper förstod hon att vinna
hjärtan och sprida trefnad öfverallt.
I några år var hon lärarinna i lands-
höfding von Kræmers hus i Upsala och
fann i den familjen trogna vänner för
lifvet. Under sin vistelse där hörde hon
närmast till den krets, där Törneros, Gei-
jer, Atterbom m. fl. af våra bortgångne
store män förde spiran, och hvilken krets
Tekla Knös skildrat i sina bekanta »Fo-
tografier af det forna UpsalalifveL.
Att ett sinne, sådant som Charlotte
Bottigers, skulle i fulla drag njuta af
detta umgängeslif, faller af sig själft,
men hon icke blott tog emot, hon delade
ock ut af den andens rikedom, som fallit
på hennes lott; hon icke blott älskade
och hänfördes af skaldekonstens, skapel-
ser, hon strängade ock själf lyran och
strödde omkring sig en mängd tillfällig-
hetspoem, om hvilka hennes broder, skal-
den C. W. Bottiger, yttrat, att de varit
väl förtjänta af att samlas och utgifvas.
Blott ett enda af dessa stycken må här
finna rum. Det är dagtecknadt den 8
september 1844 och är en välkomsthäls-
ning till brodern, professor Bottiger och
hans maka, Disa Tegnér, då efter deras
bröllop en familjefest firades för dem i
Stockholm.
Syskonhälsning till Carl och Disa.
Ur den trogna syskonringen
Ingen saknad höje vingen!
Samma toner här ju klinga,
Som I hört vid Helgas strand.
Och välkomme, så tillhopa
Alla med en slamma ropa —
Tron att kärlek lätt kan slinga
Blomsterband kring skilda landl
Broder! Du ej mer skall lida,
Se den hulda vid din sida
Vill ditt hjärta lugn bereda
Och din lefnads stjärna bli.
Då hon vårdar lagerkransen,
Inga törnen skymma glansen.
Änglar skaldens hydda freda,
Då en ängel bor däri.
Skalde-dotter ! Skalde-maka!
Den, som älskar, kan försaka.
Minnets purpursky ej döljer
Hoppets silfverklara ny.
Nya bjärtan mot dig böjas,
Nya böner för dig höjas,
Och från barndomshemmet följer
Gammal kärlek, evigt ny.
Hell er då i syskonrunden !
Hell den festligt glada stunden,
Då ett eget hem er sluter
Snart uti sin lugna famn.
Ja, välkomne till oss alla,
Skall det ock vid Fyris skalla!
Syskonkedjan sammangjuter
Sig kring edra kära namn!
År 1852 ingick Charlotte Bottiger äk-
tenskap med lektorn i matematik vid
Vexiö läroverk P. N. Ekman och ägnade
sig nu med lif och lust åt de nya plik-
ter som följde härmed. Den äktenskap-
liga lyckan blef dock icke af lång var-
aktighet, ty redan följande året träffa-
des mannen af en slagattack, och från
denna tid blef makan hans trogna vår-
darinna, på samma gång hon med uthål-
lighet och ordning skötte sitt hus. Hon
hade en sällspord förmåga att vårda sjuka,
och oaktadt hennes ovanliga liflighet hade
hennes närvaro vid en sjukbädd något
lugnande med sig. I en senare tid plä-
gade hon ock säga, att om det i hennes
ungdom varit brukligt för unga flickor
att bli sjuksköterskor, hade hon säkert
valt det kallet.
Efter trenne års outtröttlig vaka vid
mannens sjukbädd stod hon år 1856 som
änka, åter lika ensam i lifvet som förut,
ifall man kan tala om ensamhet för den,
som glömsk af sig själf i kärlek gifver
sig ut .för andra.
Professor Bottiger skref i sin minnes-
sång öfver Ekman: ■*
»Hon, som älskat uti lust och nöd,
Hon, hvars öga log, fast hjärtat blödde,
Hon, som rosor kring hans törnen strödde,
Hon, hvars svaga arm gaf honom stöd,
Hon har slutat nu sitt sköna kall,
Aldrig mer hon vakar vid hans läger,
Ingen mer att stödja nu hon äger,
Och hvem är, som henne stödja skall?»
Först öfvertog hon nu vården af en
sjuk bror, som kort förut blifvit änkling
och för hvars barn och hem hon fyllde
en moders och husmoders plats.
När äfven detta hem blifvit upplöst,
bosatte hon sig i Upsala, där hon sedan
hade sitt hem intill sin död. Här äg-
nade hon sig åt en brorsdotters uppfost-
ran och var därefter alltjämt en outtrött-
lig och deltagande hjälparinna än hos
den ene, än hos den andre af sina vän-
ner, lika gärna sedd af yngre och äldre.
Alla ville hon tjäna och allt mindes hon.
De unga fingo höra om sina föräldrars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
