Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 23 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 59
barndom och de g-amle återflyttades ge-
nom hennes lifliga berättelser till länge-
sedan förflutna tider.
Hennes största glädje var att gifva.
Ingen fattig fick gå från hennes dörr,
utan att ha ätit sig mätt, och sina vän-
ner ville hon alltid bjuda på något godt
och var så glad, när det smakade dem.
Universitetsstaden bibehöll alltjämt
mycket af intresse för ett sinne, in i ål-
derdomen ännu så vaket, äfven för en
nyare tids sträfvanden och då en och
annan af de yngre universitetslärarne be-
sökte den gamla, ansågo de sig alltid
genom hennes meddelanden inhösta en
rik behållning af hvarje sådant besök.
»In i sena åldern,» yttrar minnesteckna-
ren vid hennes graf, »bar hon de stora
tankarnes och idéernas fackla högt. I
ett minne, som aldrig svek, bevarade hon
de skönaste uttrycken för vårt folks och
vår kyrkas andelif, och alltid var hon
redo att med en liflig vänlighet låta hvar
och en, som kom henne nära, få del af
hennes rikedom. Skulle icke det ljus,
som hon så bar, utöfva en tändande, en
på en gång förödmjukande och väckande
inverkan på oss, vi, som redan vid så
mycket yngre år låta små lidanden, om-
sorger och vedervärdigheter vända tan-
ken bort från det högre, det högsta?»
Efter ett besök hos den gamla under
hennes sista lefnadsår skref ungdoms-
vännen, baron R. v. Kræmer, ett skalde-
bref till henne, hvari det bland annat
heter :
»Jag gratulerar till så sällspord lott
Som din, att snart nå upp till nittitalet!
Det enda är, att nitti» låter galet,
När man, som du, alltjämt är ung till sinnes
Och allt med fotografisk trohet minnes.
De längst förflutna tider du besvärjer,
Strax rullas tailor upp med lif och färger :
Om Vasaborgen, Geijer, Atterbom,
Om Bottiger, som nyss kom hem från Rom,
Om Tekla och fru Knös, som då tillsamman
På altarhärden underhöllo flamman.»
Sedan han därefter talat om de gamla
och nya vänner, som ännu sökte henne,
heter det vidare:
»Men blir ändock du ensam någon gång,
Så hör du strax de flydda tiders sång,
Må ingen tro, att ensam då du sitter,
Du sällskap har, och stort, när helst du gitter.»
En allvarsam pröfning träffade under
de senaste lefnadsåren den lifliga gamla,
i det ögonen nekade henne sin tjänst,
hon kunde icke längre läsa själf, men
ännu bibehöll hon dock minnet skarpt
som fordom, så att hon kunde utantill
uppläsa långa stycken, som hon ett par
gånger hört sig föreläsas, och detta gällde
icke blott hvad hon hört i yngre dagar.
Ehuru i hög grad konservativ och vid-
hängande gamla vänner och gamla min-
nen, knöt hon icke dess mindre på ål-
derns dagar vänskapsband med yngre
generationer, och därigenom minskades
den ensamhet, som skulle blifvit hennes
lott, då hon öfverlefde alla sina syskon
och de flesta af sina ungdomsvänner.
En ung systerdotter ägnade sig under
de senaste tio åren med dotterlig kär-
lek åt den gamla, läste högt för henne,
omgaf henne med en aldrig tröttnande
ömhet och blef i allt, så att säga, det
personifierade svaret på skaldens fråga:
»Hvem är, som henne stödja skall?»
Under de sista åren kunde hon blott
obetydlig röra sig. Hon hade då van-
ligen sin plats i en länstol, bakom hvil-
ken stod ett gammalt skåp, som tillhört
Tegnér, och hvari han plägat förvara sina
manuskript. Tegnérs svärson hade ärft
detta efter svärfadern, och efter profes-
sor Bottigers död öfvergick det till sy-
stern, den varma beundrarinnan af Teg-
nér. Hon skattade det ock högt och be-
rättade, huru hennes broder, medan det
befanns i hans ägo, en gång vid ett be-
sök af konung Oscar visat det för,ho-
nom jämte det ännu kvarliggande origi-
nalmanuskriptet till »Eritiofs saga», samt
att konungen synts högeligen intresserad
häraf. Ofvanpå skåpet hade en afgjut-
ning af Tegnérstoden på Lundagård sin
plats. Båda dessa skatter synas på vår
bild, som är utförd efter en ej länge-
sedan i den gamlas hem tagen fotografi.
För sin omgifning ville hon intill det
sista vara så litet besvärlig som möjligt,
hvarför hon, äfven sedan hennes ögon
förmörkats, sökte till det mesta reda sig
själf och aldrig tillät någon att bo inne
hos sig. »Änglarne hjälpa’ mig,» sade
hon ofta med barnslig trostillit och till-
lade icke sällan: »Tack, små änglar.»
Till minne häraf sjöngs ock vid hennes
jordfästning den sköna versen i vår psalm-
bok: »Sänd, Herre, dina änglar ut, att
själen må vid lifvets slut af dem till
himlen föras.»
Från barndomen hade hon vördnad och
kärlek för duds ord, men blef icke så
litet berörd af sin tids snilledyrkan. I
yngre år torde ock hennes rika begåf-
ning hafva kommit henne att med en
viss öfverlägsenhet anse de flesta männi-
skor för enfaldiga; småningom fostrades
hon dock under lifvets pröfningar till en
själfkännedom, som gjorde henne ödmjuk
och ringa i egna ögon. Med stort tåla-
mod böjde hon sig ock för Herrens tuk-
tande hand och bar med stilla jämnmod
de lidanden, som voro oskiljaktiga från
hennes höga ålder. Hennes ofta uppre-
pade bön därunder var denna:
«Gör mig tålig, stilla, trogen,
Och när frukten helst är mogen,
På din vink den falle af!»
Den 10 januari innevarande år fick
hon ock, vid den höga åldern af något
öfver nittio år, såsom en mogen frukt
falla i sin Förlossares armar.
L. S.
Några ord om kvinnor oeh
kvinnoarbete.
Af Mathilda hanglet.
III.
S
et har blifvit sagdt, att de lägre klas-
sernas kvinnor hafva lärt sig arbete
och därför arbeta de oekså samvetsgrant
och plikttroget. Därför skulle ju också te-
lefonfröknar utbytas mot telefonpigor och
postfröknar mot »betjänte», det vill förmod-
ligen säga personer med tarfligare vanor, som
lättare försörja sig på de löneförmåner, hvilka
komma de stackars »ryggradslösa ordningarna»
till del. Emellertid avancera nog telefonpi-
gorna till fröknar och pretentionerna i samma
mån, och så bli de ypperliga arbetskvinuorna
»ryggradslösa», de med.
Det ligger visserligen någon sanning i att
arbetskvinnan lärt arbeta, men detta är icke
hela sanningen. Riktigare vore om man sade,
att hon blifvit tvingad att lära sig arbeta.
Hennes kropp är icke förvekligad, hennes
krafter hafva från barndomen blifvit öfvac’.e
och tränade, och hon har arbetskraft att an-
vända, när hon vill och när hon är tvungen.
Men tag bort den tvingande nödvändigheten,
tag bort den ständiga tillsynen, och vi få se
hos huru pass många lärdomen sitter kvar.
Ytlighet och fåfänga förekomma fullkomligt
lika ofta och i lika hög grad hos arbetskvin-
nan som hos den stackars ryggradslösa frö-
ken, med den lilla skillnaden, att hos den
förra sällan finnes någon motvikt af bildning
och förstånd. Den af medgång och hög af-
löning bortskämda arbetskvinnan torde ha sin
ryggrad i bästa behåll, men sällan faller det
henne in att slita på den, om hon ej är där-
till nödd och tvungen. Hvar och en, som
haft med tjänare att göra, vet nog att det
icke är de flesta, som utan tvång eller till-
syn arbeta med den sega uthållighet, som
så mycket prisas och verkligen också är pris-
värd. Och det kallar jag icke att hafva lärt
att arbeta eller att arbeta »med ryggrad»,
när man icke af egen arbetshåg, god vilja
och plikttrohet, utan blott därför att man ej
slipper undan med mindre, gör sitt arbete
uthålligt och ordentligt, när man kan det.
Sätten arbetskvinnan till ett intellektuelt
arbete, får man nog se, huru pass »ryggrad»
hon har. Att hennes kroppskrafter räcka till .
för kroppsarbete, det beror, som redan är vi-
sadt, förnämligast på den milieu, hvari hon
rör sig, uppväxer och lefver.
Men nu, för att jämförelsen icke skall
halta, borde dock den intellektuelt anlagda,
fostrade och arbetande kvinnan kunna sköta
sådant arbete, när hon måste det, likaväl som
arbetskvinnan sitt. Och det är det hon icke
kan, säges det, hvilket väl ändå ej torde vara
så lätt att bevisa.
För att nu börja med studier, så påstås
kvinnan ej däruti kunna arbeta lika uthålligt
som mannen. Möjligt är att hon ännu
icke kan det. Och visserligen har ännu blott
ett fåtal af dem, som ägnat sig åt studier,
hunnit därtill att på ett mera i ögonen fal-
lande sätt göra dessa fruktbärande. Men
tänker man först på de många, långa ti-
der, som männen fått ägna sig åt studier,
och sedan på de oräkneliga massor af män,
som ägnat sig däråt, samt slutligen på dem,
som bland dessa oräkneliga under dessa långa
tider verkat och gjort sina studier fruktbä-
rande i lifvet, så blir måhända procenten icke
mycket högre än bland de få, som under
några korta decennier åtnjutit samma förmå-
ner — märk väl, utan samma omsorgsfulla
förarbeten.
Men må så vara; låtom oss medgifva, att
kvinnor i allmänhet icke så väl som männen
arbetat med studierna, men det lär väl ej
heller vara meningen att kvinnan annat än
undantagsvis skall ägna sig däråt. Och så
mycket få väl våra belackare å sin sida med-
gifva, att undantagsvis arbetar kvinnan lika
uthålligt som mannen, undantagsvis har också
hon »ryggrad».
Gäller det uthållighet, torde sjuksköterskan
lika mycket som läkaren vara i behof däraf.
Och om äfven här och där förekomma slarf-
viga, ryggradslösa, nonchalanta individer bland
sjuksköterskor, torde dock våra läkare själfva
kunna intyga, att sådana ej äro mycket tal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
